Gå direkt till textinnehållet Startsida Nyheter Webbkarta Kontakta oss Tillgänglighetsinformation
 

Pelle Molin

1864 - 1896

Han var en fjällman till hela sitt väsen, och han kände i hela sitt liv lockelsen av den trolldom, med vilken vildmarken fängslar de stora skaldenaturer, vilka fötts i fjällen och för vilka det är lika omöjligt att finna sig till rätta i civilisationens förhållanden, som det är omöjligt att trivas i en zoologisk trädgårds konstgjorda sjöar. 
(Gustaf af Geijerstam, ”Ett svenskt skaldeöde”, i förordet till Ådalens poesi.)

När jag kom fram till sist, stod han på förstugubron, med huvudet vänt mot väster, där solen just sänkte sig i obygdsglans.

Lappkolten hade han dragit över civilisationssåren, bred mellan axlarna var han som en ung örn mellan vingspetsarna och smärt kring livet som en ung fura. – men stackig var han också. Man blir sådan av att växa under kälen! Det gör ont, må du tro, att växa under kälen, att ständigt vilja uppåt och inte orka – att ständigt ana solen utan att nå den. Och så kölden, som river i hjärtrötterna – och så mörkret! Men han orkade, han, fast genomslagningen blev till döds. Hans blom blev ju bara några tunga diktare-blodsdroppar, och ändå hade vi luckrat upp jorden åt honom, alla vi andra, som aldrig skola komma upp.
(Alfhild Agrell, ”Bekantskapen”, ur Nordanfrån. 1898)