Gå direkt till textinnehållet Startsida Nyheter Webbkarta Kontakta oss Tillgänglighetsinformation
 

Citat från Karl Östman

Utanför brädgården i issörjan låg ”Guy-Birgimgham” och lastade trävaror. En stor koloss var det, han bestod sig med 8 vinschar, 4 vid vardera masten och dessa, som jag vill berätta om, var arbetarna ombord. Varför de kallas sjåare precis, vet jag inte, liksom jag inte heller tycker att benämningen är något bra och passande namn på folk av den sorten –. Det var i månaden december en eftermiddag. Över sågverket, där justeringen och utlastningen forcerades vid lampsken också för brådskans skull, gick östanvädret fram bistert och kallt. Våt snö föll.
Klockan var 4.

Avbruten endast av måltidsrasterna, som inföll 8–8.30 f.m. och 12–1 midd., hade lastningen ombord fortgått sedan föregående dag, då ångaren assisterad av en bogserbåt pressat sig igenom den veckogamla isen fram till platsen, där arbetet omedelbart begynt tidigt på morgonen.
Ett sådant där matavbrott, det tredje i ordningen var det nu: kafferasten.

I den snäva cirkeln vid skorstenen och maskinkappen, under livbåtarna, som lågo på däcket och annorstädes där ett skydd mot stormen gavs, satt eller stod sjåarna och smorde sina krås ur nattsäckar, tidningspaket och korgar. Och torrskaffning var det merendels: pannkaka, ägg i lyckligaste fall, limpa, korv eller fläsk. Det senare smakade gott, skuret och taget i småportioner bitvis på kniv sudden jämte brödet. Efter maten en klunk vatten eller kaffe. Kaffet fick man köpa på stället för ett pris av 6 öre per kopp av fröken Andersson. Det var ”kaffekärringen”, det. Ett föga vackert väsen i kvinnokläder, men var hon inte vacker i den meningen, så var hon i stället korpulent tillräckligt med gråkappan och ylleschalen med långfransarna på omkring magen.
På däcket nära henne stod hennes spritkök med kastrulll och ångade retsamt, medan hon själv minuterade ut av varan, tog emot betalningen och diskade kopparna om växlande sedan de tömts.

Van var hon, det syntes nog, men med uppassningen brast det ibland när kunderna kommo många på en gång, och hon fick då veta va munnar som inte skrädde orden, hur mycket man respekterade henne här.
– Ro hit nån gång med ditt svarta elände, käring! Föstår'u inte att här uppe blåser dä kallt, din gamla harpa! Kaffe! Kafèkafèkafè – brrrr!
Ur ”Sjåare”, Hunger (1916).

– He …jaa. Det är precis som med spindelnät och spindlar i vrårna i gamla hus, som du säger. Vår disponent väver ju inte nät av trådar på det viset och ligger sedan på lur för att gripa offren i nacken, när sådana låtit fånga sej, det gör han ju inte. Men han gör något annat – han gör affärer, som det heter. Trävarorna och sågspånen och träkolen som han försäljer, är för honom nätet och själv är han spindeln. Vi är flugorna vi. Och ingen behöver heller särskilt fråga, om vi äro flugorna. På utanskriften syns det så väl så – magra, fårade ansikten – grova, knotiga händer – böjda ryggar. Lungsoten blir i många fall slutet på historien för oss. För vi fick slita ont jämt och ständigt, inte bara för vår egen skull utan även för andras, och mager och knapp var alltid kosten. Vi ville leva, se, och för det att vi ville leva tillät vi, fastän inte alltid medvetet förstås, att man tappade blodet ur oss långsamt. Och lungorna hos en människa tåla inte vid släp och blodförlust i den stilen utan bara till en viss gräns, och det är då, som upphällningen börjar med arbetarkroppen. Ja, det är allt sanning det … En fattig tusan får allt lära sig betala med pina i både själ och kropp för det enkla, att hon blev född hit i världen någonsin. Ibland frestas man förbanna födelsestunden sin till och med. Gud förlåte syndaren för orden, för så uttrycker man väl sig när man hädar, kan jag tro …
Ur ”Novembermorgon”