https://www.rvn.se//sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnarens-rost-i-samtiden2/Madelaine Sillfors – Ett vittnesmål från den fria konstens rand/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnarens-rost-i-samtiden2/Mon, 27 Apr 2026 14:07:02 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnarens-rost-i-samtiden/Sara Forsström – sårbarhet, frihet och konstens nödvändighet /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnarens-rost-i-samtiden/Mon, 13 Apr 2026 13:29:02 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/uppstart-av-konst-och-industri/Uppstarten av pilotprojektet Konst och Industri är inledd. Här följer en rapport från ett studiebesök på High Coast Innovation Park. I december 2025 gick konststrategerna på Region Västernorrland igenom ansökningarna från konstnärer gällande ett undersökande uppdrag som syftar till att pröva möjligheterna till ömsesidigt utbyte mellan konst, näringsliv och industri. De konstnärer som valdes ut var Lisa Gideonsson och Gustav Londré, som arbetar tillsammans i konstnärsduo Gideonsson/Londré, samt Lotta Lampa och Maria Mäki. Det handlar om ett visionsuppdrag som bygger på en ambition att få industrin och näringslivet att se potentialen i att använda enprocentregeln vid ny- och ombyggnationer. Tillsammans med Region Västernorrlands konststrateger samlades konstnärerna under två dagar för att besöka flera industrier som ingår i High Coast Innovation Park. Under besöket träffade de personer med olika positioner inom industriparken. Gruppen togs emot av RISE, där såväl konstnärer som industriföreträdare presenterade sina respektive verksamheter. En del av den regionala utvecklingen handlar om att stödja konstens utveckling och att skapa utrymme för konsten att verka i samhället. Industrin är på många sätt otillgänglig för den som inte arbetar innanför grindarna. En mystisk plats, full av hemliga processer och zoner man inte ska beträda. Det slår mig att det jag känner för industrins otillgänglighet kan vara samma som oinvigda kan känna inför konstens rum. Kanske har de båda platserna stråk av exkluderande som binder dem samman? Maria Mäki arbetar dokumentärt med fotografi i sin konstnärliga praktik. Hon har tidigare bland annat dokumenterat människor som utvandrat från Finland till Sverige och upplevelser av att vara del av efterföljande generationer svenskfinnar. När vi pratar igen efter studiebesöket på High Coast Innovation Park har tankarna kring en workshop för industrins anställda utvecklats. Utifrån sina egna erfarenheter av arbete i livsmedelsindustrins linjeproduktion fanns upplevelsen av att inte helt känna sig inkluderad i företaget. I projektet ska Mäki pröva om biprodukter som cellulosa och lignin kan användas i en ljuskänslig lösning som en del av en kreativ fotografisk process. Duon Gideonsson/Londré har tidigare arbetat med flera verk kopplat till industrin, arbete och rytmer, bland annat i konsteventet Blånagla 2.0. Där förhöll de sig till skiftarbetet och arbetande kroppar i relation till dygnsrytm och arbetsskift. I Konst & Industri-projektet ser de nu möjligheter att utveckla sitt konstnärliga visionsarbete rörande kontinuitet, upprätthållande, synergi och samverkan tillsammans med dem som arbetar innanför industrins grindar. Lotta Lampa är konstnär och formgivare som i dag har en av sina verkstäder på ett industriområde strax utanför Kalix. Hennes relation till industrin går tillbaka till uppväxten, där familjemedlemmar arbetade i pappersfabriken. Hon minns fabriksområdet som under de mörka timmarna lyste upp vyn som ljus från en stad. Och skummet från fabrikens öppna avloppsbassänger som blåste in över fotbollsplanen där de spelade. Lotta Lampas konstnärskap bär en garageestetik som blinkar till raggarkultur där material och form ofta ses som humoristiska, färgstarka och skarpa i både idé och uttryck. Industriparkens egenskaper och karaktär inspirerade henne till ett flertal idéer framåt. Bildblock01 - Konst och industri Industrierna är stora aktörer, drivna av ekonomisk tillväxt. För egen del tog studiebesöket snabbt in mina tankar på den ständigt pågående – men alltmer aktuella – diskussionen om värdet av konst och kultur. Industrins värde mäts i tillväxt och ekonomiskt kapital. Allt ska resultera i omsättning och ökad inkomst, det ligger i företagens natur. Konsten går inte in under den värderadarn. Konst och kultur är omätbart i siffror och det är svårt att dokumentera vilka värden de skapar i samhället. Det sätts nämligen sällan värde på sådant som tas för givet. I pilotprojektet Konst & Industri synliggörs betydelsen av konst integrerat i industrilandskapet, en miljö som utgör en stor del av många industriarbetares vakna vardag. Som en del av uppdraget ska konstnärerna också skissa på vilken roll deras egen konstnärliga praktik skulle kunna spela i industrins miljöer och lokaler. Den slutgiltiga presentationen av skissuppdraget äger rum på RISE i slutet av maj inför representanter från industriparkens företag. Text: Diana Berntsdotter Vallgren Foto: Frida Sjögren Volym 2026-03-10 Länk till denna artikel Diana Berntsdotter Vallgren /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/uppstart-av-konst-och-industri/Tue, 10 Mar 2026 17:05:15 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/lars-kleen--att-fullfolja-en-gata/”Gata 6”, Gäddviken/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/lars-kleen--att-fullfolja-en-gata/Mon, 09 Mar 2026 16:28:28 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/infor-luleabiennalen-2027-en-biennal-som-borjar-i-samtalet/Sammandrag från samtal på Kulturens Hus, Luleå/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/infor-luleabiennalen-2027-en-biennal-som-borjar-i-samtalet/Sat, 28 Feb 2026 16:16:33 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konsten-som-spegel-i-husum/Blånagla/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konsten-som-spegel-i-husum/Fri, 10 Oct 2025 16:45:47 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/350-ar-efter-det-stora-ovasendet--maria-blomberg-pa-haxmuseet/Ett skrämmande jubileum infaller den sista veckan i maj i år. Då är det 350 år sedan häxprocesserna genomfördes i Torsåkers socken i Ångermanland. De avslutades under pingsthelgen och i början av juni månad 1675, då 71 människor avrättades på den plats som idag kallas Häxberget sju kilometer från Torsåkers kyrka. Konstnären Maria Blomberg (1935–2020) har skildrat händelserna i en bildsvit om tio målningar, som idag finns utställda i Häxmuseet vid Hola folkhögskola. Bildserien stod klar 1975, exakt 300 år efter de verkliga händelserna. 1985 inköptes bildserien i sin helhet av Sundsvalls museum. Det är genom ett lån de nu kan ses i den tidigare rektorsbostaden på Hola folkhögskola. Förhoppningen i Kramfors är att verket ska kunna stanna kvar i den trakt där de hör hemma. Det är i så fall enligt konstnärens egen vilja. Ninni Melander, intendent på Kramfors konsthall, hade kontakt med Blomberg i samband med hennes separatutställning i konsthallen. Då låg Häxmuseet på Sandslån. Inför flytten till Hola 2017 väcktes tanken på att ge plats åt Blombergs målningar där. – När vi besökte Maria Blomberg i hennes hem i Hjältanstorp kom målningarna på tal för första gången. 2019 hörde Maria själv av sig och påminde om idén. Vi hoppas nu på ett längre lån från Sundsvalls museum och ett kontrakt som sträcker sig över flera år, säger Ninni Melander. Blomberg genomförde arbetet på eget initiativ efter omfattande bakgrundsstudier. Jag själv minns att jag läste om hennes bildarbete i mitten av 70-talet och att jag tog intryck av hennes vilja att synliggöra verkliga händelser och lyfta fram dem i blickfältet. Femtio år har gått när jag nu för första gången ser bilderna i verkligheten. Bildblock02 - Maria Blomberg Vi möter en bildberättelse som delvis har den tecknade seriens form men som också påminner om dalmålningar och ikonmåleri. Det tragiska förloppet skildras i bildrutor mot en ockragul bakgrund med infällda, mycket sakliga och detaljrika texter. Blomberg gör en övergripande skildring av den svåra tiden på 1600-talet efter trettioåriga kriget under Karl XI:s regering, innan hon skildrar trolldomsprocessernas förlopp och metoder med avlönade ”visgossar” och andra barn som angivare. Den så kallade Norrlandskommissionen, som genomförde rannsakningen av de utpekade häxorna blev i Torsåkers pastorat så överhopad av arbete att man överlät till häradsrätten att fastställa domarna. I en av målningarna återges rannsakningen, där ledamöterna – samtliga män – namnges. I följande bild gör Blomberg inkännande skildringar av flera namngivna, anklagade och dömda kvinnor. En särskilt drabbande målning skildrar kyrkoherde Johannes Wattrangius straffpredikan över de dömda kvinnorna i Torsåkers kyrka. Där sägs att många av dem först då förstod situationens allvar. Efter predikan hade de sju kilometer kvar att gå fram till sin avrättningsplats. Utifrån denna fasansfulla verklighet, som inte går att förneka, har Maria Blomberg genomfört ett måleri, som ändå lockar betraktaren att ta del av historien. Bilderna är inte gjorda för att chockera. Trots sitt grymma innehåll är de bitvis mycket vackra och vittnar både om målarglädje och omsorg om de avbildade offren. Denna attraktionskraft gör att vi dras in i historien medan dess obönhörligt allvarliga innebörd efterhand går upp för oss. Bild för bild. Till slut står vi inför slutscenerna: ett blodbad och bilden av de överlevande barnen och de ensamma männen som just bevittnat hur deras hustrur och mödrar bränts på bål. BIldblock01 - Maria Blomberg Det var Barbro Björk, tidigare intendent på Sundsvalls museum, som såg till att Blombergs bildsvit köptes in av museet. Hon såg dem första gången när de ställdes ut på biblioteket i Härnösand 1976 och såg ett samband med andra konstnärer, som vid den tiden tog itu med att skildra den svenska historien i serieform – exempelvis ”Historieboken”, ett examensarbete av dåvarande Konstfackstudenterna Annika Elmquist, Annmarie Langemar, Gittan Jönsson och Pål Rydberg, utgivet av förlaget Ordfront. I början av 1980-talet flyttade Maria Blomberg från Vaxholm till Hjältanstorp i Ånge kommun där hon blev en del av konstlivet i Västernorrland. Där hon slagit sig ned hittade hon snart ett nytt historiskt bildprojekt: ”Varhelst det finns en skog där finner jag mig hemma” är titeln på en fresk om de invandrade skogsfinnarnas historia i svenska skogstrakter. ”Det stora oväsendet” är en ofta använd benämning på 1600-talets grymma häxjakt, som nådde sin kulmen i Ångermanland och Torsåkers pastorat. I nutid har författaren Therése Söderlind framgångsrikt skildrat händelserna i ”Vägen mot Bålberget” (2013). Temat återkommer i den förestående Triennalen Västernorrland, som öppnar den 14 juni på tio platser för konst i länet. Maria Blombergs gestaltning av den smärtsamma historien kommer då att kunna ses av nya ögon och i ett nytt samtida sammanhang. Text och foto: Margareta Klingberg Volym 2025-05-21 Minnesdag: Lördagen den 24 maj är det 350 år sedan häxprocesserna i Torsåker, som kommer att uppmärksammas på Hola folkhögskola och i Torsåkers kyrka. Minnesdagen inleds med en gudstjänst i Torsåkers kyrka där även en minnessten kommer att avtäckas. Eftermiddagen fortsätter med samtal och föreläsningar på Hola folkhögskola med professor Helena Bodin från Stockholms universitet och författaren Kalle Holmqvist som har skrivit boken ”Ondskan i Nordingrå”. Biskop Teresia Boström medverkar i ett samtal om lokalhistorien. Arrangörer är Kramfors kommun, Region Västernorrland, Kramfors pastorat, Västernorrlands museum. Information om minnesdagen   Länk till denna artikel Margareta Klingberg /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/350-ar-efter-det-stora-ovasendet--maria-blomberg-pa-haxmuseet/Wed, 21 May 2025 15:46:52 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/en-rapport-fran-massan-supermarket-med-blicken-mot-norr/Supermarket är en av världen äldsta konstnärsdrivna mässor. Den är unik genom sina möjligheter till nätverkande för alla deltagande. Dess tjugonde upplaga ägde i år rum 3–6 april, i Skärholmens köpcentrum, drygt 20 minuter med tunnelbana från Stockholm City i en stadsdel där majoriteten av de boende har utländsk bakgrund. Det klingade väl med förhållandena på Supermarket, där merparten av 63 deltagande gallerier kom från andra länder – USA, Irland, Mexiko och Norge, Japan, Belgien och Chile, för att nämna några. Och ännu tydligare, än exempelvis vid Venedigbiennalen, representerade de olika deltagarna sina länder. Det fanns rika tillfällen att mötas och tala om de olika förutsättningar som konstnärer lever under. Min uppgift här, var att spegla den norrländska närvaron. Årets tema var passion, ett tillstånd som sägs gränsa till besatthet eller galenskap, vilket också kan vara karaktäristiskt för dem som viger sitt liv åt konsten. Dagens oroliga världsläge, med klimathot och krig av alla slag, avspeglade sig enligt arrangörerna, hos de utställande konstnärerna. Ibland som aktivism, ibland genom att lyfta fram och betona skönhet, kanske också det goda. En konkret effekt av de oroliga tiderna var att det armeniska galleriet Acoss var förhindrade att delta på grund av Tysklands rigorösa visumbestämmelser, de hade istället sänt en livfull, filmad hälsning från konstnärerna i sina gallerier. Vid pressvisningen hade det ännu inte hunnit uppstå det sjudande vimmel som annars utmärker mässan. Vissa bås var under uppbyggnad. Men jag möttes ändå av en polarräv, gestaltad av Ylva Törnlund, i galleri Candyland. Runt räven förberedde två andra utrotningshotade polardjur performances där de skulle försöka återskapa sitt förlorade arktiska habitat. Blackwater Polytechnic från Colchester i Storbritannien, var också inriktade på klimatförändringar. Galleriet är en del av ett svåröverblickbart nätverk, som under det samlande namnet Anglian Embassy bjuder in konstnärer och institutioner av alla slag att samarbeta kring klimatfrågor. Deras bås var ett färgglatt kaos, verk upphängda på tillvaratagna trädgrenar, spill från ortens lokala farmverksamhet. Bildblock01 - Supermarket Klimathotet kan verka trivialt i jämförelse med de lidanden befolkningen i Gaza just nu utstår. Det konstnärsdrivna galleriet Takeover från Beirut, beläget i Libanon dit många palestinier tagit sin tillflykt, visade verk av den palestinska konstnären Petra Serhal. Serhal, som kommer från Gaza, hade skapat små kartor, utifrån intervjuade flyktingars minnen. De var målade med färger tillverkade av örter, på textil. Verken symboliserade platser som idag till stor del är utraderade. Genom att stå nära speciella punkter på dessa ”kartor”, kunde man känna olika dofter som funnits på dessa platser: hur en pappa kunde lukta (en lukt av rök eller en tröjas speciella doft), eller doften av apelsiner, kryddor på en marknad. Bildblock02 - Supermarket Ett verk som inte gick att förbise var utfört av packtejp. Detta material visade sig kunna utstråla ett märkligt skimmer, en alldeles speciell lyster, som Diego Lucas och Maria Pia Landea lockade fram i en omfamnande manshög form. Vissa påmålade ytor bildade matta, poetiska kontraster. Tejpandet som konst, hos den chilenska Local Arte Contemporáneo från Santiago. Av de svenska utställarna var tre baserade i norra Sverige. Galleri Verkligheten i Umeå, som ligger i en före detta spårvagnsverkstad, sägs ha startat för att skapa en miljö för konstnärer som just blivit färdigutbildade och ska bege sig ut i den så kallade ”verkligheten”. Galleriet är idag en viktig institution i Umeås konstliv när många oberoende utställare försvunnit. Verksamheten leds av en styrelse bestående av konstnärer, och varje år anställs en nyexaminerad konstnär från Umeå konsthögskola på halvtid. På mässan visades minimalistiska verk av Arnaud Guy som flyttat till Umeå från Frankrike – ett exempel på hur en konstnärs arbetsfält kan vara hela världen. Bildblock03 - Supermarket Galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik, är ett självständigt galleri i anknytning till en kollektivverkstad, som också utgör en viktig nod i sin miljö, där heller inga kommersiella gallerier finns kvar. Peter Stridsberg, som ofta refererar till landskapet och dess ständiga omdaning, visade en fotografisk installation. I en delvis nedfälld persienn återspeglades ett lövverk – ett landskap speglat i en illusorisk återgivning av en yta. Mikael Arvidsson helt intagande emaljer var kanske de verk som tydligast var förankrade i sin plats – vyer över Nordingrå och Höga kustens landskap med sina omväxlande berg och vattendrag. Jenny Lundgren visade abstrakt måleri tillsammans med fotopolymergravyrer med stillsamma naturmotiv. Slutligen mötte jag KBCOLLECTIVE – som företräddes av Sandra Mozard och Anita Berg som tillsammans med Thomas Hallbert (FR) och Frode Thorjussen (NO) är utställare hos G.I.G. (Galleriet i Gränden). Myllret av verk i deras presentation hade samma känsla som i tidigare nämnda Blackwater Polytechnic, dock i något mindre skala. Min glada ambition var att se om det på Supermarket fanns ett särskilt norrländskt uttryck eller tema bland gallerierna i norr, särskilt med avseende på de stora förändringar som nu pågår i dessa delar av vårt land. Norrland har ofta fungerat som en tom, vit duk för olika fantasier att projiceras på – även för mig. Men vad jag fick syn på, vid samtal med representanter för de tre deltagande institutionerna, var ett stort och viktigt engagemang, gränsande till mässans tema, och en struktur där alla behövs. Text: Eva Asp  Foto: Sanna Argus Tirén, Eva Asp  Volym 2025-04-10  Länk till denna artikel Eva Asp /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/en-rapport-fran-massan-supermarket-med-blicken-mot-norr/Thu, 10 Apr 2025 14:51:32 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/rapport-fran-brak-2025/Nu löser vi allt!/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/rapport-fran-brak-2025/Mon, 24 Mar 2025 16:39:36 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/netonad-konst-for-offentliga-rum/Konst 23/24 på Sundsvalls museum/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/netonad-konst-for-offentliga-rum/Fri, 21 Mar 2025 09:56:29 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/rapport-fran-vistelsen-i-grez-sur-loing-november-2024/Konsten att beskriva ljuset bortom vädret/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/rapport-fran-vistelsen-i-grez-sur-loing-november-2024/Mon, 23 Dec 2024 15:21:43 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/airy-2024--viktiga-roster-att-lyssna-till/Sammanfattning av presentationer på Kulturmagasinet/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/airy-2024--viktiga-roster-att-lyssna-till/Tue, 17 Dec 2024 13:51:30 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/om-att-gora-fel--en-klapares-forsvarstal-och-hans-langtan-till-japan/Essä av Bengt Frank/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/om-att-gora-fel--en-klapares-forsvarstal-och-hans-langtan-till-japan/Tue, 15 Oct 2024 17:19:42 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konstnarligt-utbyte--mellersta-norrland-och-norra-osterrike/Örnsköldsvik – Krems/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konstnarligt-utbyte--mellersta-norrland-och-norra-osterrike/Wed, 04 Sep 2024 16:38:01 GMTRecensioner/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/john-huntington--arets-resident-pa-harke-konstcentrum/Vardagligt motstånd och mystik i en rationell värld/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/john-huntington--arets-resident-pa-harke-konstcentrum/Wed, 26 Jun 2024 13:06:49 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/volym-20-ar/Ett FestManifest av Mats Caldeborg /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/volym-20-ar/Fri, 01 Dec 2023 10:14:15 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/grattis-till-20-aringen-volym/En historisk återblick av Jan K Persson/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/grattis-till-20-aringen-volym/Tue, 28 Nov 2023 11:57:50 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/artists-in-residence-i-vasternorrland/En presentation av regionens konstnärsstipendiater 2023/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/artists-in-residence-i-vasternorrland/Tue, 07 Nov 2023 16:03:22 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konstnarsforeningen-skogen-intar-stadsrummet/Tillfälliga installationer i Skellefteå stadscentrum/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konstnarsforeningen-skogen-intar-stadsrummet/Fri, 27 Oct 2023 17:03:41 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/lillemor-petersson-konstgomman-i-torvalla/Skulpturpark utanför Östersund/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/lillemor-petersson-konstgomman-i-torvalla/Mon, 02 Oct 2023 16:01:13 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/upplevelser-fran-en-polarexpedition/En konstnärs resa med isbrytaren Oden/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/upplevelser-fran-en-polarexpedition/Mon, 24 Jul 2023 15:41:55 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-konst-och-om-det-som-stor/Jag står framför en målning av en viss Jérôme Bernal. Det finns fler verk av honom i detta museum, Museum of Naive Art i Nice, men det är just den här målningen som får mig att stanna upp. Jag står länge kvar (se bild). Hela bilden vibrerar med ett ansikte täckt av transparenta färglager omgiven av ett starkt blommönster. Och med ögon som två avlägsna planeter ser någon djupt in i mitt inre. Jag har ofta funderat över det. Hur det kommer sig att det just är det så kallade naiva, det ibland galna som berör mig mest? Kanske är det vetskapen om att denne Jérôme Bernal är autodidakt, en så kallad outsider, som också laddar mig, som jag identifierar mig med. Kanske, kanske... Men vi kan också prata om genuinitet. Läser recensionen av konstnär Björn Larsson, i nättidskriften omkonst.se , om utställningen ”Annan konst”: "Samtidskonstens problem har alltid varit bristen på det autentiska och folkkonsten har en trovärdighetsreserv att hämta kraft ur”. Det som stör För några år sen var jag på en konferens om tillgänglighet. En föreläsning om normalitet satte sina spår. En ung föreläsare beskrev hur man i början av förra seklet var närmast besatt av att kunna bota alla sorts funktionshinder genom operationer. Att i stället anpassa miljöerna och göra dom tillgängliga var otänkbart. Det som ”stör” skulle ändras, tas bort, göras ”normalt”. Att ta upp ogräs från gräsmattan var viktigt. Vill minnas att jag som liten grabb fick 1 öre per groblad och 2 öre för varje maskros jag fick upp. Det skulle vara med hela roten. Så det gällde att få ned gaffeln djupt i jorden innan man bände upp. Särskilt när det gällde maskrosen. Att klippa gräset var för det mesta också min uppgift. Gräsklipparen gick varm minst en gång i veckan. Om gräset var längre än 7 cm skulle det genast klippas ned. Många år senare märker jag hur min attityd sitter i − gräset på stugtomten står under uppsikt. Men så, kan inte säga att det var någon särskilt händelse eller särskild påverkan, en dag var det något som släppte. Gräset fick växa ifred. Möjligen var det då som jag också tog steget att börja improvisera fritt på duken. I en diskussion om vad som är fult kan man alltid börja med att ställa sig frågan: Finns det över huvud taget något som är fult? John Cage sätter fingret på det: ”The first question I ask myself when something doesn't seem to be beautiful is − why do I think it's not beautiful? And very shortly you discover that there is no reason.” Det vi upplever som fult, det som stör, är det reaktioner som har laddats av en idé om något eller möjligen något som inte överensstämmer med ens självbild? Något som jag inte vill eller förmår omfamna i mig själv? Fascister som drömmer om det rena tycks omöjligen kunna identifiera sig med konst som, just det, stööör. Nazisterna gav det till och med ett namn, Entartete Kunst, degenererad konst. Bland Sverigedemokrater upprörs man över den ”utmanande samtidskonsten”. Begreppet projicering (not 1) inom psykologin, tycks inte ligga särskilt högt i kurs – det som upprör, det som för ett kort ögonblick är på väg att träffa något i dom själva, vart tar det vägen? Tranströmer skriver; ”Vad som helst, bara inte lära känna mig själv”. Känslan av olust måste bero på något annat, komma någon annanstans ifrån. Som den värsta morfning i ens inre förvandlas de egna obehagen till att istället omfatta invandrare, judar eller muslimer. The Blues Tänker på Jérôme Bernal och hans måleri igen. På outsidern. På det omedelbara. På det oförställda – bortom fult, bortom vackert. Tillstånd jag längtar till. Låta händelser på duken föra mig bortom avsikter, bortom rädsla. I mitt sökande i ateljén kan bra blueslåtar vara ett stöd. Genom åren är det särskilt ett album som följt med mig, ”Blues from New Orleans” volym 2 med Snooks Eaglin. När den blinde Eaglin sjunger om Jesus: ”I'm gonna tell him ’bout my trouble as it goes down through the years” drabbas jag av ett vemod på allvar. Ett allvar som inte nödvändigtvis behöver handla om han på korset utan sättet Snooks sjunger på. Konsten att kunna fånga en smärta, min smärta, och på samma gång ge den lindring. Ja, rent av, befria mig från den. En annan som tar vemodet och längtan till en ny nivå, ett djup som närmar sig smärtgränsen, är en simmande koloss. I timmar kan denna ”bluesartist” stöta ut sin a cappella. Har du inte lyssnat till Knölvalens sång så gör gärna det och låt dig befrias. Text och foto: Bengt Frank Volym 2023-01-19 Noter 1) Projektion, en term som används inom psykologin för att beskriva en försvarsmekanism som en person använder sig av då den inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter, tillskriver andra personer eller sin omgivning dessa egenskaper för att försvara sin självbild. Från Wikipedia. Länk till denna artikel /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-konst-och-om-det-som-stor/Thu, 19 Jan 2023 17:22:38 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/vasternorrlands-museums-nya-konstsatsning/Konsthall323 är först i en rad projekt i länet under 2022 och 2023/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/vasternorrlands-museums-nya-konstsatsning/Mon, 12 Dec 2022 13:28:24 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/swan--dar-vilja-finns/Reportage om nätverket SWAN och Emergency Residencies/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/swan--dar-vilja-finns/Wed, 02 Nov 2022 12:01:24 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/grannar--ett-samarbete-mellan-kollektivverkstader-i-vasternorrland/Konstnärerna Ylva Eklöf, Maria Mäki, Karin Lönnå och Sandra Eklund möter upp i Galleriet i Nordingrå Konstby i Vännersta. Det är den sista lördagen i september och den andra dagen av två för deras utställning ”Skogsbruk”. Utställningen ingår i Region Västernorrlands treåriga projekt Grannar. Under de två år projektet hittills pågått har det bland annat producerat en årlig utställningsstafett med popup-utställningar i Sundsvall, Härnösand, Nordingrå och Örnsköldsvik. Totalt har 16 konstnärer engagerats varje år. Fyra grupper med fyra konstnärer vardera från de kollektiva konstnärsverkstäderna i Örnsköldsvik, Nordingrå och Härnösand samt Konstnärligt nätverk i Sundsvall har gjort varsin utställning. Inför 2022 års utställningsstafett efterlystes teman för utställningarna. Nio förslag kom in och fyra av dem valdes ut, ett för varje utställning och ort. Konstnärer fick sedan anmäla vilket tema de ville delta i och deltagarna lottades fram. Utställningen i Nordingrå är den tredje i 2022 års utställningsstafett. Den fjärde äger rum i Örnsköldsvik i månadsskiftet oktober/november. Bild01 Temat i Nordingrå är skogsbruk och idén kommer från Ylva Eklöf. Numera är hon bosatt i Stockholm men hon har tidigare bott i Nordingrå och är medlem i Nordingrå Konstnärsverkstad. Och det var där hennes idé om skogen som tema kläcktes. – Det var ett pågående kalhygge just här i Vännersta som gav impulsen. Det var ångestladdat att se på. Vi som jobbade i kollektivverkstan beklagade oss. Jag ville utforska känslan och förhålla mig till den på något sätt. Livet här präglas av skogsbruket. Timmerbilarna dundrade förbi och en dag när hon tog en taxi till Ullånger berättade chauffören att han hade varit med och planterat just den skogen som höll på att avverkas. Ylva Eklöf formulerar sin projektidé så här: ”Skogens tystnad, barkens mönster, doften av kåda, ljudet av timmerbilen, massafabrikens rökpelare, synen av kalhygget och doften av svavelos väcker olika känslor och tankar hos oss. Vi fyra konstnärer har utforskat våra olika relationer till och perspektiv på brukandet av skogen. Från skogen som plats att vara i till skogen som råvara. En råvara vi använder dagligen i våra verkstäder.” Maria Mäki, Karin Lönnå och Sandra Eklund gick i gång på Ylva Eklöfs idé och anmälde intresse. – Vi hade inte träffats tidigare och kände inte till varandra, säger Ylva Eklöf. De fyra utställarna har nu samarbetat med varandra under en vecka i Nordingrå och haft tillgång till verkstäder för grafik, emalj, boktryck, screentryck, tuftning och smide. Sandra Eklund bor i Älandsbro. Som barn tillbringade hon somrarna i Nordingrå och minns hur hennes mormor muttrade en svordom när hon såg nya kalhyggen. – Skogen kapas och forslas härifrån, säger Sandra Eklund. – Samtidigt är skogen en viktig näring, påminner Karin Lönnå. Vi använder trä och vi använder papper. Deras samarbete började i maj i år med mejlkontakter och videomöten. I början handlade det om grundläggande saker som att ta reda på vad de olika deltagarna i gruppen höll på med och att hitta en grafisk form för affischen. Sandra Eklund har formgivit den. – Vi satte en estetik kring Ylvas projektidé, säger hon. Gruppen träffades i verkligheten först i augusti under en helg då deltagarna i Grannar-projektet bjudits in till ett pensionat i Nordingrå. Det var en uppstartsträff där konstnärsduon Bigert & Bergström föreläste. – Det var jättenyttigt att få den knuffen. Jag tror att projektet kommer att utveckla Västernorrlands konstliv på sikt, säger Karin Lönnå. Under veckan i kollektivverkstan har de hjälpt varandra och lärt sig saker av varandra. – Det är det som är så häftigt. Bara att vara på samma ställe. Alla har knutit kontakter och fått någonting att hända. Vi uppmuntras att lyfta blicken och prata med varandra. Man lär sig också mycket om sig själv, säger Sandra Eklund. – Vi har lärt oss nya tekniker, att samarbeta och att hitta på saker, säger Ylva Eklöf. Och Karin Lönnå har upptäckt hur många konstnärer det finns i Västernorrland: – Vägen till att ta kontakt har blivit kortare, säger hon. På frågan om konstnärer egentligen är enstöringar som vill vara ifred svarar Ylva Eklöf att det finns en längtan att samarbeta: – Det är det som drar oss till kollektivverkstäderna. De flesta är ofrivilliga enstöringar. Bild02 De fyra konstnärerna tolkar skogstemat på helt olika sätt. Ylva Eklöf har lärt sig att svarva i trä och visar några svarvade skulpturer/vaser i trä med nerstuckna kvistar från björk, tall och gran. Efter att ha svarvat skulpturerna har hon skannat dem. Resultatet är måleriska stilleben där skulpturernas silhuetter avtecknar sig mot mörk bakgrund. Hon har också filmat Sverige från tågfönstret under en resa från övre Norrland och söderut. Filmen, som visas i utställningen, är cirka nio timmar lång. Det är mycket skog, många virkesåkrar och många kalhyggen. Sandra Eklund har övat på att göra screentryck med foton av Maria Mäki som motiv. Hon har också målat i akryl, bland annat stubbar. Maria Mäki är dokumentärfotograf med rötter i Finland, numera bosatt i Njurunda, Sundsvall. I projektet har hon experimenterat med en nålhålskamera. Den består av en tom ölburk med ett pyttelitet uppskuret hål. I burken har hon placerat ett svartvitt fotopapper. Ölburken, förlåt kameran, har sedan fått stå ute i naturen där papperet exponeras under flera veckors tid. Efter exponeringen skannas fotopapperet och inverteras genom bildbehandling. På det här sättet har hon bland annat fotograferat ett kalhygge där en väninna blev så chockad att hon körde av vägen första gången hon såg det. Karin Lönnå, Sundsvall, har jobbat med tryck på olika sätt, till exempel screentryck och svamptryck. Hennes tolkning av skogstemat handlar om människor som bor i skogen och skogen som plats att vara i. Under fem års tid har hon fotodokumenterat en villatomt där det står tallar. Det har hon införlivat i projektet. – Det är en skogstomt, där det är lätt att ta träden för givna, säger hon. Karin Lönnå är även verksam som radiojournalist och har intervjuat de som bor i villan. Titeln på en av bilderna är ett citat ur intervjun: ”Däruppe pågår ett liv som vi inte har en aning om.” Det kommer hela tiden in besökare i det lilla galleriet, tydligen väcker det lättsamma, öppna utställningsformatet intresse. Ekonomiskt fungerar projektet för deltagarna i utställningsstafetten så att de får reseersättning, boende och tillgång till konstnärsverkstad under en vecka samt utställningsersättning. Projektet står även för material, galleri, marknadsföring och affischer. Även kollektivverkstaden får en ersättning. Projektet Grannar pågår ännu ett år men hur det kommer att utformas nästa år är ännu inte klart, uppger projektledaren Mats de Vahl. – Vi ska snart ha styrgruppsmöte och planera tredje året. Det kommer att bli mer fokus på Sundsvall. Sundsvall är störst befolkningsmässigt men ändå minst på något sätt. Det går inte att få i gång saker där på samma sätt som i övriga länet, säger Mats de Vahl. – Det här började med en diskussion med regionen om hur den skulle kunna stödja konstlivet. Vi var tre – jag, Staffan Westerlund och Sebastian Andersson som hittade på projektet. Det är stort i omfång med gör ändå bara nedslag. Mats de Vahl och Staffan Westerlund är båda konstnärer, Sebastian Andersson är konststrateg på regionen och den som skrivit ansökan till Kulturrådet. – Målet är att utveckla samarbetet mellan regionens konstnärsverkstäder och se hur de kan jobba tillsammans. Konstnärsverkstäderna är ju en ganska introvert organisationsform och vi vill se om det kan vara något mer, något annat. I projektet har vi jobbat mycket med utställningar, utbyten och utbildning och fortsätter nästa år med fokus på Sundsvall, säger Sebastian Andersson. Projektet Grannar omfattar fyra områden: konstpedagogik, utbildning och seminarier, utställningar samt miljö. På miljösidan har kollektivverkstädernas tekniska utrustning gåtts igenom med avseende på energianvändning, materialförbrukning och avfall och Härnösands konstnärsverkstad har installerat en ny slamavskiljare i screentrycket. Förhoppningen är att den ska fånga upp den smet som plastfärgen lämnar lager av i diskbänksavloppet. Projektet erbjuder även subventionerade kurser, i höst blir det kurser i Photoshop, emalj och smide. Under treårsperioden får projektet Grannar 300 000 kronor per år från Kulturrådet och 100 000 kronor per år från regionen. Syftet är att stärka bildkonstnärernas samarbetsmöjligheter och möjligheter att visa konst enligt målen i Region Västernorrlands kulturplan där specifikt infrastrukturen för konst beskrivs som en utmaning. Västernorrland saknar ett tydligt konstcentrum med samordnande uppdrag och strukturen för samverkan och samarbeten för verksamma inom bild- och formområdet behöver stärkas.   Text och foto: Karin Kämsby Volym 2022-10-18 Länk till artikel Karin Kämsby /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/grannar--ett-samarbete-mellan-kollektivverkstader-i-vasternorrland/Tue, 18 Oct 2022 11:48:31 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/bengt-frank-om-konst-och-det-avlagsna-landet/Fristående essä/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/bengt-frank-om-konst-och-det-avlagsna-landet/Wed, 12 Oct 2022 16:59:21 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/alessandro-perini--ljudkonstresidens-vid-hola-folkhogskola/I samtal med Maria Morberg/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/alessandro-perini--ljudkonstresidens-vid-hola-folkhogskola/Thu, 06 Oct 2022 15:37:04 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/rapport-fran-eventet-kris-kraft-och-kultur/Konferens i Härnösand 19 maj, 2022/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/rapport-fran-eventet-kris-kraft-och-kultur/Wed, 01 Jun 2022 16:50:06 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/naejtien-njalla--tankar-efter-en-invigning/Offentliga verk av Carola Grahn i Tärnaby/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/naejtien-njalla--tankar-efter-en-invigning/Mon, 14 Mar 2022 09:55:05 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/janne-bjorkman-till-minne/Jannes liv avslutades hastigt i slutet av augusti. Vi är många vänner och kollegor som fortfarande inte kan eller vill vänja oss vid tanken på att inte möta honom framför datorn eller vid köksbordet på Kollektivverkstan i Härnösand. Att inte längre höra hans unika varma röst och säregna skratt. Han ägde kunskap inom många områden och sökte ständigt bredda sitt register. Samtalet med Janne bestod ofta av humor och tankepauser. Där fanns en styrka i att öppna för något okänt eller en vändning som gjorde att du insåg något du tidigare inte tänkt. Att förundras över den poesi i språket som han omsorgsfullt och lågmält delade med sig av. Att berätta sin historia med ord var inte det man förknippade med Janne, han var snarare som en mottagare av andras berättelser. Janne föddes i Linköping 1951. Under gymnasietiden bodde han utanför Växjö. Han har studerat etnologi, arkeologi och konstvetenskap på Lunds och Göteborgs universitet och gick på Skånska målarskolan i Malmö. Under 70-talet deltog han i utgrävningar på bland annat Borgholms slottsruin, Åland, i norska Tönsberg och på Island. Han reste till Yttre Hybriderna med lastbåt, gick på Grundis i Stockholm och studerade vävning på Handarbetets Vänner. Jag mötte Janne första gången på Café Mannaminne i början av 80-talet. Han kom till Nordingrå tillsammans med några vänner och ville träffa skulptören Anders Åberg.  Janne blev kvar i Nordingrå. Arbetade på sågen i Mädan och körde under en sommar cirkusvagn med Cirkus Scala. 1984 träffade Janne sin Barbro på Kramfors bibliotek. Janne fick en projekttjänst på biblioteket och de flyttade ihop i Lunde som blev hans fasta punkt tillsammans med barndomens gamla timmerhus i Hagskog på norra Öland. I slutet på 80-talet bodde Janne och Barbro under några år i Stockholm. Janne utbildade sig på Idun Lovéns målarskola och de fick sin första dotter, Ina. Janne hade en liten skulpturgrupp föreställande en tolvmannaorkester från Senegal. När han fick Dahlbergstipendiet 2017 tänkte han resa till Dakar och söka ljuden från den tysta orkestern. Men resan handlade även om Jannes och Barbros andra dotter Luisa och hennes förfäder som såldes till slavägare och sannolikt passerade Dakar på vägen till Latinamerika. Han kom aldrig till Dakar och orkestern från Senegal blir idag en påminnelse om de resor och projekt som aldrig hann förverkligas. I hans konstnärliga arbete fanns arkeologens metoder att med pensel och skrapa förstå vad som skett, när och i vilken ordning. Janne har samlat på brev, inventerat markområden och intresserat sig för livsöden. Inte enbart sitt eget arv utan även andras. Det handlade inte bara om de stora dragen utan om de små meningarna som finns i vardagen, det lilla som vi kanske inte ser. Det är som ett nät av trådar som hela tiden broderas över en människas liv. När man ser ett levnadsöde på det sättet så får man också en bild av mänskligheten.  Janne Björkman var medlem i ateljéföreningen Norra Orienten i Marieberg. ”PARK X” var ett undersökande konstverk om en plats efter upptäckten av dioxiner i marken, som Janne startade 2008. Foto: Lisa W Carlson.  Det arkeologiska tillvägagångssättet, värmen, lyhördheten och det genuina intresset för andras liv, märks inte minst i verket ”Gaza blå”. 1989 ärver Janne en blå väska med projektor och diabilder tagna av hans bror som var FN-soldat i Gaza 1959. I ”Gaza blå” söker han den blå färgen som är kopplad till platsen. 2017 visades ”Gaza blå” som en installation på Tegen2 i Stockholm. Verket utvecklas i ”Min flod ditt hav”, en installation på Kramfors konsthall 2020. Färger från Gaza flätas samman med färger från Ådalen. Janne fotograferade systematiskt Ångermanälvens vatten från Sandöbron. Bilder blir möten mellan kulturer, mellan människor. Jannes redskap var kameran, bandspelaren, datorn och skrivarna på kollektivverkstan. Han arbetade ofta med projekt som pågick under lång tid och gärna tillsammans med andra - jag reser sällan ensam, skriver han på sin hemsida. Bland annat monterades 2011 en platsens historia på perrongen vid Kramfors tågstation. Verket, resultatet av ett samarbete med Åsa Bergdahl, består av 24 vykort, varav en tredjedel var skrivna under tvåtusentalet av konstnärerna själva. Samma år reser han till Järpen och är under flera år engagerad i Speglaprojektet tillsammans med Eirin Marie Solheim Pedersen. De undersöker om konstprojekt i ett samhälle kan göra skillnad, och i så fall på vilket sätt och för vem. ”Själen ligger någonstans i det vardagliga” är titeln på en bok om samhälle och konstverk i Järpen.  Janne bjuder in människor att välja en bänk för samtal. 27 personer sätter sig ner och berättar om vad som är bra och vad som är mindre bra i Järpen. Inför valet 2014 startades konstprojektet LÄGET? på Länsstyrelsen i Västernorrland där Janne och kollegan Kerstin Lindström utförde fältstudier med utgångspunkt i länets Amerikaplatser. Arbetet fördjupas i projektet Amerika/Västernorrland/Världen 2016. Flera av de konstprojekt Janne var involverad i har fått stöd av offentliga bidragsgivare som Kulturbryggan och Kulturrådet. Att ha haft förmånen att arbeta tillsammans med Janne har givit en fördjupad insikt om hur ett empatiskt och medkännande förhållningssätt öppnar dörrar till andra människor. För mig blev detta påtagligt i ljussättning av infarten till Sundsvall och konstprojektet Homeland. Det blev även kännbart efter tre års arbete med olika grupper av människor i Jörn. Genom sin konst och sin person visade Janne att vi befinner oss i en tillvaro som är både olikartad och gemensam, vare sig det handlade om ett samarbete med musiker från Mellanöstern och Afrika, eller dansande seniorer i klänningar där alla blommorna i tyget klippts bort. På Luleå konsthall 2016 i installationen ”många som jag” gestaltas en afghansk ung mans resa mellan Qum och Malmö – två stenar med bokstäverna i Migrationsverkets svar och ett ljudverk med tystnaden mellan orden. Under rubriken BEFRIAT OMRÅDE i Tankesmedjan Obalans bok Mapping Homeland skriver Dan Jönsson, journalist och författare: ”En konst som förstår värdet av den personliga och platsbundna berättelsen, kan i bästa fall bli ett vaccin mot nationalismens idioti. En bra berättelse fungerar som en spegel, får oss att känna oss hemma i det obekanta. Verkligheten öppnar sig. Världen växer.” Kanske man kan säga att Janne Björkman var en av de konstnärer som tog den relationella konsten till regionen. Och ofta och gärna samarbetade med andra konstnärer och yrkesgrupper i projekt och utställningar. Vi är många som påverkats av Janne. Saknaden är stor. Text: Lisa W Carlson Foto: Barbro Franzén, Lisa W Carlson Janne Björkmans verk och arbeten i olika konstnärliga grupperingar finns här: www.jannebjorkman.com www.norraorienten.com www.thesituation.se https://lagetframtiden.blogspot.se/ https://are.se/upplevagora/hjerpen-radband Instagram @thinktankimbalance @thefamilyofanimals   Volym 2021-12-10 Länk till artikel /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/janne-bjorkman-till-minne/Fri, 10 Dec 2021 19:57:12 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap12/Margareta Klingberg – det började i Junsele och fortsatte/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap12/Thu, 09 Dec 2021 16:37:56 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/jenny-kall-airy-stipendiat-2021/Tid för experiment – platsens aska blir glasyr/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/jenny-kall-airy-stipendiat-2021/Tue, 05 Oct 2021 15:32:18 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/grundsunda-kulturstipendium-lanets-aldsta/Silvia Wieser den senaste i raden av konstnärer sedan 1965/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/grundsunda-kulturstipendium-lanets-aldsta/Tue, 07 Sep 2021 10:48:28 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap11/Kerstin Paillard – Min (ateljé)plats/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap11/Wed, 01 Sep 2021 17:33:25 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/tomma-rum-i-vannersta/Onsdagen den 7 juli kliver jag in i boktryckarverkstaden vid Nordingrå Konstnärsverkstad i Vännersta. Denna by har blivit hjärtat i Nordingrå Konstby som under de senaste åren fått en allt tydligare närvaro. Här samlas konstnärer och konsthantverkare för att arbeta tillsammans. Den kollektiva kraften behövs för att kunna arbeta professionellt – tekniskt, kreativt, ekonomiskt likväl som socialt. I boktryckeriet står konstnären Annikka Kronlid Arvidsson böjd över tryckpressen. Sex personer har samlats runt henne då ett ark rullas genom pressen. Spända lyfter de arket för att granska resultatet. Svärtan är inte helt jämn. Vissa bokstäver behöver lyftas. Eller är det något annat som behöver justeras? Annikka Kronlid Arvidssons fokus skiftar och våra blickar möts: ”Nu skulle Christer ha varit här”, säger hon till mig. Han var det givna bollplanket om något i tekniken inte helt tycktes stämma. Dagarna innan ägde en samtalskväll rum i det angränsande galleriet Fabriken. Det var sista dagen på minnesutställningen ”Maskros” som visade verk av den nyligen bortgångne konstnären Christer Carlstedt. Han var med och startade Örnsköldsviks Kollektiva Konstnärsverkstad och hade även en stark närvaro i Nordingrå. Han kunde maskinerna, tekniken och han trodde på det kollektiva arbetet. I boktryckeriet har Christer Carlstedt, som så tydligt präglat konstlivet i Ångermanland, lämnat ett kännbart tomrum. Tomrum Tomt rum Tomma Rum Trots det själsliga tomrummet är boktryckeriet en livlig samlingspunkt denna varma sommardag. Det är en blandning av personligheter som omringar tryckpressen. Någon är konstnär, men annars står där en lärare, en filmregissör, en filmskribent, en arkitekt och en grafisk formgivare. Och det är just Tomma Rum och det kreativa intresset som fört dem hit.  Johan Wide, arkitekt, justerar bokstäver i tryckpressen.  Tomma Rum är en självorganiserad plattform för kulturellt och konstnärligt utbyte. Varje sommar arrangeras en vistelse på en mindre ort i Sverige. Tomma Rum handlar om att erbjuda tid och rum för skapande, idéutbyten och nya former av samarbeten mellan konstnärer, kulturutövare och lokalbefolkningen. Det faktum att Tomma Rum inte begränsar sig till konstnärer bidrar till en speciell dynamik både inom gruppen och i det lokala samarbetet. Vem som helst kan boka en vistelse. Men givetvis bör det konstnärliga och sociala intresset finnas där. På grund av coronapandemin har upplägget justerats något denna sommar. Var vecka kommer en ny deltagargrupp och skiftet sker alltid på en måndag. Lördagen är utställningsdag. Galleri Fabriken, den nedlagda skofabrik som under början av 1900-talet drevs av Carl Leon och Harry Åman, har ställts till deras förfogande. I ett samtal med Patty Pajak förstår jag att detta år försetts med viss guldkant, då olika inblandade aktörer sökt egna medel. Detta innebär att det varje vecka erbjuds kostnadsfri workshop för alla deltagare, så som i screentryck, collografi, serigrafi, smide och nu, boktryck. Därtill serveras frukost uppe på Järnsta Café, helt utan kostnad. Patty är läkare. Konstnärligt arbetar hon med dokumentärfilm och bilderbok. Jag frågar om detta är hennes första Tomma Rum-vistelse. Hon skakar på huvudet och berättar att en vän bjöd med henne till ett Tomma Rum för över tio år sedan. Upplevelsen, att få komma till en fri plattform där olika konstutövare samlades för att skapa, var viktig. Genom den lärde hon sig att hitta tillbaka till lekfullheten i skapandet, att undersöka nya uttryck och tekniker. Somrarna därefter har hon besökt en rad andra orter som Tomma Rum-konstnär och numera medverkar hon även i organisationen: ”Att få komma till Nordingrå är som en konstnärssägen, de två villorna som rymmer så mycket förverkligade idéer, kaféet där Bilbo bakar limepaj med ett leende, träscenen i trädgården med sin sluttning till sjön, tryckverkstaden och bokverkstaden där det växer böcker om nätterna, lokala galleriet, galleriet i skofabriken, smedjan och allt där emellan.” Då jag tre dagar senare besöker utställningen på galleriet Fabriken ställer Patty Pajak ut ett textverk bredvid grafiska blad. På arket har hon citerat konstnären Mikael Arvidsson: Lärlingsanteckningar ur screentryckworkshop Hos Tryckmästare Mikael Arvidsson Du måste ha distans Tryck hårt Hårdare Tryck där i mitten Han säger så, Tryckmästare Mikael Hamna inte för långt ut i kanten Jo, så visar han Vi ser på Anar utan förstå I vattnet kommer Det fram Den framkallande duschen Inte för grå Inte för mellan Han sa att svärtan är viktig. Härdas utav ljus Penselstråken blir en del Missta er om ni är redo Kan va bra Så glömde vi grunddraget. Patty Pajak Det var sommar och ett antal studenter vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm ville komma bort från storstan. Det var så Tomma Rum startade. Studenterna tog sig till Nordmaling. Sommaren därpå blev det Jokkmokk. Sedan Fengersfors, Hova, Vilhelmina, Emmaboda, Tranås, Grängesberg, Malmberget, Kil, Unnaryd, Skellefteå, Ljusne, Bromölla, Uddebo, Västervik, Arjeplog. Och nu, Vännersta. Ofta är det en kultursekreterare, eller som i detta fall en konstkonsulent, i en mindre ort som hört talas om Tomma Rum och sedan hör av sig. Det kan även vara lokala konstutövare som bjuder in. Sedan starten 2003 har ett gammalt slakteri, en nedlagd skola, en nedlagd textilfabrik tagits i besittning. Nu är det en nedlagd skofabrik. Micke Cedlind, en av deltagarna berättar om sin vistelse i Vännersta: ”Jag satt i ett rum i en nedlagd träskofabrik, upptagen av att fästa ormbunkar på en kartongmask. Trots att det var kväll behövdes ingen elektricitet, bara det naturliga ljuset från en lång skymning som aldrig blev natt utan färgade världen blå i någon timme innan den direkt vände till gryning. Oförmögna att hantera all skönhet hade vi, som människor ofta gör, vänt oss till det ceremoniella. Alla gjorde varsin mask och senare tågade vi genom byn under ordlös sång och pling pling. Det var en bra session. Utan att riktigt kunna svara på hur, upplevde vi att vi bemött bergen, ängarna, husen och de däremellan snirklande vägarna, på ett korrekt sätt.” Genom att varje vistelseperiod avslutas med en utställning blir Tomma Rum en öppen plats. De som bor i bygden, likväl som de tillfälliga turisterna, lockas in att ta del av en kreativ och sprudlande gemenskap. Vera Hint Kindgren, frilansande grafisk formgivare och bild- och formpedagog vid Kulturskolan i Stockholm, deltar i Tomma Rum för tredje gången. Jag följer med henne till Nordingrå Konstnärsverkstad där hon är i färd med att trycka affischen för helgens utställning. Hon blandar till en orange färg och på det rosa papperet kommer ormbunksmotivet till sin fulla rätt. Vera berättar om vistelsen: ”Tomma rum lockar mig för att det är ett sätt att ge mig själv tid att samla inspiration och fördjupa mig inom konstnärliga områden. Det är också ett roligt sätt att lära känna nya platser och människor. Varje vistelse blir något unikt beroende på plats och vilka människor man är där med.” Den slutliga affischen blev en kombination av screentryck och boktryck – resultatet av ett samarbete mellan Vera Hint Kindgren, Carolina Ljungström, Therese Norgren och Hannah Wiker Wikström. En affisch helt utan dator.  Affischen till Tomma Rums utställning vid Fabriken i Vännersta, 10 juli 2021.  Två veckor efter mitt första besök i Vännersta kommer jag tillbaka för att träffa ett annat gäng Tomma Rum-deltagare. Denna gång huserar en del av dom i den intilliggande smedjan. Jag har svårt att hitta dit, men sedan hör jag det omisskännliga ljudet av hamrandet mot järn. En workshop i smide håller precis på att avslutas. Smeden och kursledaren Emil Lindqvist berättar entusiastiskt om en sommar han sent kommer glömma: ”Det har varit superroligt att ha konstnärer här på besök i Nordingrå/Järnsta och att vi dubblat antalet befolkare i Konstbyn under deras besök. Dom här kurserna som vi har anordnat har skakat om och gett ett roligt uppsving i vad lokalerna går för, och som konstnär känner jag ett starkt behov av samtal med nya konstnärer för att hålla min egna kärlek till skapande vid liv. Alla lokaler har fyllts med rörelse och folk. Det är något man inte har sett och varit med om på länge i och med pandemin.” Visst kommer sommaren 2021 sätta sina spår i Vännersta. Genom ett givande och tagande har nya vänskaper uppstått. En bubbla av tid för reflektion och kreativitet har skapats. ”Det var fantastiskt att ha dem här”, berättar Annikka Kronlid Arvidsson. Hon beskriver band som knutits och inspirerande möten mellan olika kunskapsområden, tekniker, yrkesgrupper och människor. ”Men vissa kommer att komma tillbaka”, berättar hon, ”för att arbeta i verkstan”. Mikael Arvidsson är lika positiv och beskriver dagar som bara tycktes rusa i väg: ”De tog plats, platsen levde upp, varje dag, varje kväll. En bra sommar för Konstbyn.” Text och foto: Ida Rödén Projektet har genomförts med stöd från Region Västernorrland, Kramfors kommun och Statens kulturråd. Tomma Rum i Vännersta pågick mellan 28 juni - 8 aug 2021. Volym 2021-08-31 Länk till artikel Presentation av skribent: Ida Rödén, Stockholm. Född 1981, Härnösand, yrkesverksam konstnär och redaktör för Volym. Hon tog sin kandidatexamen i fri konst vid Umeå Konsthögskola 2009 och magisterexamen vid California College of the Arts i San Francisco 2011. Sedan 2018 har hon även en master i konstvetenskap vid Stockholms Universitet. Ida Rödén har skrivit för Volym sedan 2008. Utöver sitt uppdrag för Volym har hon skrivit essäer för Omkonst, Tidningen Kulturen och Hjärnstorm. Hon bor sedan 2013 i Stockholm. Se vidare på Ida Rödéns webbsida .   /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/tomma-rum-i-vannersta/Wed, 01 Sep 2021 08:33:17 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap10/Clara Bodén – Att jaga fart och närvaro/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap10/Sun, 29 Aug 2021 13:44:24 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap9/Bengt Frank – vägledd till konsten/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap9/Thu, 26 Aug 2021 15:42:09 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/mitt-i-naturen--suchart-wannaset--stipendiat-pa-okkv-2021/Han kom till Örnsköldsvik med ett myggnät i bagaget. Han reste därifrån med tjugo glaserade skulpturer av renlav utförda i porslinslera. De är intill förväxling lika de lavar han hittat på hällmarker och bergknallar runt Örnsköldsvik. Suchart Wannaset var stipendiat och gästande konstnär på Örnsköldsviks kollektiva konstnärsverkstad under juli månad. Hans plan var att utsätta sig för naturen kring Örnsköldsvik. Hans uttrycksmedel och redskap är många. Video, foto, ljud och – inte minst – den egna kroppen. – Den är allt jag har. Och jag har den alltid med mig, förklarar han. Med en masterexamen i transmedial konst från Wiens Universität für Angewandte Kunst, verkar han kunna ge sig i kast med vilka material och medier som helst. Att samtidigt lyckas med rörlig bild och keramik, imponerar i varje fall på mig. Jag träffar Wannaset när han nyss kommit till Örnsköldsvik. Han har tagit med sig en typisk thailändsk textil; ett moskitnät. Ett sådant som varje rådig Thailandsresenär bör ha med sig på resan. Han har redan upptäckt hur aggressiva de svenska myggorna är. På berget ovanför Örnsköldsviks resecentrum och ÖKKV dokumenterar han sin första performance "Holding position to get bitten". Han intar sittande och liggande kroppsställningar i skydd under moskitnätet men låter delar av kroppen sticka ut. Han tillåter myggen att sticka. Den första kroppsliga konfrontationen med norrländsk natur avlöpte väl. Han undslapp skadliga bett och skapade fotografiska bilder av sin närkontakt.  Suchart Wannaset, "Holding position to get bitten". Performance, fotografi 2021. Foto: Suchart Wannaset.  Det är uppe på berget han upptäcker den långsamväxande renlav, som fläckvis täcker marken där han intagit sin position. Renens viktigaste föda omfattas av naturskydd. Det vet han. Man bör inte ta med sig större mängder från naturen. I en video ser vi honom vila på renlav. Han omfamnar den. Som inbjuden till konstprojektet "Blånagla" utanför Husum 7–8 augusti gör han en interaktiv installation där publiken uppmanas att bära tillbaka små kloner av lav, som han lossat från de omgivande hällarna. Denna varsamma handling, ska ge tillfälle till eftertanke, menar han. Det är i denna installation han presenterar sina egentillverkade kopior av renlav i porslinslera med trovärdig blågrå glasyr. För mig tar det faktiskt tid att upptäcka detta falsarium. De attraktiva små porslinsfigurerna är dock inget konsthantverk, säger han bestämt. Som objekt i en installation, performance eller i videoverk är de konst.  Suchart Wannaset, stipendiat i Örnsköldsviks kollektiva konstnärsverkstad under juli, gästspelade på Blånagla Artfest med installation, videoprojektion och objekt. Foto: Margareta Klingberg. Under vistelsen i Örnsköldsvik gör Wannaset en video där hans figur syns vid landmärken han hittat fram till i staden och dess omgivningar. Han nämner den tyske 1800-talskonstnären Caspar David Friedrich som en inspiratör. Wannaset ses ta sats och springa i Friska Viljors hoppbacke – nerifrån och upp. I en väl komponerad scen ställer han sig just där Botniabanan korsar hoppbackens nedersta bromssträcka. En central plats i Örnsköldsvik, som dock få besöker. På en klippa vid Skeppsmalen intar han meditationsställning. Med bar överkropp sitter han vänd mot horisonten och de lastfartyg som passerar på havet. Med video och ljud fångar han vad den som vuxit upp i Örnsköldsvik en gång upptäckt – och ger oss det tillbaka med nya ögon. Verket kan ses som en vacker och humoristisk kommentar till den officiella självbild staden gör sitt bästa för att sprida. I samma upptäckaranda gjorde han sitt diplomarbete vid konsthögskolan i Wien till en utforskning av sin egen bakgrund. En video inleds med att han tar tåget från Bangkok till platsen där han föddes 1991, i Nakhon Ratchasima i Thailands nordöstra del. Djungel är motiv i flera av hans tidigare verk och performances. Han har filmat djungeln och dess ljud och skapat ett slags artificiell och portabel natur, som kan göras tillgänglig i vilka sammanhang som helst. Under stipendietiden i Örnsköldsvik har han på kort tid orienterat sig i en nordlig natur där han sökt sig till gränsen mellan det naturliga och det artificiella. Hans intresse för utkants- och gränsområden förde honom till platsen uppe på berget där staden övergår i natur. Under moskitnätet har han hållit naturen på distans men ändå befunnit sig mitt i den. Med de keramiska objekten ställs betraktaren inför återskapad natur, som dock inte kan ersätta vad som går förlorat. När Suchart Wannaset lämnade Örnsköldsvik en måndagsmorgon med det tidigaste tåget 5.15 hade han fyra lådor porslinsskulpturer som handbagage. Han fick mycket mer gjort under tiden i Örnsköldsviks kollektiva konstnärsverkstad än han hade väntat sig. Vi som hann göra hans bekantskap tror honom. Han visade sina verk både under konstfesten "Blånagla" och under en vecka i Galleri Lokomotiv. Dessutom fick han med sig inspiration och intryck att vidareutveckla i hemstaden Wien. Där väntar ett startstipendium. Han kan se fram emot att under de kommande två åren arbeta i en rymlig och kostnadsfri ateljé, en österrikisk stödform till lovande nyexaminerade konstnärer. Text: Margareta Klingberg Foto: Margareta Klingberg, Suchart Wannaset Volym 2021-08-20 Länk till artikel Presentation av skribent: Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden .   /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/mitt-i-naturen--suchart-wannaset--stipendiat-pa-okkv-2021/Fri, 20 Aug 2021 14:00:12 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap8/Camilla Wolgers – i rörelse på en plats/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap8/Thu, 19 Aug 2021 17:03:34 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap7/Eirin Marie Solheim Pedersen – Min trädgård. Platsen där jag bor./sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap7/Thu, 19 Aug 2021 17:03:34 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap6/Lisa W Carlson: Ingen kan någonsin plåna det ur sitt minne/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap6/Wed, 07 Jul 2021 17:38:21 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/harke-konststipendiat-2021/Lina Sofia Lundin/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/harke-konststipendiat-2021/Mon, 05 Jul 2021 11:35:07 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap5/Kerstin Lindström: Den inåtvända balkongen/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap5/Tue, 29 Jun 2021 16:26:32 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap4/Mari Vedin Laaksonen – undangömda utgångspunkter för konstnärliga utfärder/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap4/Thu, 17 Jun 2021 12:50:18 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/ett-manifest-for-konstnarens-plats-i-samhallet/Ett referat av Skogens publikation ”en plats för konst”/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/ett-manifest-for-konstnarens-plats-i-samhallet/Tue, 01 Jun 2021 17:28:05 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap3/Mia Rogersdotter Gran: Att vara på en och samma plats/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap3/Fri, 28 May 2021 14:44:43 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap2/Cecilia Cissi Hultman – Att relatera till en plats eller sätta fötter på sin längtan/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap2/Fri, 07 May 2021 15:44:03 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/sara-kulturhus-nar-vaxt-blir-till-vaxt/En så mångfacetterad juvel som Sara Lidman är sällsynt. Oöverträffad språkkonstnär, virtuos talare, offentligt samvete, bitande polemiker, bötfälld trädkramare, lokalpatriotisk västerbottning, är några av epiteten som Birgitta Holm tilldelar henne i biografin Sara – i liv och text. Inte konstigt att Skellefteå kommun vill knyta hennes goda namn till den storslagna satsningen på ett nytt kulturhus. Och själva byggningen, så märkvärdig, den högsta i världen med stomme av gran. Just granskogen var ju Saras biotop; där kände hon sig som en del av det hela. Så bra det skulle bli, en sjudande plats, en mångfald av konst och teater, gnistrande och förargelseväckande, som Sara själv, enligt Sara Lidman-sällskapets vision. En kongruent samstämmighet mellan vision och konstruktion, mellan form och innehåll. Vi är många som bär Sara Lidmans röst inom oss, som läst hennes texter och lyssnat på hennes tal. Den rösten bär. Vem annan än Sara hade fått snön att brinna, så att vi kan tänka det omöjliga och flytta våra gränser! En bild kommer för mig när jag tar del av debatten om Sara Kulturhus. Där står hon. Som ett väsen med blåaste blick och silverhår, inne i det ofärdiga bygget, mitt i, med sin lyhördhet och sitt inkännande. Hon undrar hur granarna kunnat växa sig så höga? 80 meter! Tänka sig! Hur är det möjligt? Kan det vara genmodifiering? Limträbalkar förstås! Många plankor som limmats samman och bildar en hållbar konstruktion. En solidarisk handling, att som individ uppgå i något större och samhällsnyttigt! Hon får till det! Hon lyssnar, får kontakt med kärnvirkets minnen, lagrade längst in i cellulosan och ligninet; vindens sus i grantopparna och frösläpp från kottarna om vårvintern. Som en sorgsen bordun ligger besvikelsen och tonar i byggnadsverket till skärande ackord och skavande missljud som uppstått mellan vision och verklighet, mellan växt och tillväxt, mellan konstens och kulturens kapital och penningens lockelse. I ur-sinne och med ur-kraft upphäver Sara sin stämma. Den genljuder mellan limträbalkarna så hela byggnadskroppen rister i ett gemensamt sorgekväde. Saras budskap, hennes röst och kropp var ett och samma. Hon stod upp emot orättvisor; i Svappavaara, i Sydafrika, i Vietnam. Tog ställning för de förtryckta och de som saknade röst. Solidaritet var hennes ledord. Världen var hennes arena. Hon såg inget öst eller väst, inget vi eller dom. Hon såg det gemensamma i människor och i allt annat som lever. 2014 när Umeå var Europas kulturhuvudstad, genomförde jag projektet ”Convoy” med sexton vita barnvagnar med växande gräs, en hyllning till allt som lever. Gräset som vi måste värna lika ömsint som vi värnar ett litet barn. Vid invigningen på Valborgsmässoafton knöt vi an till Sara med en stilla stund vid Sara Lidman-tunneln. Vi stod helt stilla och lät uppdraget växa i oss, samlade kraft. Så hälsade vi Sara unisont med ordet LEV, hennes egen tillskrift i sina böcker. Så vandrade vi i en långsam och värdig procession genom stan. På torget läste jag ett manifest om allas ansvar för jordens framtid.  Gunilla Samberg, ”Convoy”. Dokumentation av performance, Umeå 2014. ©Gunilla Samberg/Bildupphovsrätt 2021. Foto: Sara Lindqvist.  Året 2003. Världen över samlades demonstranter för att uttrycka protest mot USA:s invasion i Irak. I Umeå samlades 2000 personer. Sara Lidman var huvudtalare. Jag hade förberett en konstnärlig aktion, en gruppmålning på Rådhustorget i Umeå med titel ”Guernica – Bagdad”. Tillkännagivandet av USA:s invasion hade ägt rum i FN-skrapan i New York av utrikesminister Colin Powell, framför Picassos verk ”Guernica” som då hade täckts över. Målningen hyllar offren för bombningarna i staden Guernica 1938 och gestaltar avsky för kriget. Sara håller ett tal som glöder och avslutar: ”I USA täcker man över fredsmålningen, här i Umeå avtäcker vi den”. Vi låter skynket falla. Sara eldar på vår vrede mot krigshandlingarna i ett gemensamt avgrundsvrål som ekar över torget mellan tegelväggarna på Domus och Åhléns. Det blev Sara Lidmans sista offentliga framträdande. Just så fungerar det. Konst lever av konst. Vi alla behöver konsternas uttryck för att bättre orientera oss i en snabbt föränderlig värld. Den professionella konsten som får uttrycka sig fritt, som söker i det okända, banar väg. Vi blir modiga och starka när vi tar del av konst, litteratur och teater som är angelägen, modig och stark. Det var så här det skulle fungera i Sara Kulturhus; ett växthus med ett utbud där vi alla kunde hämta rikhaltig näring. Inte ett tillväxt-hus, som det nu blev, där penningens villkor övertrumfar konsternas språk och anspråk. Text: Gunilla Samberg Foto: Gunilla Samberg, Sara Lindqvist Fakta om bygget av Kulturhuset Sara: Skellefteå kommun bygger Sara Kulturhus som öppnar 8 september 2021. Det drivs av det Kulturhusbolaget AB som ägs av Skellefteå kommun. De två konstinstitutionerna, Skellefteå Konsthall och Museum Anna Nordlander, högt rankade i konst-Sverige, får nu se sina verksamheter nedbantade till en tredjedel. Deras 24 utställningsmånader i varsina lokaler, blir nu åtta, alltså fyra var i en gemensam konsthall. Västerbottensteaterns lokalbehov har inte beaktats. KRO Västerbotten har gått in med en skrivelse som protest. Volym 2021-04-20 Länk till artikel Presentation av skribent: Gunilla Samberg, Umeå, har en fil. kand. i naturvetenskapliga ämnen 1972 med påbörjad forskarutbildning i biokemi. Konstvetenskap, A, B samt estetik A, B och C-nivå, 2010 vid Umeå Universitet/Konsthögskolan i Umeå. Arbetar konceptuellt, ofta textbaserat, med utställningar, performance och offentlig gestaltning. Nu pågående uppdrag för Uppsala kommun, det nya stadshuset. Bok, Convoy och andra räddningar 2015 på eget förlag (ISBN 978-91-639-3042-3). Se vidare på Gunilla Sambergs webbsida . /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/sara-kulturhus-nar-vaxt-blir-till-vaxt/Tue, 20 Apr 2021 12:27:08 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap/Ann Larsson-Dahlin – Bergtagen eller betagen!/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-om-platsens-betydelse-for-ett-konstnarskap/Fri, 09 Apr 2021 15:13:52 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/linda-petersson-odbrings-konstprojekt-dold-kvinnohistoria-i-jamtland-och-harjedalen/Att göra synligt och finna i det sedda/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/linda-petersson-odbrings-konstprojekt-dold-kvinnohistoria-i-jamtland-och-harjedalen/Thu, 25 Mar 2021 17:12:21 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk21/Bengt Frank i möte ”Melancholia”/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk21/Thu, 18 Mar 2021 15:01:42 GMTRecensioner/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konstnarsportratt-ida-isak-westerberg/Kan en myr i skogen vara queer? Ja det kan den enligt textilkonstnären Ida Isak Westerberg i Älvsbyn. Queer-tematiken är återkommande i Westerbergs konst som dessutom utmanar konventionerna inom hantverkstraditionen. Westerberg är aktuell i utställningen ”När myren talar” på Galleri Syster i Luleå, tillsammans med konstnären och fotografen Anna Classon. Utforskandet av myren i ”Våtmark” är ett av flera idébaserade konstprojekt som hen har igång. Ida Isak tar emot mig i ateljén som är inrymd i en före detta livsmedelsbutik och hunden Sniff följer nyfiket med. Där står en rad vävstolar och väntar på att tas i bruk men för tillfället renoveras det och dammar för mycket. Själv bor hen på övervåningen i fastigheten. Westerberg har utbildat sig i vävning och konstsömnad på Handarbetets Vänner i Stockholm och har sedan hen blev klar med utbildningen 2018 varit yrkesverksam konstnär. Hantverksintresset kom naturligt under uppväxtåren i Luleå och med mormor i Övertorneå som lärde hen att sticka och virka. – För mormors generation var hantverket och att återbruka materialen en självklarhet. Det är något jag bär med mig. Mamma sydde ofta dräkter till dansuppvisningar jag var med i och ganska snart började jag också sy på symaskin. På HV började Ida Isak för första gången utforska begreppet queera rum. – Det var händelser som masskjutningen 2016 på en nattklubb i Orlando i USA som fick mig att vilja lyfta temat. Som queer är du alltid medveten om att samhället runtomkring ser dig som något annat än normen. Hbtq-personer vill känna sig trygga och slippa svara på frågor om könsidentitet. Klubben i Orlando var just ett sådant tryggt rum. Ida Isak Westerberg ställde frågan i sociala medier ”Vad är ett queert rum för dig?” och fick trettiotal svar. Varje svar blev ett verk. – En hade svarat ”En flykt från en vardag jag inte alltid är sams med”. Jag tänkte vidare på de orden och min tolkning blev: ”Paradiset på jorden”.  Ida Isak Westerberg, detalj av verket ”Paradiset på jorden”. Det blev början till ett verk som kanske kommer ta ett helt liv att färdigställa. Ett ljust landskap sytt av gamla linnedukar utgör fonden som, lite i sänder, ska fyllas med innehåll i broderi och applikation. Ett omslingrat sagoväsen-par, en människa som badar bastu och en björn är några av de saker som kommit på plats. – Det ska få växa fram och motivvalen ska präglas av vart jag är i livet just då och vad som händer i samhället. När jag är sjuttio kanske jag ser andra symboler för paradiset. En sak jag tänkt på med det här verket är hur queer-estetik, med sina starka färger som i prideflaggan till exempel, hur de faktiskt liknar Jehovas vittnes estetik. Jag menar, deras skrifter med bilder av paradiset är ofta liksom artificiella och med uppskruvade färger. Paradoxen är att de är homofobiska. Att som konstnär göra så lite klimatavtryck som möjligt är också viktigt för Westerberg. – Vi är ju mitt i en klimatkris och jag vill inte förvärra läget. Därför försöker jag utmana mig själv att inte göra saker i onödan, inte skapa nytt i ett samhälle som inte behöver något mer. Jag vill att det ska finnas ett syfte med det jag gör och inte bara vara något ”fint” som en privatperson kan pryda sitt hem med. Därför jobbar jag gärna projektvis och lyfter olika teman. Jag älskar att jag har min hantverksutbildning som grund men är noga med att inte fastna i ”är det här fint nog?” Innan HV utbildade sig Ida Isak till slöjd- och bildlärare och arbetade under några år i förskolan innan hen kände sig nära att bli utbränd. – Hela samhället behöver bli långsammare och värna människan, inte som nu: tillväxt till varje pris. Att väva är tidskrävande och kräver uthållighet. Det är fint att det får ta tid. Det är också därför jag valde att flytta tillbaks till Norrbotten. Här hinner jag med mig själv. Huset i Älvsbyn ger lugn och arbetsro. Men Ida Isak Westerberg ingår gärna i konstnärliga samarbeten. Ett sådant är ”Våtmark” där hen samarbetar med konstnären och fotografen Anna Classon i Stockholm. Det ingår i Galleri Systers projekt SamArtBete. – Vi ville utgå från platsen. Myrmarken är svårtillgänglig, farlig och mytomspunnen. Det är en miljö som gör motstånd, som inte gör sig till för oss. Det går till exempel inte att odla skog på en myrmark. Samtidigt gör den mirakel för klimatet. Den binder koldioxid i marken och kan reglera vattenmängden som en tvättsvamp ungefär. – Jag drar paralleller till oss normbrytande personer. För inte längesedan försökte man göra om homosexuella med olika omvändningsprogram, ja till och med lobotomering. Vi skulle till varje pris bort. Men vi finns kvar och kommer alltid att finnas kvar, precis som myrarna. I utforskandet av våtmarker inspirerades Ida Isak Westerberg till en början av Bockstensmannen-fyndet. Tygprover och garner grävdes ner i en våtmark i Norrbotten för att studera effekten. Och under arbetets gång har hen tagit sig an temat på många sätt, avbildat myren i väv, växtfärgning, experimenterat med att extrahera örternas dofter samt lärt sig om myter och berättelser från förr i tiden. Kollegan Anna Classon har bland annat grävt ner fotonegativ i ”sin” myr i Stockholmsområdet och sedan framkallat bilderna. – Myren har varit min samarbetspartner under en lång tid nu, så det blir nog svårt att sluta. Skogen har blivit min kompis, där vill jag vara och jobba mer. Utställningen ”När Myren talar” pågår på Galleri Syster till och med den 13 mars. Text och foto: Susanne Holmberg Volym 2021-03-02 Länk till denna artikel    Presentation av skribent: Susanne Holmberg, frilansjournalist, radioreporter och kulturrecensent med uppdrag åt bland andra Lira Musikmagasin och Norrländska Socialdemokraten. Hon är både journalistutbildad och konstutbildad och har i många år varit yrkesverksam konstnär med stenskulptur som sitt specialområde. Som konstnär har hon varit konsult, konstnärlig ledare samt deltagit och medarbetat i flertalet internationella symposier och biennaler. Sitt eget konstnärskap har hon för närvarande vilande till förmån för jobb inom media. /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konstnarsportratt-ida-isak-westerberg/Tue, 02 Mar 2021 17:57:10 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/till-minne-av-lars-ahlstrom/Det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse Ovanstående underrubrik återger i huvudsak hela första raden i prosadikten ”Gläntan” av Tomas Tranströmer. Orden använde Lars Ahlström som inskrift i ett av hans skulpturala objekt vid utställningen på Örnsköldsviks museum 2019, vilken blev hans sista stora visning. Verket visar en sittande Buddhagestalt med tydliga drag av Lars själv, likt ett självporträtt avskalat och rent som i vit marmor. Där finns den känsla av transcendens som går som en röd tråd i mycket av hans konstnärskap, i målningar, i performance, i hans tankegångar om konst. Hemligheterna som finns bortom gesterna, alltid bortom ytan. Att så Lars, just före jul 2020, lika plötsligt som oväntat skulle gå bort kom naturligtvis som en chock för mig och säkert för många andra av hans vänner och kollegor. Det första jag tänkte på, och kommer att sakna, är den värme och humor jag alltid mötte hos honom vid alla träffar på konstnärsverkstan i Örnsköldsvik. Denna glimt i ögat som han hade öppnade ofta för roliga och fruktbara samtal och diskussioner inte bara om konst. Lars, som växte upp i Örnsköldsvik, flyttade till Umeå 1970. Tre år senare bildade han, Bill Olson och Roger Wikström gruppen REX, Radikala Expressionister. Det fanns något dubbelt i hans måleri som jag kände igen mig i, det sociala engagemanget kontra det mera mystiska och romantiska. Efter en utställning som gruppen visade på gamla apoteket i Örnsköldsvik 1975 skrev jag ett brev till honom. ”Du ger inga anvisningar i dina bilder. Jag upplever dem som plötsliga rapporter från ett ingenmansland mellan det närvarande och förändringen, skeenden fulla av oro och frågetecken, bilder 'utanför mönstret', där något pågår med förväntningar och spända sinnen. Bilderna är inte 'tydliga redogörelser av konkreta faktum' men det finns en malande musik där, flerbottnig och utmanande, som verkligheten.” Vad jag minns fick jag inget svar på mitt brev, men det var kanske hans gåtfulla Buddha som redan då visade sig.  Gruppen REX med Lars längst fram parafraserar ett legendariskt skivomslag, på väg till utställningen i Örnsköldsvik 1975. Foto: Pressbild ÖA. Denna beslöjade känsla, men med full integritet i uttrycket, märktes kanske mest i hans roll i performance-gruppen Decay Pitch. De gjorde publik ständigt nervösa i Umeå såväl som utomlands och i TV på 80-talet. I egendomliga och tålamodsprövande tablåer av Lars, Bill, samt Roland Spolander, var det till exempel svårt att veta om det var en stillbild eller en aktion som gestaltades. Lars förhöll sig ofta i bakgrunden men rätt som det var, i varje fall kändes det så, liksom omärkligt, stod han längst fram. Vid en performancefestival på Box Kraftverk 2001 ingick han i en utvidgad Umeåkonstellation, Still Life. Även performancen här framfördes i repetitiva och till synes tröstlösa omtagningar. I min roman ”Rätt intressant” återger jag en bit av Lars oefterhärmliga framträdande: ”[...] stiger en av de manliga aktörerna fram för att saktmodigt och tvekande börja plocka upp några av granruskorna. Han hade hela tiden hållit sig i bakgrunden som ville han inte störa situationen fram till dess. Med famnen full smyger han sedan omkring och utdelar varsamma slag med riset i luften [...] och det var endast när den nämnde aktören vid ett tidigare tillfälle gjorde några spasmiskt orytmiska danssteg som en repa uppstod i den närmast kompakta frustrationen.” Så här i backspegeln ser jag Lars som en sann romantiker eller kanske mystiker, i hans sätt att blanda fysisk realism med poetisk abstraktion, och alltid med ett dubbeltydigt leende på läpparna. Han sökte det fysiska, det jordnära, som i arbete med latexavgjutningar av klippor vid havet, som i stora reliefartade målningar, men uttrycket var alltid abstrakt, lyriskt och undflyende. Slumpens betydelse var säkert inte oviktig, kanske till och med avgörande, även i performance som i de nyss nämnda abrupta dansstegen. Just i det ögonblicket syntes också Lars lätt förtäckta humoristiska läggning. Utanför det rena konstnärskapet arbetade Lars ofta för kollektivet, för konstnärernas villkor, för att få kommuner och landsting att satsa mer på konsten. På 80-talet var han till exempel ordförande i KRO Västerbotten och konsult vid landstinget i samma län. Sedan han kring år 2000 återvände till Örnsköldsvik kom han att bli projektledare för den unika Nätterlundsfonden, med genomförande av flertal stora gestaltningsprojekt. Han fick också kommunen att återinföra årlig budget för konstinköp. Snart satt han som ÖKKV:s självklare ordförande och ledare där hans goda kontakter med kommun och myndigheter fick stor betydelse. Där var han även med om att bygga upp det konstnärsdrivna Galleri Lokomotiv i Kulturfabriken.  Lars Ahlström, ett av hans skulpturala objekt vid utställningen 2019. Lars Ahlströms insatser inom konsten, både som konstnär och organisatör, under fem decennier går svårligen att överskatta. Hans diplomatiska framtoning tillsammans med lång erfarenhet och kunskap gjorde att hans ord och handlingar alltid vägde tungt. För ÖKKV blev han en klippa. Ibland undrade man om han hade tid för egna grejer. Men hans konst, som under de senare åren legat liksom fördold i bakgrunden, kom att med råge visa upp sig i sista utställningen. Där nådde han på ett sätt fram till den Tranströmerska gläntan, men knappast som vilsegången. Det är som att Lars, i hans varma ögonglimt, i hans förkärlek för slumpen och intuitionen, kände till hemligheten. Text och foto (där inte annat anges): Jan K Persson  Volym 2021-02-09    /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/till-minne-av-lars-ahlstrom/Tue, 09 Feb 2021 13:45:48 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/seminarium-om-gestaltad-livsmiljo-och-attraktiva-stader/Sara och hockeyhjältar - om nya bidrag till norrländsk livsmiljö/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/seminarium-om-gestaltad-livsmiljo-och-attraktiva-stader/Wed, 03 Feb 2021 16:33:39 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/drommen-om-ett-samhalle-genomsyrat-av-systerskap/Jag var blyg som liten. Trots min introverta natur deltog jag i dramaundervisning under hela uppväxten. För att känna mig bekväm på scenen, för att kunna ta plats och verkligen höras, valde jag alltid en manlig roll. Först nu har jag börjat reflektera över detta. Jag har nämligen fått ett bokpaket med posten, med glänsande omslagspapper och grönglittrande snöre. I paketet ligger det Luleåbaserade konstnärsdrivna Galleri Systers publikation " jag är din syster ". Jag läser i boken om systerskapet: här ser vi inte varandra som konkurrenter, vi värnar varandra, vi bär varandra. Hur skulle vårt samhälle se ut om det genomsyras av systerskap? Det är så boken börjar och det är nu min resa genom de egna uppväxtåren inleds. En klump växer i magen. Plötsligt står jag blottlagd, konfronterar min egen blindhet. Mitt under läsningen av Marianne Söderbergs text ”Äntligen! Igen!” framträder mina egna brister. Hon skriver om Galleri Systers projekt ”Kvinnlig Kulturbaserad Historieskrivning i Norr”. Det var när bildkonstnären Gittan Jönsson gästade galleriet och visade sin dokumentärfilm ”Parallella linjer – ett kvinnohistoriskt dokument”, som medlemmarna i Galleri Syster plötsligt såg glappet mellan sig själva och sina feministiska föregångare i Norrbotten. Fanns något feministiskt arv att förvalta och hur såg det i så fall ut? Ja, hur såg det ut? Magklumpen visar sig vara insikten om ett eget feministiskt kunskapsglapp och dess konsekvenser. Jag växte upp i Västernorrland och det var först i vuxenlivet jag upptäckte kvinnliga lokala förebilder. De starka, inspirerande och initiativrika kvinnorna fanns givetvis där, men för en tonåring i Härnösand var de svåra att upptäcka. På den lilla teaterscenen kunde jag stå och gorma i min roll som den hemlöse alkoholisten i ”Natthärbärget”. På den stora scenen kunde jag ogenerad spatsera omkring som skolans manliga studierektor. Utan självkritik iklädde jag mig manliga attribut, för enbart så vågade jag ta mig ton inför andra. Jag reflekterade aldrig över hur jag manövrerade mig i det sociala utrymmet, såg det aldrig som problematiskt. De självsäkra och bildade männen hade visat mig hur ett rum skulle intas, hur rösten skulle låta för att andra skulle lyssna, hur åhöraren kunde fängslas av en historia bara självförtroendet lyste igenom. Allt detta flimrar förbi då jag sitter i min fåtölj och läser Marianne Söderbergs text. Jag är helt ställd – jag har formats av ett kunskapsglapp och det kan inte rättas till i efterhand. Ungdomens förebilder har gjort mig till den jag är. I det Härnösand där jag växte upp bar högstadieskolorna namn efter inflytelserika män: Frans Michael Franzén och Lars Landgren. Därtill hade Anders Ångström långt tidigare gett namn åt den gymnasieskola som i dag enbart benämns Härnösand gymnasium. Men sedan dess har tid förflutit. Franzénskolan och Landgrenskolan lades ner och en nämnd beslutade att de nya högstadieskolorna skulle få sina namn efter lokala kvinnliga förgrundsgestalter: Wendela Hellman och Hedda Wising. Förändringar tas sällan emot utan mothugg och i en insändare beskriver Lennart Bolander (M) hur ”kulturskymningen sänker sig över Härnösands skolor.” Nu skulle Franzén förpassas till glömskans arkiv, skriver han, och istället får skolan sitt namn efter Wendela Hellman, ”vars meriter är att hon var kvinna och bodde på Murberget samt var gift med museets grundare Theodor Hellman.” Franzén har dock fortfarande sin egen gata, sin sporthall och ett monument av Carl Milles i stadsparken. Lennart Bolander kan känna sig lugn. Franzén undkommer glömskans arkiv. Men vi kan se till så att också kvinnliga förgrundsgestalter som Wendela Hellman och Hedda Wising får bättre fotfäste. För visst är det lätt att förkasta någon, vars närvaro är närmast obefintlig. Efter att utan resultat letat på nätet, slagit upp i digitala arkiv, varit i kontakt med lärare och Skolförvaltning, var det Riksarkivet som slutligen lyckades leta fram Hedda Wisings levnadsår, dock utan att vara helt säker: “I ”Sveriges dödsbok 1860-2017” finns uppgifterna, då det troligen är denna person du söker, isåfall var hon född 1823 och död 1902”. Vi måste alla vara en smula självkritiska – politiker, skolförvaltning, individer – så idag kritiserar jag mitt unga jag. Varför ansträngde jag mig inte lite mer, letade lite ihärdigare? Istället accepterade jag en nedärvd tradition där kvinnor genom arrogans hindrats att ta plats, att ha rätt att yttra sig, att ha idéer. Lite som Rebecca Solnit beskriver det i ”Män förklarar saker för mig”, en arrogans ”som stukar unga kvinnor till tystnad genom att markera, på samma sätt som trakasserier på gatan gör det, att det här inte är deras värld. Det lär oss att tvivla på oss själva och att begränsa oss själva, precis lika mycket som det odlar männens självöverskattning.” Många fler borde ge sig in i diskussioner med män, trots deras tillintetgörande förakt och aggressiva självförtroende och trots att det som erbjuds är en “skrämmande övning i meningslöshet och en inbjudan till fler förolämpningar.” Historiska glapp får konsekvenser. För mig har de blivit smärtsamt uppenbara – än idag skapar jag mig fiktiva roller (om än inte på teaterscenen) då jag som konstnär tar mig an världen. Även om de personligheter jag ger liv åt alltid är en del av mig själv, har jag ännu aldrig valt att förstå det ogripbara genom en kvinna. Det har aldrig varit ett medvetet val, utan kan beskrivas som ett naturligt utfall. Det är med sorg jag konstaterar att det enbart är genom manliga skepnader jag vågat ta mig an frågor som skrämt mig. Nu arbetar jag för att skapa utrymme där fler inkluderas, där fler får tala, blir lyssnade till, blir respekterade och delaktiga. Idag har jag en röst, därmed har jag även en skyldighet gentemot dem som saknar röst. Systerskap är inte könsbestämt, utan handlar om en grundinställning: här ser vi inte varandra som konkurrenter, vi värnar varandra, vi bär varandra. Text: Ida Rödén (född i Härnösand 1981) Foto: Jens Andersson Information om nämnda historiska gestalter och deras relation till Härnösand: Hedda Wising (1823–1902) grundade Härnösands första flickskola 1876. Skolan var till en början inrymd i Dellvikska gården. På hösten 1879 flyttade skolan till egna nyuppförda lokaler på Nybrogatan 18. Från och med läsåret 1931–1932 ombildades läroanstalten från elementarläroverk till kommunal flickskola. Wendela Hellman (1881–1974) var utbildad lärare, utpräglad sällskaps- och föreningsmänniska och bildade en Fredrika Bremer-krets i Härnösand. Hon var ordförande och drivande kraft i Husmodersföreningen och anordnade basarer och fester vid Murberget, friluftsmuseet i Härnösand. Tillsammans med sin man Theodor Hellman gav hon liv åt alla husen på Murberget. Frans Michael Franzén (1772–1847) var en finlandssvensk psalmdiktare och kyrkoman. Hans mest kända psalm är ”Bereden väg för herran”. Från 1834 var han biskop i Härnösand där han genomdrev nybyggnaden av domkyrkan som invigdes 1846. Enligt Riksarkivets hemsida tycks han ha kommit till Västernorrland som en mycket konservativ medelålders biskop med renläriga övertygelser: ”Retligheten och den lätt uppblossande vreden är drag hos den äldre F som ofta nämns i samtidas skildringar.” Lars Landgren (1810–1888) var en svensk biskop och teologisk författare. Han blev vid 60 års ålder biskop i Härnösands stift. Han beskrivs som en orädd praktiker med tankeskärpa och konsekvens. Bland mycket annat ivrade han för flickskolor och för förbättrade förhållanden för barn utom äktenskapet. På Landgrens initiativ bildades 1880 "Västernorrlands läns museisällskap", som i dag har blivit Västernorrlands museum. Anders Ångström (1814–1874) var fysiker och astronom. Han var en av grundarna till spektroskopin. Efter skolgång i Härnösand kom han till Uppsala 1833 där han tog en doktorsgrad i fysik 1839. Not. Texten publicerades först i Allehanda (2021-01-25), detta för att även nå ut till läsare som inte nödvändigtvis är intresserade av konst.   Volym 2021-01-26 Länk till artikel /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/drommen-om-ett-samhalle-genomsyrat-av-systerskap/Tue, 26 Jan 2021 12:28:34 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/christer-carlstedt-till-minne/Den fine konstnären, grafikern, tecknaren och objektmakaren Christer Carlstedt lämnade oss i slutet av oktober. Visst är det konstigt, hur orden ”är” och ”var” hela tiden vill överlappa varandra när någon vi lärt känna inte längre finns med oss. Skulle han inte fortfarande finnas till? Christer var en centralfigur vid konstnärsverkstan i Örnsköldsvik, han var alltid där, var ständigt inblandad i verksamheten ända från starten för fyrtio år sedan. När det handlar om hans avtryck och arbete, hans teckningar och grafik blir det naturligare att använda det lilla ordet ”är”. Spåren av hans gärning kommer länge att vara närvarande på verkstan. Och vi kan möta honom på nytt i hans verk, som därmed också får ett annat djup. Att en nervig och tålmodig teckning av Christer också lägger till en dimension av honom själv, hans känsla och sinnelag. Han är kvar och fyller ut sin teckning. Det är konstigt alltihop, men så är det. I större sällskap kunde Christer ibland verka tystlåten, nästan frånvarande. Men det var ett sken som bedrog. Han tänkte desto mera, något som hellre utmynnade i handling än i ord. ÖKKV var hans konstnärliga hemvist, och han såg det som mycket viktigt att saker och ting fungerade rent praktiskt i vardagsarbetet. Eftersom han alltid befann sig på verkstan och följt utvecklingen genom åren hade han också stor kännedom om utrustning och skötsel, vilket gjorde att många av oss såg honom som den moraliske vaktmästaren. Han var i grunden en idealist som kämpade för den kollektiva grundtanken, att alla medlemmar bör hjälpas åt för föreningens gemensamma bästa. Hans betydelse för ÖKKV och regionen går knappast att överskatta, inte bara i hans genomgripande roll som värnare av grafiken och boktrycket, utan också som kontaktförmedlare till konstnärer utanför den norra sfären. Under några år på 90-talet drev han det egna Galleri CC med utställare exempelvis från Stockholm och Malmö men även Helsingfors. ÖKKV:s årliga grafikstipendium hade förmodligen inte fått den faktiskt nationella betydelse det har utan honom. Christer Carlstedt vid sitt galleri i Gullänget 1994. På många sätt var han en genuin kulturbildare. Om någon intresserad tillfällig besökare, oavsett bakgrund och kunskaper, kom in och undrade vad som pågick på verkstan var han den förste att ta emot. Självklart ville han gärna visa och prata om boktrycket, den avdelning som var hans själ och hjärta. Sinnligheten och känslan för handens arbete, det taktila och eftertänksamma arbetet satte han allra främst. Den digitala världen var helt främmande för honom. Det var inte snabbheten utan kvaliteten som betydde något, saker måste ges tid, eller ta ”den tid det tar” som också gav namn på en av hans utställningar. Att han genom åren från när och fjärran lyckades initiera förvärv av utrustning, tryckpressar och den stora mängden bokstavstyper till verkstan är en kulturgärning av stora mått för eftervärlden om man så bara ser det ur ett rent regionalt perspektiv. Christer deltog på 80-talet i flera internationella grafikutställningar, som biennalerna i Ljubljana i Jugoslavien och Bradford i England. Från de många utmärkelser han fick vill jag ur motiveringen för Nils G Stenqvists stipendium 2013 citera några rader som fint formulerar Christers konstnärskap: ”För ett konsekvent och ödmjukt konstnärskap där naturen kallat honom till sin egen ciceron, och där han med en kontrollerad svärta och fullständigt musikalisk gehör försiktigt och bestämt, framkallar skogen, fältet och dess annars bortglömda toner.” Ett hederfyllt grafiskt uppdrag blev det för Nobelstiftelsen 2015, tillsammans med Ulla-Carin Winter. Där fick de göra var sitt så kallat menyblad i upplaga till middagen på Waldemarsudde för pristagarna i medicin och fysik. Jag var personligen mycket nära vän med Christer. Om jag får välja ett ord om honom så är det ”poet”, i hans läggning och hans tankegångar. Poesin tog sig uttryck i omsorgen om detaljerna, som ville han nå en intimitet som skulle vara så nära och sann för honom som möjligt. Han tillverkade i boktrycket ofta pyttesmå Artists' Books som gåvor, i så litet format att bara de små viktigaste orden skulle rymmas. I hans senare verk gav han däremot sig själv gott om utrymme för sina egna tecken, i stora blyertsteckningar av böljande ljusmättade skogslandskap. Oförtrutet och intuitivt med myriader av små och täta streck såg det ut som partitur för en lika minimalistisk som storslagen symfoni om naturen. Det blev en granskog som aldrig tog slut, och som fortsätter växa inför våra ögon. Text och foto: Jan K Persson Volym 2021-01-21 /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/christer-carlstedt-till-minne/Thu, 21 Jan 2021 16:39:11 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/intryck-fran-networking-north/Tänk dig att du som konstnär blir erbjuden att prata med upp till nio av världens mest framstående curatorer. Det händer ju inte. Så när det helt ofattbart och från ingenstans ändå händer - hur gör du då för att komma fram till en önskelista med tre stycken av 16 bland konstvärldens största namn..? “Från ingenstans” var kanske att ta i, då en ändå fått göra en ansökan baserad på arbetsprover och konstnärligt CV för att ha en chans att bli antagen till ‘Networking North’. 25 av 55 sökande konstnärer fick den här ‘once in a lifetime’-chansen. Det är i norr det händer. Under de här två, minst sagt intensiva, dagarna pusslades det ihop 199(!) digitala möten. Det måste väl ändå vara stoff för Guinness Rekordbok..? Jag är hur som helst säker på att det skrevs historia de där två dagarna i slutet av november 2020 - ett år som annars kommer gå till historien som ett år av social distansering och isolering. Så, tillbaka till den där önskelistan. Vad önskar en sig när en önskar sig allt? Hur ska en kunna välja? Och därmed välja bort? En läser, förkovrar sig, förundras, blir lite klokare och än mer förvirrad. En försöker febrilt vifta bort beslutsångesten för att se någon slags röd, helst gyllene alkemiskt vävd tråd som gömmer sig bortom all slags logik; Vad vore smart? Vad vill jag? Jag börjar med att göra en strategisk lista med tre namn baserade på var jag allra helst vill ställa ut, i ett konstmecka långt borta, i ett lite närmre och i ett inom landets gränser. Lisa Rosendahl är skribent och curator för ‘GIBCA - Göteborg International Biennial for Contemporary Art’ 2019 and 2021. Hon nämner ‘häxkonst’ vilket talar direkt till Alkemisten i mig. Alessandro Vincentelli, baserad i Newcastle, har ställt ut två absoluta favoriter - Yoko Ono och Tomas Saraceno - det räcker långt för Fluxus-konstnären och Futuristen här. Renaud Proch är verkställande konstnärlig ledare för ‘ICI - Independent Curators International’ i New York, vilket väcker min inneboende curators intresse. ICI - I see I - Jag ser mig rymmer medvetenhet om blicken - det att vi ser samt projicerar vår subjektiva verklighet i den spegling vi omger oss med. I nästa steg vänder jag mig till mina orakelkort - en friare form av tarot. Med hjälp av korten kopplar jag upp mig mot den högra hjärnhalvan, den som ser i bilder och symbolik, lite bortom och utanför boxen. Jag ber om tre kort som ska få mig att förstå vilka tre namn jag ska välja.  Orakelkort. Foto: Jessika Björhn. Det första kortet är “The Soul - Passion” som föreställer ett öga, lite likt det på framsidan av min egenproducerade orakellek. Det finns en curator baserad i Paris och ‘Jeu de Paume’ som heter Pia Viewing - View. Pia jobbar främst med fotografi vilket även jag gör. Det andra kortet visar sig vara två stycken. “Companionship - Animals” och “Movement - Speed”. Det första föreställer en kvinna som påminner lite om Frida Kahlo omgiven av en massa djur och det andra visar en till synes asiatisk person som flyger fram över en höghusstorstad i en väldig fart. Filipa Ramos har gjort en utställning på Bildmuseet med titeln “Animalesque” och hon jobbar främst med video - movement. Filipa är från Portugal, baserad i London som curator för Art Basel Film och co-curator för den 13:e Shanghai-biennalen. Jag medverkade i den 12:e. Det tredje kortet heter “Beginnings - East” och föreställer ett slags solur, en vitgul sol. Maria Arusoo är från Estland (“East”), curator på Center for Contemporary Arts i Tallinn och feminist som jag. Även Solvita (“vitgul sol”) Krese är feminist och curator på Latvian Center for Contemporary Art i Riga. Vid det här laget har jag hittat ännu en feministisk curator - Anca Rujoiu från Rumänien, baserad i Singapore - vilket även stämmer överens med kortet “Movement - Speed” och vänder mig, nu smått desperat, till min mentor Power Ekroth för att få klarhet. Power säger att om det är någon jag absolut måste prata med så är det isländska Birta Gudjonsdottir. Jag litar blint på Power och lägger till Birtas namn. Jag är nu uppe i nio önskemål med tyngdpunkt på de första tre. Det känns kaxigt men bra. Här måste jag lita på att allt blir som det ska. Oavsett. I slutändan visar det sig att jag får prata med alla jag önskat utom en. Solvita Krese byts ut mot João Laia från Portugal, curator på Kiasma i Helsingfors. Av detta drar jag slutsatsen att en har allt att vinna på att inte vara så försiktig med vad en önskar sig. En får göra för långa önskelistor. Det öppnar upp för all världens möjligheter istället för att begränsa och utesluta. Birta är den första jag får prata med. Det uppstår ett sammanträffande utan dess like. En ren synkronicitet. Jag visar Birta verket ‘The Mother: Notes From The Ocean - Mindmapping From The Sea’ (2017) - ett ljudverk som kommer ur en snäcka och gestaltar grundaren till ekobyn Auroville när hon/jag läser högt från hennes mindmap, önskelista. Birta säger att hon ska visa mig något sedan men jag blir rädd att vi inte ska hinna det inom ramarna för en ovanligt snabb halvtimme och ber henne visa mig med detsamma.  Jessika Björhn, ”Notes From The Ocean - Mindmapping From The Sea”, 2017. Foto: Jiang Wenyl/Power Station of Art. Det visar sig att Birta har gjort nästan exakt samma verk. Ett ljudverk som då spelades upp från en cd-freestyle som ligger bredvid en snäcka. Birta har själv besökt Auroville. Jag blir chockad, förstummad och rörd till tårar. Det är som att få möta sig själv, i både då- och framtiden, samtidigt. Som om allting smälter samman till ett. Där - just då - i det ögonblicket är alla tidslinjer enade. Jag kan se rakt in i snäckan, snurrar i Fibonacci-spiralen och träffar Gyllene snittet i full kraft. BAM! Fullträff. Det händer ju inte. Och ändå. Så gör det det. Vilka är oddsen? Alla. Alla vägar har lett precis hit. In i mitten. Lite på sniskan. Och precis rätt. Tänka sig. Text: Jessika Björhn.  Foto: Martina Wolgast/Bildmuseet, Jessika Björhn, Jiang Wenyl/Power Station of Art.  Volym 2021-01-15 Länk till artikel Presentation av skribent: Jessika Björhn, född 1983. Bosatt och verksam i Umeå. Masterexamen i Fri Konst från Umeå konsthögskola och Kandidatexamen i Fri Konst från Konstfack. Har undervisat i iscensatt fotografi och vänsterhänt kroki på Umeå konstskola samt haft äran att curatera två avgångsutställningar. Hållt workshops i blindteckning, collage och cut-up poesi på Bildmuseet. Medverkar i grupputställningen ‘Re-Imagining Utopia - The Auroville Project’ som visats på Shanghaibiennalen 2018-2019. Representerad med neonskylten ‘HeArt’ hos ‘ICIA - Institute for Contemporary Ideas and Art’ i Göteborg sedan 2018. Aktuell i Jubileumsutställning på Konsthallen Nordanå i Skellefteå som öppnar den 23:e januari. Se vidare på Jessika Björhns webbsida . /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/intryck-fran-networking-north/Fri, 15 Jan 2021 15:44:27 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/om-konst-och-det-inre-pladdret/För en tid sen la jag ut en fråga på Facebook som tydligen engagerade många: ”Kan man vara rädd utan veta om det?” Jag fick stor respons. Och med risk för att komplicera det hela fick jag en kommentar som rätt väl beskriver vad ens tankar kan hålla på med: ”Är du rädd att du är rädd utan att veta om det?” Ett vidare resonemang leder lätt till: Hur tänker vi egentligen? Hur uppkommer tankarna? Vad är det som färgar dom, ger dom laddning? Kan man lita på sina tankar? Och vad har det med konst att göra? Den till synes så sympatiske Eckhard Tolle vill gå så långt om tänkandet, att ett paradigmskifte är nära förestående. Ska vår planet kunna räddas behöver vi bli medvetna om och frigöra oss från vårt tänkande, egots ständiga pladder, och vad det gör med oss. Det lilla monstret som ständigt ska matas: bekräfta mig, bekräfta mig. Pladdret som distanserar oss från det som pågår, själva livet och närvarons essens, nuet. Egot rules och filosofen Descartes berömda ”Jag tänker alltså är jag” blir liksom bullshit. Ja, ja, vi måste ju tänka ibland också, typ planera. Och skriva det här förstås. Tankarna lär i vilket fall som helst inte upphöra. De tycks leva ett eget liv. Och just där har vi väl den springande punkten – tankarna lever ett eget liv. Jag är, i ordets djupaste mening, inte ”bara” mina tankar. Det som talar till mig När jag ser ett verk för första gången tycks det räcka med bråkdelar av en sekund för att uppleva om jag står framför nåt som funkar eller inte. Innan, ja just det, pladdret sätter igång. Eller ännu värre, jag ”måste” läsa en längre text om vad det är jag tittar på. Men oavsett om det handlar om dagshumöret eller om reaktionen är negativ eller positiv; vad är det jag upplever när jag drabbas av ett verk? Vad är det jag ser? Är det bilden av mig själv jag ser? Kan det vara något omedvetet? Det var ganska många som för ett antal år sen ondgjorde sig över Klara Kristalovas keramik-figurer. De sas bland annat vara taffligt utförda. Och stannar kritiken där blir jag ju nyfiken. Kan det vara så enkelt att de känslor, den sårbarhet Kristalova förmedlar är något som vill tränga in i den kritiske och som hen helt enkelt slår ifrån sig? Den kritiske distanserar sig och reagerar med irritation. En scen i filmen ”Åke och hans värld”, gör sig påmind. Läkarsonen Åke är på besök hos kompisen Kalle-Nubb. Kalle-Nubb kommer från ett mindre välbärgat hem och med en alkoholiserad pappa. De två barnen sitter på golvet och Åke håller i en trähäst som han täljt och ger den till kompisen. ”Visst är den fin?”, säger Åke. Kalle-Nubb undrar lite försynt ”Det är väl en häst va?”. ”Det ser du väl?” säger Åke. Strax därpå kommer Kalle-Nubbs äldre bror Affe in i rummet: ”Vilken ful jävla hund.” ”Det är en häst ser du väl?”, replikerar Kalle-Nubb. ”Det är väl ingen häst heller. Så här ser inte hästar ut. Det är en hundjävel. Det syns ju. Fy fan, vad ful den är.” Kalle-Nubb vänder sig till Åke: ”Bry dig inte om honom. Han är bara avundsjuk”. Att skala av Ja, det kan göra ont att se igenom sina förklaringsmodeller av världen. Genuint konstnärskap handlar naturligtvis mycket om att göra just det – sånt jag inte står för, där jag kanske bara härmar eller är inställsam. John Cage tar steget ännu längre: ”When you start working, everybody is in your studio – the past, your friends, enemies, the art world, and above all, your own ideas – all are there. But as you continue painting, they start leaving, one by one, and you are left completely alone. Then, if you are lucky, even you leave”. Utanför boxen Att försöka ”tänka utanför boxen” låter sig nog inte göras så länge jag själv är inne i mitt eget tankepladder. Jag menar, boxen är ju tankarna. Hur ska jag då kunna tänka utanför? Ingen slump då att nya upptäckter görs när någon snubblat och begått misstag med provrörsodlingarna. Att ”göra fel” blir en resurs. Kanske man ska kalla boxen för rädslan i stället. Och paradoxalt nog, om man vågar vara sårbar, vara kvar i sin rädsla i stället för att vara ”utanför”, kan mirakel ske – jag förlöser mig själv och kanske det är först då som nya friska tankar kan födas. Att vara här och inte där. När-varo, nu-varo och här-varo. Att för en stund gå helt upp i det man gör, gå förlorad som man brukar säga. Är det nåt kroppsligt? Som när jag är i full gång med att trumma på min djembe och mitt i transen börjar undra över rytmen, hur sjutton gör jag? Då pajar det. Jag kommer av mig, får punka och allt stannar upp. Så, vad är att veta egentligen? Att gå konstens väg har väl bäst förutsättningar i ett tillstånd där jag inte vet. Utan GPS, typ. Själv har jag länge försökt upptäcka saker och ting baklänges. Efter att ha mönstrat hela bildytan, med streck, punkter och olika färgfläckar, till en nivå där jag inte vet hur jag gjorde, sätter jag mig ned i lugn och ro och glor. Och inväntar… om inget tycks komma så vrider och vänder jag på målningen. I bästa fall finns där någonting. Prickar blir lätt ögon och om du tittar länge, mycket länge kan du, som Ekelöf säger om att vara ensam och verkligen vara det, ”få stort sällskap omsider”. Ett sätt att få hjälp på traven, i alla fall då man förmodligen bör döda några darlings, testa att ha två olika musikkällor igång samtidigt på hög volym i ateljén. Dansbandsmusik blandat med indisk raga kan man bli ordentligt hög på. Rekommenderas varmt och garanterat drogfritt om man säger så. Musik verkar vi för övrigt ha lättare att ta till oss än måleri. Har det att göra med hur vi betraktar konst? I synnerhet måleri. Vi söker igenkänning i detaljer i stället för att ”bara” ta emot den tvådimensionella ytan. ”I think that if you can turn off the mind and look only with eyes, ultimately everything becomes abstract” – Ellsworth Kelly. Text och foto: Bengt Frank Volym 2020-12-03 Länk till artikel Länk till artikel i pdf-format Presentation av skribent: Bengt Frank är bildkonstnär från Luleå. Efter universitetsstudier i matematik och numerisk analys och efter fem år som programmerare inledde han på åttiotalet en mer inre resa. Där och då mötte han också konsten genom några års förberedande konstskolor. Parallellt med ett flertal terapier, särskilt andningsterapi, kom det egna skapande att bli fristaden för militärsonen från Boden. Sedan debututställningen på Galleri Utkast i Umeå 1990 har det blivit runt trettio solo- och grupputställningar och efter otaliga webbproduktioner och uppdrag, bland annat som Konstkonsulent för Norrbotten, fokuserar han fullt ut på måleriet. Se mer på Bengt Franks webbsida . /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/om-konst-och-det-inre-pladdret/Thu, 03 Dec 2020 14:41:24 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konsten-att-valja--tips-for-battre-utstallningar/Någonstans djupt rotat i oss alla tror jag det finns en rädsla för tomrum och tystnad. ”Horror vacui”, fasa för tomrummet, är ett begrepp som knappast undgått någon konstvetare. Termen beskriver en strävan efter att fylla alla ytor med figurer eller ornament, vilket kan ses i till exempel islamsk konst, jugendstilen och medeltida målningar och interiörer. ”Ju mer desto bättre” är en annan (van)föreställning som lever kvar, trots att minimalistiska trender kommit och gått. Vad har nu det här med utställningar att göra, undrar kanske några? Det jag vill få fram är att det finns en rädsla för tomrum även i utställningssammanhang. Ju mer desto bättre, tycks också vara en devis för vinstdrivande gallerier. Med det sagt gäller det här givetvis inte alla, men ofta mindre gallerier och utställningslokaler i små städer och orter. Jag har haft fördelen att se mycket konst när jag skrivit för Volym. Något som slagit mig är att många utställningar lider av ett för brett urval. Det bidrar ofta till en ojämn utställning, en del gånger helt i onödan. Det är kanske inte så konstigt att det förekommer mest hos ovana utställare, men jag har också sett det hos konstnärer med flera utställningar bakom sig. Vad det här beror på kan ha flera orsaker. En alltför lyhörd gallerist som vill gå konstnärens önskemål till mötes, samtidigt som hen vill ha så många konstverk som möjligt att sälja, kan vara en förklaring. Från konstnärens sida kan det ha att göra med att man vill visa upp sin mångsidighet. Är man en fullblodig yrkeskonstnär är det knappats ett problem, men för övriga finns anledning att tänka sig för. Man ser kanske också utställningen som en möjlighet att visa allt man har, för man vet aldrig när nästa tillfälle ges. Det ekonomiska kan givetvis spela in även här. Sist men inte minst: Kan det vara så att den ovana konstnären ställer ut många verk för säkerhets skull, för att det inte ska se så … tomt ut? För att kunna bejaka tomrummet krävs att vi gör medvetna val, vilket innebär att vi också måste klara av att välja bort. Konsten att välja rätt handlar till syvende och sist om att just våga välja bort. Det förutsätter samtidigt att det finns något att välja mellan. Kanske är ett bristande underlag ännu en anledning till varför det blir som det blir ibland? En gallerist gör en björntjänst gentemot konstnären om hen tar med så mycket som möjligt för att vara snäll mot konstnären eller för att öka chanserna att sälja mer. Nu tror jag inte att vare sig konstnärer eller gallerister vill visa rubbet av ren släpphänthet, men alla kan bli bättre på att välja bort. Är du nybörjare – ta hjälp av någon som vågar grovgallra! Själv är inte alltid bäste dräng. Det finns undantag från regeln om att vara återhållsam med urvalet. Vårsalonger eller salongshängningar till exempel, grundar sig på helt andra principer. Där handlar det verkligen om att visa upp en bredd och mängd. En annan genre som däremot kräver fasta tyglar är grupputställningar som har ett övergripande tema. Här behövs en producent eller curator som tar ansvar för att konstnärerna håller sig inom ramarna eller ser till att inget objekt känns omotiverat. Jag har sett exempel på när en grupputställning fallerat på just det senare. Det var en utställning med temat popkonst, där ett glaskonstverk föll ur ramarna fullständigt. Jag har tidigare arbetat som inredningsarkitekt och det har hjälpt mig mycket när jag har formgivit, hängt och producerat utställningar. En utställning med bra urval är till gagn för alla parter såväl konstnärer som gallerister, men inte minst besökarna som får en bättre upplevelse. Och recensenten slipper haka upp sig på konstverk som känns svaga eller överflödiga … Till sist, några konkreta utställningstips: Plocka ut godbitarna, strunta i resten eller tänk som om du skulle möblera en tom lägenhet. Börja placera de möbler som känns helt nödvändiga. Bo in dig och lägg sedan bara till möbler med ytterst stor eftertanke. Känn in lokalen innan, både med och utan utställning. Fundera på vilket sätt golv, nivåskillnader, takvinklar och ljusinsläpp kan bidra till utställningens arkitektur och känsla. Se tomrummet och luften som en aktiv del, arkitektoniskt element eller dimension i rummet som påverkar och lyfter upplevelsen av konstverken Minimalism behöver inte vara detsamma som väldigt få verk, utan ett angreppssätt eller förhållningssätt till ens konstnärliga praktik. Att blanda stramt hängda ytor med väggar med många objekt kan bli dynamiskt om lokalen är tillräckligt stor. Utnyttja hela lokalen. ”Klistra” inte allt utefter väggarna. Häng från taket. Använd golvet. Djupa fönsternischer kan också utnyttjas. Skapa rum i rummet om konsten vinner på det. Mycket små utställningsrum tvingar dig att göra ett tight urval, vilket är bra! Du kan också förvandla hela rummet till ett enda konstobjekt. Stora utställningshallar ska inte fyllas ut till bredden per automatik. Jag har sett exempel där man tryckt in ställningar för att få ytterligare ytor att hänga konst på, vilket förstörde helhetsintrycket. Det blev för mycket av det goda, helt enkelt. Häng inte i varje skrymsle bara för att det går, framför allt inte på omotiverade ställen eller platser som är svåra att komma åt. Man måste kunna se konsten både nära och på håll. Upprepning av många eller samma objekt kan vara effektfullt om det görs medvetet. Våga lita på att det räcker, om utställningen som helhet fungerar bra. Precis som med film: Lita på din story, att den är tillräcklig nog. Men om du har för få objekt att välja mellan, avväg att skjuta upp. Ingen vill läsa en bok utan en riktig början eller slut.   Maria Ahlström Volym 2020-12-02 Länk till artikel Länk till artikel i pdf-format Presentation av artikelförfattare: Maria Ahlström, Östersund (född 1967, Seoul, Korea), är i grunden kulturvetare med konstvetenskaplig inriktning, senare studier vid inst. för inredningsarkitektur och möbeldesign, Konstfack. Jobbar med alla former av kommunikation: utställningar, text och bild. Har på senare tid även närmat sig film på olika sätt. Filmfantast som också frossar i tv-serier. www.krumbukt.nu /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konsten-att-valja--tips-for-battre-utstallningar/Wed, 02 Dec 2020 12:56:15 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-en-genre/Eirin Marie Solheim Pedersen i möte med Leonardo da Vinci och modellteckning/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-en-genre/Wed, 23 Sep 2020 15:00:03 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-curator-i-dialog-med-verk/En förskjuten periferi/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-curator-i-dialog-med-verk/Wed, 09 Sep 2020 17:27:10 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk20/Mats Caldeborg i möte med förlorarens huvud, Eva Hesse och andra följeslagare/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk20/Tue, 01 Sep 2020 16:10:29 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk19/Jessika Björhn i dialog med Pipilotti Rists Gravity Be My Friend/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk19/Thu, 27 Aug 2020 14:17:37 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk18/Sax och pensel, gräs och lera/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk18/Tue, 11 Aug 2020 16:36:52 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/se---och-lyssna-till-walker-evans/På universitetsbiblioteket i Umeå återknyter jag kontakten med den nordamerikanske fotografen Walker Evans. Jag hittar flera utgåvor av boken Let Us Now Praise Famous Men . Bland dem en pocketbok från 1961, som är en gåva ur John och Sigrid Kahles boksamling. Jag lånar hem det exemplar som har bäst bildåtergivning. 61 svartvita foton inleder verket. De följs av författaren James Agees text på nästan 400 sidor skrivna i högstämt patos. Deras gemensamma arbete pågick under sex veckor sommaren 1936 då de bodde som betalande gäster hos tre bomullsodlande familjer i Hale County, Alabama. Alla var de sharecroppers. Som egendomslösa levde och arbetade de på arrenden och betalade med en del av skörden till jordägaren. Förra gången jag mötte dessa fotografier var på Biennalen i Venedig 2015. Serien med kornskarpa bilder i bokens begränsade format visades i sin helhet genom curatorn Okwui Enwezors försorg. Att se dem fyllde mig med vördnad, både gentemot upphovsmannen och de människor han avbildade. Evans skildrar aldrig människor som offer. Bilderna visar bara mänsklig värdighet och integritet. I ett fyra minuters avsnitt på Youtube kan man höra Evans själv beskriva arbetet i Hale County. Han säger, på ett sätt som påminner om Bob Dylan, att han varken var ute efter att propagera eller protestera mot något. Han ville mest av allt skapa uppmärksamhet kring människorna på bilderna och deras levnadsförhållanden och livsbetingelser. Waker Evans fick aktualitet under pandemivåren 2020 då en bild ur serien fick illustrera en debattartikel i Dagens Nyheter den 19 mars. Po Tidholm påminde där om den katastrofplan som president Rooswelt skapade i USA under depressionen på 30-talet. Farm Security Administration, FSA, riktade sig till fattiga eller utblottade jordbrukare och lantarbetare, som utöver ekonomiska förluster drabbats av jordförstörelse i och under The Dust Bowl. Till det framsynta stödprogrammet rekryterades också elva fotografer för att dokumentera krisplanens framsteg och effekter. Walker Evans hade redan högt anseende som fotograf och var en av de utvalda. Walker Evans porträtt av Lily Rogers och Bud Fields familj, sharecroppers i Hale County, Alabama sommaren 1935. Ingår i boken Let Us Now Praise Famous Men ©Library of Congress, Prints & Photographs Division, FSA/OWI Collection. Vi vet nu att den svenske regeringens krisstöd till kulturskapare under pandemin hittills inte bestått i att dela ut fler uppdrag till konstnärer eller att inköpa mer konst. Istället har stödet utbetalats för uppdrag, som inte blivit av eller som ställts in. Ulf Lundells bakvända påstående att en inställd spelning också är en spelning, har besannats på ett oväntat sätt. I en större utställning 2006 kunde svensk publik möta Walker Evans. Han ställdes där jämsides med västerbottningen Sune Jonsson. Där fanns de bilder som kommit att bli Evans mest kända; de som avbildar bomullsodlande familjer i Hale County, Alabama och deras hem. Men i själva verket kom bildserien till under en period då Evans lämnade arbetet för FSA. James Agee skriver att han lånades ut för att istället följa honom på ett uppdrag för tidskriften Fortune . I slutänden ville tidskriften dock inte publicera deras reportage i text och bild. Det kunde publiceras i bokform först fyra år senare, 1941. Walker Evans porträtt av Elisabeth och Frank Tengles familj, sharecroppers i Hale County, Alabama sommaren 1936. Ingår i boken Let Us Now Praise Famous Men ©Library of Congress, Prints & Photographs Division, FSA/OWI Collection. Det ställningstagande, som förde Evans till Hale County i sällskap med James Agee, kan diskuteras och tolkas. Men i de fyra Youtube-minuterna kan vi ändå höra hans röst kommentera betydelsen av uppdraget för FSA i en tid då inga andra jobb fanns att få. Han beskriver hur det blev möjligt att fotografera allt som intresserade honom. Bild lades till bild i en samling, som i efterhand blivit ovärderliga dokument från en svår tid i landets nutidshistoria. Text: Margareta Klingberg Foto: Walker Evans och Margareta Klingberg Walker Evans röst finns tillgänglig på Youtube . Från FSA-fotografernas dokumentation finns 175.000 svartvita negativ och fotografiska bilder i en samling som förvaltas av den amerikanska kongressen i Library of Congress . Volym 2020-08-07 Länk till artikel Länk till artikel i pdf-format /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/se---och-lyssna-till-walker-evans/Fri, 07 Aug 2020 15:05:12 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk17/Anselm Kiefer och jag/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk17/Thu, 06 Aug 2020 16:07:03 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk16/Konstnär i Corona-tider/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk16/Fri, 17 Jul 2020 12:07:11 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk15/Länge leve den partiella okunnigheten!/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk15/Tue, 30 Jun 2020 10:38:50 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk14/Elme Ämting-Selja i möte med Yoko Ono/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk14/Mon, 22 Jun 2020 20:31:09 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk13/Sara Forsström konfronterar det sublima/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk13/Tue, 16 Jun 2020 12:23:49 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk12/Gideonsson/Londré – i avsaknad av externa influenser/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk12/Thu, 11 Jun 2020 17:15:25 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk11/Karin Nordgren i möte med Eva Hesse/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk11/Mon, 08 Jun 2020 14:10:24 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk10/Elin B Ståhl i möte med Kvinnorna vid Tjursjön/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk10/Tue, 02 Jun 2020 16:42:09 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk9/Kirstie Ekelund: Mitt bland färgernas associationer/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk9/Fri, 29 May 2020 10:53:00 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk8/Gunilla Samberg: Louise and me/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk8/Tue, 26 May 2020 10:40:35 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk7/Linda Svedberg: Tänk inte på en rosa elefant, om kraften i vår föreställningsförmåga/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk7/Fri, 22 May 2020 15:47:23 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk6/Kerstin Hedström i möte med den egna sorgen ackompanjerad av Anders F Rönnblom/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk6/Mon, 18 May 2020 15:44:35 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk5/Jan K Persson: En känsla av färg/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk5/Wed, 13 May 2020 16:23:40 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk4/Jögge Sundqvist: Slöjdare om slöjden, konsten, litteraturen och det ouppnåeliga/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk4/Fri, 08 May 2020 14:16:36 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk3/Lykke Andersen: Dengang jeg misforstod Jospeh Beuyes/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk3/Tue, 05 May 2020 10:14:20 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk2/JB i möte mellan brev och bark: Nelly Sachs, Paul Celan och Stig på sanatoriet/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk2/Thu, 30 Apr 2020 15:12:50 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk/Britt-Lis Lindqvist i möte med Kees Visser/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/essa-konstnar-i-dialog-med-ett-verk/Fri, 24 Apr 2020 17:23:42 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/vem-gestaltar-norrlandsk-livsmiljo/Rapport från seminarium om gestaltad livsmiljö/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/vem-gestaltar-norrlandsk-livsmiljo/Thu, 23 Apr 2020 11:52:45 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/tillvarons-skevheter-och-glapp/Samtal med Kristian Berglund – Härke konstcentrums stipendiat 2019/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/tillvarons-skevheter-och-glapp/Mon, 16 Dec 2019 20:02:46 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konsten-att-branna-lera-i-en-grop/Miglé Duncikaite, AIRY-stipendiat 2019/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konsten-att-branna-lera-i-en-grop/Fri, 15 Nov 2019 11:34:10 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/halvtid-for-ett-konstprojekt/   När den första stränga frostnatten fått björkarnas små guldmynt att falla till marken, och bara dagen innan den första snön ska falla, leder mig Mats Caldeborg på en banad stig in bland träden i bortre hörnet av tomten i Järnäsklubb. Han ska visa mig det hus under uppförande, som ska bli naturens eget lilla museum.    Ett naturens museum på riktigt. Här ska dess innevånare, stora och små, mest små, kunna titta in och se vad människorna håller på med. De ska få sina tittgluggar, siktöppningar, där människorna ska ställa sina alster avsiktligt till beskådan.    Och arten människor i detta utbyte företräds av sina konstnärer. Dessa ska få sig en tankeställare av det omvända perspektivet, ovisst ännu vad det kan resultera i, men spännande att spekulera kring.    Konsten ställer sig på huvudet, eller huvudet ställer sig på marken, eller klättrar upp i träden. Man kan också tänka sig utomjordingars undran: vad utspelar sig här? Konst, vad är det?    Träspån från pågående bygget blandas med fallna björklöv på marken. Det ännu glesa huset är insmuget så tätt som möjligt bland de späda trädstammarna på plats enligt principen minsta möjliga intrång. Några särskilt grova lövträd finns också i närområdet. Djurvärldens intressenter ska vara så differentierade och närgångna som möjligt.    På platsen för denna inverterade skådeplats kan jag känna lockelsen i projektet.    Det väckte ju visst rabalder i kulturkonservativa kretsar när det beviljades stöd av Kulturbryggan för drygt ett år sedan.    Men det syns ligga helt i linje med Mats Caldeborgs kända konstnärliga strävanden, dess aktsamhet och perspektivbyten, samt de kamraters som han inbjudit att lämna sina bidrag. Och nu i andra veckan av oktober har en återsamling ägt rum.    Föreläsningar av inbjudna experter har naturligen hört till förloppet. Och en fråga kan man gissa att kollektivet fått vara berett att svara på hela tiden: Är detta konst?    Därför var konstprofessorn Tom Sandqvist, från Borgå och Helsingfors, på plats för att föreläsa just om ämnet: Vad är konst?    En intresserad allmänhet var samtidigt välkommen att avlyssna föredraget.    Sandqvist gick historiskt och metodiskt till väga. Och det skulle visa sig att installationen, om vi får kalla den så, av naturutbyte vid Norra Kvarken bestämt kan klassificeras som konst. Till det krävs, enligt nutida gällande definition, mest att konstvärlden själv godtar verket som konst. Att se något som konst, avgjorde en viss Arthur Danto år 1964, förutsätter en konstvärld och har egentligen ingenting med konstnärlig kvalitet att göra. Definitionen äger blott en deskriptiv funktion.    Därmed hade man tagit bort den besvärliga estetiska frågan om bra eller dålig konst, vilken vållat bekymmer för avläsare i alla tider. En genväg och förenkling kan tyckas, för frågan om kvalitet har ju knappast därmed försvunnit från dagordningen.    Hur som helst, Sandqvist gick den långa vägen från medeltid och renässans när ordet konst inte var ett estetiskt begrepp, men en fråga om yrkesskicklighet. Konstnären var anonym, en teologi var överordnad allt. I senare tid har ju konstnärens personliga uttryck varit mest omhuldat tills Duchamps ställde ut sin urinoar, Warhol sina Brilloboxar och Dan Wolgers fräckt nog beställde en konstutställning av en reklambyrå.    Frågan är då ställd på sin spets. Ingen betraktare får rimligen någon skönhetsupplevelse av en Brillobox. Estetiken är bedrägligt borta.    Men i Konsthall Norra Kvarkens projekt torde den återfinnas. Vi får se nästa år fram i juli. Text: Gunnar Balgård Foto: Katrin Zackrisson Caldeborg Volym 2019-10-26 Länk till artikel Länk till artikel i pdf-format /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/halvtid-for-ett-konstprojekt/Sat, 26 Oct 2019 18:34:52 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/norrland-som-konstnarligt-territorium/Rapport från BRAK 2019/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/norrland-som-konstnarligt-territorium/Tue, 08 Oct 2019 13:20:08 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/kontakt-till-varje-pris/Konstens roll och möjligheter i det offentliga rummet/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/kontakt-till-varje-pris/Tue, 01 Oct 2019 10:12:57 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/upprop/32 konstnärer vid årets Y-salong uttrycker stark oro/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/upprop/Fri, 23 Aug 2019 11:46:21 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/yhteys--kontakt/Ett grafiksamarbete mellan Östersund och Vasa/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/yhteys--kontakt/Fri, 28 Jun 2019 15:41:01 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/ake-hultman-presenterar-den-aldsta-fototekniken/Fotografiet 180 år - Daguerreotypi/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/ake-hultman-presenterar-den-aldsta-fototekniken/Wed, 05 Jun 2019 12:18:20 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/den-mytomspunna-konstnarsbyn-grez-sur-loing/Region Västernorrland startar upp ett samarbete med Frankrike/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/den-mytomspunna-konstnarsbyn-grez-sur-loing/Mon, 18 Mar 2019 13:17:52 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/att-bli-inbjuden-till-konstprojektet-mota-nota-stota--raka-omsa-speja/En dag i juni 2016 ringer telefonen. Det är konstnär Victoria Brännström som tillsammans med några kollegor är på väg upp till Sorsele, och bjuder in till samarbete. Utan att riktigt förstå vad det innebär tackar jag ja, och vi träffas. Det känns både överraskande och spännande. Lite så känns det alltid när någon ”upptäcker” oss, men den här gången uppfattar jag att vi inte ska betraktas eller erbjudas en tjänst, utan att vi i möten mellan jämbördiga ska skapa något, kanske något som inte syns, men som absolut finns. Jag kan känna igen mig i det. Vi är inte så många här i inlandet, men vi finns. Här lever vi våra liv och vårdar våra berättelser. På något självklart sätt hämtar vi näring från myrarna, de mörka stiliserade granarna och det öppna fjällandskapet, men ändå är det vi människor som tillsammans håller ihop allt. Jag är otroligt nyfiken på projektet, hur det ska gå till och om något ska stanna kvar. Jag säger det på en gång – något stannade kvar. När dörren öppnades till Samegården i Ammarnäs, den väldoftande soppan slevades upp och vi åt, läste poesi på olika språk och stoppade strumpor, då skapades en gemensam berättelse, något som stärkte, och synliggjorde. Eller när dörren till gröna vagnen vid Sorsele hembygdsgård öppnades och vem som ville blev bjuden på morgonkaffe. Vagnen stod inte tom. Det låter som en enkel metod, men i kaffedoften och den tillåtande atmosfären skapades ett rum som var fullt av liv och kreativitet. På de olika platserna hände samma sak. Konstnärsgruppen hade satt upp teman för de olika platserna men hade inte bestämt vad som skulle ske, allt berodde på vilka de mötte och vad mötena ledde till. Det fanns ingen vilja att ha kontroll eller styra, utan man lät det som skedde ske, och tillät det att bära. Det var tillitsfullt och det bar långt. Projektet besöker Bernt-Erik Nordenström fantstiska trädgård i Rankbäcken, Sorsele tillsammans med åtta mammor från Afganistan. Augusti 2017. Vi lever i periferin och det går många gånger väldigt bra, men är ibland sorgligt och väcker vrede. Sorgligt för att många går miste om våra fantastiska berättelser, och ilska för att vi inte blir lyssnade på och får våra basbehov tillgodosedda. Ibland känner vi oss bortglömda. Konstnärsgruppen glömmer inte bort oss. De återkommer, inte en gång utan två gånger. Folk känner igen dem, hälsar och dricker kaffe i gröna vagnen. Det blir samtal, ord och händer som bygger broar och skapar nya sociala konstverk. I december 2018 sammanfattas projektet i Storuman. Det blir kaffe, glögg, dadlar och valnötter i gröna vagnen, bokrelease, panelsamtal och dagens avslutas med en poesiworkshop som jag leder. Vi har några intensiva och fantastiska timmar tillsammans där vi låter orden bära dit de bär och där platsen ger näring. Alla vi i Ammarnäs, Sorsele, Storuman, Tärnaby och Stensele, som har varit med och skapat detta stora konstverk känner oss väldigt upplyfta. Den gröna vagnen står nu uppställd i Granhöjd, Storuman, färdig att användas i nya projekt, kanske av nya människor och i nya sammanhang. Text: Carina Bergström, pedagog, poet och musiker, Blattnicksele. Foto: projektets egen dokumentation. Fakta: Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja är ett konstnärligt projekt i Västerbottens inland som startade 2016 och drivs av fem konstnärer: Victoria Brännström, Kerstin Lindström, Lotte Nilsson-Välimaa, Maria Sandstig och Hannah Strefkerk från nätverket Fiber Art Sweden. Genom nedslag på olika platser skapades kreativa möten som blev utgångspunkt för vidare formulering. Materialen och hantverkets möjligheter undersöktes som bärare av berättelse, kulturell arketyp, teknisk färdighet, sociala sammanhang och som förmedlare av kunskap. Projektet iordningställde en grön manskapsbod som sitt mobila arbetsrum och åkte på turné. En bokrelease, paneldebatt och poesiworkshop på Storumans bibliotek 1 december utgjorde avslut på ett 3-årigt projekt som erhållit stöd från Postkodlotteriet, Konstnärsnämnden, Kulturrådet, Storuman kommun, Sorsele kommun och Bilda. Läs boken Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja online. Volym 2018-12-19 Länk till artikel Länk till artikel i pdf-format /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/att-bli-inbjuden-till-konstprojektet-mota-nota-stota--raka-omsa-speja/Wed, 19 Dec 2018 19:27:27 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/utopiska-projekt-moter-bister-verklighet/Karin Kämsby rapporterar från eventet ”Konstnär vart du än är”/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/utopiska-projekt-moter-bister-verklighet/Thu, 06 Dec 2018 20:39:29 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/reflektioner-kring-samtidskonstdagarna-2018/Samarbeten utanför gränserna/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/reflektioner-kring-samtidskonstdagarna-2018/Sat, 01 Dec 2018 11:09:46 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/airy/Nytt spännande projekt igång i regionen/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/airy/Tue, 21 May 2024 10:06:03 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/reflektion-over-bothniasalongen-2018-en-tyst-dialektik/Den här sommaren har samtidskonsten varit i fokus i Norrland tack vare Bothniasalongen 2018 (juni – augusti/september 2018, beroende på ställe). Som namnet understryker visas utställningen i de två nordligaste regionerna som överblickar Bottniska viken: Västerbotten och Norrbotten. Fastän den planerats på olika institutioner i regionerna – Skellefteå Konsthall och Västerbotten museum i Västerbotten; Konsthallen i Luleå och Norrbottens museum i Norrbotten – upplevs projektet sammanhängande ur flera aspekter. Arrangörerna har genomfört ett evenemang som granskar och ger en idé om norrländsk samtidskonst. Alla utvalda verk är publicerade i två olika sektioner i samma katalog. På så sätt får man en tydlig översikt av utställningen. Det är en demokratisk princip som ligger bakom Bothniasalongen 2018: det är fri entré för alla besökare och ”alla, etablerade såväl som nybörjare, ges möjlighet att delta i den offentliga dialog som konstlivet bidrar till” [Bothniasalongens katalog]. Extremt traditionellt – skulle man säga. Till exempel var 1800-talets utställningar på Parissalongen en viktig plats för konstnärer som ville etablera sig, men också för redan framgångsrika konstnärer. Precis som på Parissalongen kan alla ansöka till Bothniasalongen och urvalet sker av expertjurys, i detta fallet av Daniel Wermäster, Tomas Järliden och Jacob Dahlgren för Västerbotten och Annika von Hausswolff tillsammans med Linda Nordlander Frisk för Norrbotten. I slutändan har 176 konstnärer valts ut (82 i Västerbotten och 94 i Norrbotten) och 279 konstverk (127 i Västerbotten och 152 i Norrbotten). Salongsbegreppet är inget nytt, men tiderna förändras och det avspeglar sig i de inspirerande verken utställda på Bothniasalongen. Det är sant. Men kanske är det svårt att förstå samtidskonsten – kan man tänka . För de konstnärer som ansöker till salongen finns inga begränsningar i val av teknik, storlek eller konstnärligt uttryck. De medverkande är i olika åldrar, har olika utbildningsbakgrund och kommer från olika ställen. Hur kan publiken möta och ta till sig denna variation av uttryck? Skapare och besökare kan kanske mötas i ett resonemang om en gemensam ingång till den lokala, norrländska kulturen som spiller över i varje konstverk. Det är ingen slump att många konstnärer använder sig av textil och broderi i sin praktik, båda har en stark tradition i Norr. Landskap – naturliga och stadstablåer – är andra populära teman som karaktäriserar salongen. Välbekanta tekniker och ämnen bjuder in till en mjukare och skarpare dialog mellan samtidskonsten och publiken och gör mötet mindre problematiskt än vanligt. Finns det några fördelar med en salong? Jag tror det. För det första är Norrland huvudperson: ett stort område som brukar anses som en periferi blir centrum av ett viktigt kulturellt evenemang. Det är i sig ett sätt att bekräfta platsen genom medverkande konstnärer och verk, samtidigt som det berättar en historia för besökare utifrån. Dessutom får invånare i Västerbotten och Norrbotten möjlighet att besöka och lära sig mer om den samtida konsten. Slutligen har den lokala konstmarknaden nytta av salongen eftersom offentliga och privata aktörer kan köpa konstverk utan mellanhand (som ett galleri till exempel). Från det utvecklas flera kontakter, kunskaper och intressen. I motsats till en konstmässa, som exempelvis ”Affordable Art Fair”, är Bothniasalongen 2018 en tillgänglig och stimulerande utställning som arrangeras på fyra offentliga institutioner och den tål att återupprepas vid fler tillfällen. Text och foto: Silvia Colombo Volym 2018-08-19 Ladda ner artikel i pdf-format Länk till artikel /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/reflektion-over-bothniasalongen-2018-en-tyst-dialektik/Sun, 19 Aug 2018 13:27:06 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/lesbisk-odysse-i-husbil/Norrlandsturné utmanar den traditionella historieskrivningen /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/lesbisk-odysse-i-husbil/Mon, 09 Jul 2018 11:20:32 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/elisabeth-ohlson-wallin-later-bilderna-tala/I samtal med konstnären på Murberget Länsmuseet Västernorrland/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/elisabeth-ohlson-wallin-later-bilderna-tala/Tue, 05 Jun 2018 13:07:58 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/jag-atervander-till-min-framtids-huvudstad/Skildring av en arbetsvistelse i Helsingfors/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/jag-atervander-till-min-framtids-huvudstad/Wed, 30 May 2018 21:35:47 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/vi-bar-varandra/#konstnärligfrihet – tankar efter samtalskväll på Galleri Syster/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/vi-bar-varandra/Tue, 15 May 2018 12:27:32 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/invigningstal-av-utstallningen-changing-geographies/Mia Rogersdotter Olofsson reflekterar över den pågående utställningen på MAN/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/invigningstal-av-utstallningen-changing-geographies/Tue, 08 May 2018 10:48:48 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/rapport-fran-seminarium/Förnekad, förminskad och förskjuten – jämställdhets- och mångfaldsarbete på konstområdet/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/rapport-fran-seminarium/Sat, 21 Apr 2018 13:02:31 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/staare-2018/Rapport från en fullspäckad vecka av samisk kultur och fest/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/staare-2018/Thu, 15 Feb 2018 12:07:27 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/saara-harju-ar-dod-men-hennes-konst-lever/Minnesord/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/saara-harju-ar-dod-men-hennes-konst-lever/Fri, 02 Feb 2018 11:49:31 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konstnarligt-skapande-kvinnlighet-och-psykisk-ohalsa/Karin Kämsby blickar bakåt och reflekterar över vår samtid/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konstnarligt-skapande-kvinnlighet-och-psykisk-ohalsa/Sat, 13 Jan 2018 15:09:48 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/forfalskaren/Om det som är värdefullt i konsten/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/forfalskaren/Thu, 21 Dec 2017 12:23:43 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konstnarligfrihet/Bild- och formkonstvärldens upprop kring sexuella trakasserier/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konstnarligfrihet/Tue, 05 Dec 2017 18:47:55 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/grafiskt-symposium-i-lettland-2017/Rapport från Härnösandskonstnären Ann-Kristin Källström/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/grafiskt-symposium-i-lettland-2017/Sat, 25 Nov 2017 20:06:18 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/--varfor-fortsatta/Existensens villkor i Knutte Westers Ett litet sår som måste ses om/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/--varfor-fortsatta/Fri, 17 Nov 2017 16:41:09 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/harkestipendiat-klara-kayser/Linda Peterson träffar den tyska konstnären under sin vistelse i Jämtland/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/harkestipendiat-klara-kayser/Fri, 03 Nov 2017 19:24:37 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/var-gar-gransen/Rapport från konferensen i Kiruna 25–26 oktober 2017./sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/var-gar-gransen/Thu, 02 Nov 2017 13:08:10 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/reflektioner-av-ett-konstnarskap/Sara Edström, om att verka i periferin/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/reflektioner-av-ett-konstnarskap/Fri, 07 Jul 2017 19:35:30 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/den-kollektiva-hjarnan/Rapport från en nätverksträff för självorganiserade aktörer/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/den-kollektiva-hjarnan/Tue, 20 Jun 2017 11:07:59 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konstskolan-i-vasternorrland/Sundsvalls Konstskola vidareutvecklas och flyttar till Fränsta/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/konstskolan-i-vasternorrland/Thu, 15 Jun 2017 10:45:14 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/kc-nord---motesplats-och-resurs/I samtal med Eirin Pedersen/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/kc-nord---motesplats-och-resurs/Tue, 02 May 2017 09:48:54 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/skapa-med-en-konstnar/Eva-Leena Skarin leder workshop för skolklasser/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/skapa-med-en-konstnar/Mon, 27 Feb 2017 12:41:15 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/att-magasinera-ett-liv-och--att-leva-som-langs-en-resa/I Volvo mellan residencyn och flyttlådor/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/att-magasinera-ett-liv-och--att-leva-som-langs-en-resa/Sun, 12 Feb 2017 13:03:37 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/rahwa-ghermai/Konstnärsporträtt/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/rahwa-ghermai/Wed, 04 Jan 2017 11:40:32 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/ett-alltmer-betydande-konststipendium/Rapport från utdelningen av Göran Dahlbergs stipendium 2016/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/ett-alltmer-betydande-konststipendium/Wed, 21 Dec 2016 10:29:24 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/kan-det-rora-sig-om-improformance/VARIA2016 Improvisationsfestival, Göteborg/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/kan-det-rora-sig-om-improformance/Fri, 16 Dec 2016 10:37:45 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/alfhild-agrell-far-sin-plats-i-centrum/"Man måste sätta in sitt intresse, sitt lif, sitt blod i den tid som är för att kunna verka för den tid som kommer, och visst är att utan entusiaster, utan sådana som tro för mycket, som begär allt, som hoppas allt, som ser stjärnor där andra bara ser fläckar, kommer man ingen vart." Författaren Alfhild Agrell (1849-1923) föddes och växte upp i Härnösand. Hon var länge oförtjänt undanskymd och bortglömd i den moderna litteraturhistorien, men har nu på tjugohundratalet åter väckts till liv och börjat återfå sin plats som en av de intressanta, viktiga och framsynta kvinnliga författarna och dramatikerna under det sena 1800-talet och 1900-talets början. Sedan hon flyttade till Stockholm 1876 kom hon att bli en av de mest uppmärksammade och uppskattade dramatikerna, både av publik och av kritikerkår. Agrell tillhörde det så kallade moderna genombrottets författare, hon var radikal och förespråkade jämlikhet mellan könen. I sina dramer behandlade hon med stor dramaturgisk skicklighet kvinnors och mäns olika livsvillkor, tidens sexualmoral och ogifta mödrars situation. Pjäsen ”Räddad” uppfördes exempelvis på Kungliga Dramatiska Teatern inte mindre än 26 gånger, många fler gånger än Strindbergs pjäser spelades under 1880-talet, och framfördes dessutom även i Göteborg, Köpenhamn, Berlin och London. Alfhild Agrells plats Ett medborgarförslag till Härnösands kommun har föreslagit att Alfhild Agrell ska få ge namn åt en gata eller torg i Härnösand. Kommunen nappade och beslutade att namnge ett område mellan Stora torget och Västra kyrkogatan till Alfhild Agrells plats, samt att en konstnärlig gestaltning ska tas fram till 2018. Platsen som namngivits är en äldre del av gatan Skeppsbron, med på ena sidan konsthallens fasad och på andra sidan en byggnad tillhörande Westerlinds fastigheter. Platsens brokiga miljö är något av en utmaning för konstnärlig gestaltning, med ett påkostat cykelställ med tak, två bilparkeringsplatser för rörelsehindrade, samt det faktum att centrumlinjens buss passerar varje kvart. Det senare är dock omdiskuterat, och mycket skulle naturligtvis underlättas om den tänkta platsen och torget blev helt fri från busstrafik. Den utvalda platsen till vänster om konsthallen. För att få en inblick i vad som är möjligt att göra på platsen bjöd, i ett unikt första led, kommunens kulturenhet en grupp konstnärer till en workshop den 24 och 25 oktober på konsthallen. Syftet var att mer eller mindre förutsättningslöst brainstorma fram möjliga visioner och idéutkast, med en följande presentation i enkla bilder och modeller. Det skulle alltså inte röra sig om regelmässigt färdiga skisser, utan snarare om tankemässiga frön som kan bilda ett bra underlag för kommunen inför en kommande konstnärlig upphandling. Som sakkunniga på författaren och hennes böcker delgav några medlemmar ur Alfhild Agrell-sällskapet viktiga ingångar och betydelser i Agrells författarskap. Ett genomgående drag som workshopen diskuterade var hennes visionära hållning, att hon alltid verkade vara steget före, alltid blickade framåt, alltid försökte vända på ståndpunkter och titta från andra hållet. Hon var motvalls, rebell mot förljugenheten i samtiden och samtidigt visionär för möjligheterna i framtiden. Hon värnade lika mycket om djuren som ensamma mödrar och barn, hon var för strejkrätten och ville vara solidarisk med allt levande, hon var för jämlikhet och rättvisa, inte utan drastisk humor och bitande slagfärdighet. Digital konst Som en brasklapp inför workshopen hade kulturenheten ställt ett förslag om möjligheten till en digital gestaltning i ljus och ljud på platsen, då den komplexa miljön på flera sätt kan tänkas problematiskt för fysiska verk. Därför hade man bjudit in Statens Konstråd som via Peter Hagdahl höll en offentlig föreläsning på Sambiblioteket, om digitala konstverk utomhus i Sverige och internationellt. En smärre upprörd debatt uppstod i den välfyllda salen, där frågan om ett ”digitalt brus” verkligen vore något för torget, om inte den ”klassiska skönheten” vi känner från konsthistorien vore mera önskvärt? Peter Hagdahl fick svara så gott han kunde, att skönheten har flera ansikten, att samtidskonsten har det digitala medlet som ett bland många, och att man inför varje plats som ska gestaltas måste ta ställning med finkänslighet och eftertanke om dess förutsättningar och möjligheter. Workshop Det fanns således mycket att greppa i workshopen för de fem medverkande konstnärerna, Ylva Westerhult, Malmö, Paula von Seth och Esmé Alexander, båda från Stockholm, samt Ann-Kristin Källström och Jan K Persson från Härnösand. Hur visualiseras en författares liv och verk, till en gestaltning vid torget? Med tanke på den knappa tiden beslöt gruppen att individuellt jobba utifrån två korta citat ur Alfhild Agrells pjäser. Det första var: ”Jag fruktade några ojämnheter och träffade istället på ett bottenlöst kärr.” Det andra: ”Först ska jag bli en människa, det är en föresats – sen får vi se.” Gruppen kände snart att det skulle bli både svårt och kanske också mindre intressant att göra ett bestämt fysiskt verk, annars kunde ju en kvinnlig bronsstaty vara en bra motvikt mot alla högresta män i staden. Mera lockande kändes att göra något av det motvalls och rebelliska som karaktäriserade författaren. I de förslag som presenterades visade det sig också löpa en gemensam tråd kring det icke statiska, det föränderliga, det processinriktade. För att ta ett av utkasten hade Esmé Alexander använt mobiliteten i en Rubiks kub , där ord skulle kunna flyttas och bilda egna meningar . Platsens karaktär av passage leder tankarna till ett rörligt och skapande rum. Den östra husfasaden skulle kunna bilda fond för digitala verk och anslutande markytor till fysiska aktiviteter som dans, teater, uppläsningar, performance. Kanske sammankopplingar och hybrider mellan audiovisuella former och levande uttryck vore en väg, kanske med ett gränsmarkerat sceniskt rum. Konsthändelser på en plats i Alfhild Agrells namn skulle kunna utgå från de värden som hon höll högt i sitt författarskap, och på så sätt åter levandegöra hennes gärning. Ann-Kristin Källström och Ylva Westerhult samtalar vid presentationen. Presentation och samtal Workshopen avslutades med visning av arbetets resultat, och samtal med konstnärerna. Att intresset är stort i Härnösand för Alfhild Agrell syntes med all tydlighet då trängseln var stor i konsthallens gallerirum, och sällan såg man så många politiker på en och samma gång i ett konstsammanhang. Tveklöst är det både en ovanlig och en pedagogiskt intressant väg att inbjuda till en förberedande workshop inför en konstnärlig upphandling, man skulle kunna jämföra med en tankesmedja. Att skapa chans för beslutande politiker och den brukande allmänheten att ta del av möjliga visioner på hur en plats kan användas för konst. Framtiden får nu utvisa hur mycket av tankarna och idéerna konstenheten tar till sig när de ska konkretisera riktlinjer för en kommande upphandling, och gå vidare mot ett förverkligande av Alfhild Agrells plats som är tänkt till 2018. Text och foto: Jan K Persson Volym 2016-10-01 Läs mera om författaren på Alfhild Agrell-sällskapets hemsida ​Ladda ner artikel i pdf-format Länk till artikel /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/alfhild-agrell-far-sin-plats-i-centrum/Tue, 01 Nov 2016 10:33:35 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/borja-garna-med-en-overgripande-mening/Om en workshop för konst- och projektansökningar/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/borja-garna-med-en-overgripande-mening/Wed, 28 Sep 2016 17:56:27 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/brak-2016/Konstnärers yrkesidentitet i centrum/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/brak-2016/Thu, 22 Sep 2016 10:46:49 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/att-narvara-eller-dokumentera-ar-fragan/Betraktelse om problematiken kring användande av kamera vid en kulturupplevelse /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/att-narvara-eller-dokumentera-ar-fragan/Mon, 29 Aug 2016 14:02:39 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/wejdan-derky/Aktivistkonstnär med flera identiteter/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/wejdan-derky/Mon, 08 Aug 2016 10:29:39 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/infor-kultur/Ateljébesök hos konstnären Anna Dellermalm/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/infor-kultur/Tue, 03 May 2016 14:08:42 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/volympafyllning/Jan K Persson reflekterar över redaktörskap och skrivande/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/volympafyllning/Sun, 24 Apr 2016 18:25:01 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/mittmedia-saljer-lokalhistoriskt-vardefull-konst/Karin Kämsby samtalar med Daniel Unnis på Sundsvalls museum/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/mittmedia-saljer-lokalhistoriskt-vardefull-konst/Mon, 11 Apr 2016 20:19:53 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/jamtlanningen-olof-agren-och-andra-modernister/Katarina Franck skriver om "Moderna män 1900-1930" på Mjellby Konstmuseum/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/jamtlanningen-olof-agren-och-andra-modernister/Fri, 01 Apr 2016 15:16:28 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/brave-new-world/Eva-Leena Skarin har sett en omtumlande utställning i Prag/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/brave-new-world/Thu, 21 Jan 2016 11:02:48 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/fran-saltvatten-till-framtiden/Margareta Klingberg besökte biennalerna i Istanbul och Venedig längs flyktingvägar/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/fran-saltvatten-till-framtiden/Tue, 22 Dec 2015 23:17:44 GMTReportage/sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/om-ett-symposium-i-lettland/Konstnär Kerstin Lindström, Härnösand, var en av deltagarna i det internationella textila symposiet ”Fortress Man” som pågick 4 – 18 november 2015 vid Mark Rothko Center, Daugavpils, Lettland. Här följer några bilder och korta anteckningar av Kerstin från resan, som även innehöll en vistelse i Riga. /sv/Sarprofil-delplatser/volym/reportage/om-ett-symposium-i-lettland/Wed, 16 Dec 2015 21:21:36 GMTReportage