Psykiatrin i Sundsvall försämrad.
Min fråga är, vad tänker regionen göra för att förbättra psykiatrin?
Jag som patient tycker att det har blivit försämringar i Sundsvall när det gäller tillgången till psykiatrisk vård. Har man kroniska tillstånd får man idag ingen hjälp av specialistpsykiatrin, utan hänvisas till primärvården, som inte har kunskaper eller resurser som krävs och patienten får inte den hjälp som den har rätt till. Ingen vill ta ansvar. Så nu är min fråga, hur kommer ni ta ansvar?
Översikt
Alla svar
Svar: Psykiatrin i Sundsvall försämrad.
Hej Melissa!
För att kunna svara på din fråga har jag tagit hjälp av verksamhetschefen för psykiatrin.
Det stämmer inte att specialistpsykiatrin inte tar emot patienter med långvariga eller kroniska psykiatriska tillstånd, tvärtom är nog detta den största delen av deras verksamhet. De har dessutom vissa långtidsbehandlingar som inte kan hänvisas till primärvård, eftersom det är ett lagkrav att behandlingen ska skötas av ”specialist i psykiatri” (gäller framför allt CS behandling vid ADHD och LARO vid opiat/opioidberoende). Patienter med andra kroniska tillstånd, så som psykossjukdomar och Bipolära sjukdomar, har kontinuerlig kontakt med öppenvården och vårdas även inneliggande emellanåt. När det gäller ångest- och depressionstillstånd så brukar behandlingstiden vara avgränsad och kontakten avslutas när målen är uppnådda, och ibland förs ärendet över för fortsatt uppföljning inom primärvården om det rör sig om exempelvis uppföljning av antidepressiv behandling. För gruppen ”långtidssjuka” är ju också kommunernas socialtjänst en viktig samarbetspartner.
Primärvårdens uppgift är att behandla lätt-måttlig psykisk ohälsa, och specialistvården ska sköta de måttliga-allvarliga tillstånden. Det går inte alltid att dra en tydlig ”gräns” mellan vad som är lättare och svårare, utan de psykiatriska tillstånden rör sig snarare längs ett kontinuum, där alla kan må bättre under vissa perioder och sämre under andra perioder. ”Lättare psykisk ohälsa” kan också vara långvarig eller kronisk, precis som allvarliga tillstånd kan vara det. Därför är det viktigt att man kan ha ett nära samarbete mellan ”primärvårdspsykiatrin” och ”Specialistpsykiatrin”, så att vi har en viss flexibilitet och kan utgå från den enskilda patientens behov ifrån fall till fall. Jag tror och hoppas att vi kan bygga ett bättre samarbete nu när vi har en gemensam hälso- och sjukvårdsorganisation, och börja arbeta ”personcentrerat” på riktigt.
Med vänlig hälsning
Lena Asplund