Essä: Konstnär i dialog med ett verk

Hjärtkrossad befann jag mig på en inre resa i min favoritstad Barcelona. Jag besökte La Sagrada Família, Casa Milà, Casa Batllò och Parc Güell men hade inte råd att gå in i något utav Antoni Gaudis mest kända byggnadsverk. Jag drällde runt på sparlåga. Försökte hitta livets mening i de gotiska kvarteren.

Trots att jag bodde i Stockholm vid den tiden hade jag missat Pipilotti Rists utställning Gravity Be My Friend på Magasin 3. När jag nu sprang på en affisch för utställningen på Fundació Joan Miró tre år senare kändes det som om jag fick en andra chans. Som om utställningen hade förföljt eller förekommit mig för att jag absolut skulle se den. Så, jag tog linbanan uppför berget Montjuïc (Mount of the Jews/Jupiter).

Väl inne i utställningsrummet omsveptes jag av Pipilotti Rists allomfattande videoinstallationer.

Pipilotti Rist, Gravity Be My Friend, Fundació Joan Miró, Barcelona 2010.
©Pipilotti Rist. Foto: Jessika Björhn. 

Jag njöt av färgspelen och av ljuden som fick det att kännas som om jag befann mig i en undervattensvärld. Människor såg ut att stå och gå omkring som i ett akvarium. Jag var där med henne, med självaste Pipilotti Rist, i hennes värld. Inuti hennes sfär och jag önskade att jag hade varit ensam där.

Överväldigad och trött av alla intryck tog jag tillfället i akt och lade mig ner på de utplacerade kuddarna. Jag antog att en fick, att en förväntades och skulle göra just så, fast snart upptäckte jag att jag var ganska ensam om att göra just så.

Sedan minns jag inget mer. Förrän jag vaknade av att en vakt grymtade till. Jag hade somnat. Jag hade missat alltihopa. Igen. Det enda som dröjde sig kvar var ett grönt äpple som sjönk genom vattnet ner på botten.

Även jag har iscensatta fotografiska verk samt en installation, 3285 g (2009) som innehåller gröna och rosa äpplen. Den förbjudna frukten. Kunskapens frukt som härleds tillbaka till Edens lustgård där Eva beskylldes för att ha ätit av den förbjudna frukten - som sägs ha varit ett granatäpple - och därmed anklagades för att ha förorsakat Syndafallet.

Jessika Björhn, 3285 g (2009) i utställningen "Processionen" (utanför) St. Jacobs kyrka, Stockholm. Installation av uppblåsbart, portabelt babybadkar innehållande äpplen i konstnärens födelsevikt.
©Jessika Björhn. Foto: Jessika Björhn.

Jag har alltid undrat varför Eva har fått bära all skuld, hon som dessutom ansågs vara blott ett revben av Adam. Var var han? Varför hindrade han henne inte? Vad bar ormen som lurade henne att äta av frukten för kön? Varför skyller en inte på ormen? Varför förbiser en plötsligt hur allt har sin mening och det att Eva var den som var modig nog att föra oss vidare i historien? Var hade vi annars befunnit oss?

I Paradiset? Status Quo?

Spelar det någon som helst roll? Leder alla vägar verkligen till Rom?

Jag reste mig alldeles tung, yrvaken och sömndrucken men förvånansvärt lätt.

Som om en stor tyngd hade släppt taget om mig. Jag var som pånyttfödd med en större insikt om livet och den hjärtkross jag just då gick igenom.

Ingenting hade egentligen haft med mig att göra. Den kärlek jag bar kunde ingen någonsin ta ifrån mig. Det var inte jag. Eller mitt fel. Det var han. Hans förlust. Hans tillkortakommanden. Han levde inte upp till mig. Kunde inte möta mig där jag befann mig. Han var inte rätt. För mig.

Det var bara så enkelt. Och det som hade gjort mitt lidande så svårt, utdraget och djupt var att han inte kunde säga mig detta. Han kunde inte förklara. Och jag hade inte fått de svar jag behövde för att kunna gå vidare.

Jag hade burit hans skuld. Och nu var jag fri.

Jag hade låtit mig omslutas av Pipilotti Rists livmoder där kunskapens frukt fanns tillgänglig för alla och skulden släpptes fri. Tillbaka dit där den hörde hemma. Pipilotti Rists videoverk hade förlöst mig. Frigjort mig från den skuld som inte var min att bära.

Några år senare såg jag en dokumentär med Pipilotti Rist där hon pratade om just Gravity Be My Friend och sa att hon gärna såg att besökarna lade sig ner och somnade under hennes verk.

Text och foto: Jessika Björhn

Presentation:
Jessika Björhn, född 1983. Bosatt och verksam i Umeå. Masterexamen i Fri Konst från Umeå konsthögskola och kandidatexamen i Fri Konst från Konstfack. Har undervisat i iscensatt fotografi och vänsterhänt kroki på Umeå konstskola samt haft äran att kuratera två avgångsutställningar. Hållit en workshop i blindteckning och cut-up poesi på Bildmuseet. Har medverkat i grupputställningen "Re-Imagining Utopia - The Auroville Project" som var med på Shanghaibiennalen 2018-2019. Representerad med neonskylten HeArt hos ICIA - Institute for Contemporary Ideas and Art i Göteborg sedan 2018.
Se vidare: www.jessikabjorhn.com

Volym 2020-08-27

Länk till artikel