Barn- och ungdomsböcker:

• Veronica. En sjörövarroman. 1969
• Veronicas sista strid. 1993
• Unga flickors dagbok. 1998
• Veronicas återkomst. 2001
• Ebbe Brahs memoarer. 2001
• Matte & Myran. Det blåvitrandiga hopprepet. 2003
• Matte & Myran. Dumma pojkar och vettlösa flickor. 2004
• Matte & Myran. Farbror Granbom slår till. 2004
• Matte & Myran. Grottfinnaren går under jorden. 2005
• Matte & Myran. Med polisen i hälarna. 2006]
• Erena – rebellen från silltunnan. 2007
• Erena och Fula Fina. 2008
• Erena och Fantomen. 2010
• Erena och Lasse liten. 2010
• Pelle Puck och björnligan. 2012
• Pelle Puck - gul och blå. 2012

Pjäser för skolan och arbetarspel:

• Så länge träden växer och floderna rinner. (1971)
• Vilhelm. 1972
• Dackefejden. 1973
• Skogstjuvarna. 1975
• Livet börjar vid 16. (1979)
• Nöd bryter lag. Seskaröspelen 1981 och 1982
• Landsförrädarna. Seskaröspelen 1984
• Arbetarspelet Gropen (1985)
• Ångespelet. 1987 och därefter vartannat år.
• Den stora ofriden. Skrivet för spelet om Norbergsstrejken om Engelbrektsupproret (1992–1994). [aldrig uppfört]
• Minns ni, flickor (Svartviksspelet, Sundsvall 1994 och 1996)
• Den stora folkdomstolen eller Sundsvallsträlarna. Skrivet för Svartviksspelet om 1 500 års träleri fram till idag (1997-1999). [aldrig uppfört]
• Vägar som korsas. Miniarbetarspel för Härnösands folkhögskola. 2006
• Spelet handlar om triangeldramat mellan sågverksägaren, frikyrkan och arbetarrörelsen i början av 1900-talet, en Romeo och Julia-historia mellan församlingsflickan som är med och bygger missionshuset (kanske Nyadal) och den socialistiska arbetargrabben. Spelas vid folkhögskolans s k missionshussafaris i Ådalen.

Artiklar:

• ”Bli inte trött!”, Svenska i skolan 1992:1, s. 33–35
• ”Arbetarspel som folkrörelse. Kommentar till Sture Karlssons artikel i FH 4/97,
• Folkets historia 1998 (26:2), s. 44–47
• ”Ångespelet – mitt i”, Provins 2007:2, s. 27–29

• ”Bengt Ingelstam”, 50 Norrlandsförfattare 1986, s. 80–81
• Curt Bladh, ”Ånges historia ungdomens sak. Jubileumsstipendiet till Bengt Ingelstam”, Sundsvalls Tidning 1998-01-16
• Eva Groth, ”Ingelstam – ”en konsekvent jävel”, Provins 1984:4, s. 38–39
• Bengt Ingelstam, ”Bengt Ingelstam”, Författaren själv 1993, s. 159
• Ewa Kastberg, ”Ewa Kastberg presenterar Bengt Ingelstam: 'det jag skriver ska ha en politisk mening' ”, Svenskläraren 1994 (38:4), s. 46–47
• Lotta Lockne, ”En författarrebell firade 70 med jippo”, Dagbladet 2009-07-08
• Regine Nordström, ”Läraren, författaren, Ångebon”, Provins 2004:1, s. 52–55

• Barnbokspris 1969 för Veronica. En sjörövarroman
• ”Arnold Rörlings-stipendiet”, 1984 (För arbetarspelen)
• Svenska Akademiens svensklärarpris. 1991
• Stipendium från Sundsvalls Tidning och SCA för ungdomskulturarbete. 1998
• Norrlandsförbundets Olof Högberg-plakett, kultur. 2000
• Västernorrlands läns landstings stipendium ur Gustaf Rydings minnesfond för gärning som har stor kulturell betydelse för länet. 2009
• Ånge kommuns stipendium till Årtiondets kulturpersonlighet, för barnböckerna, Ångespelet och tradjazzen. 2009

Det var mitt ute på öppna havet. Det lilla men fullriggad e fartyget Don Pedro höll stadigt sin kurs mot sydväst. Det hade alla segel satta och Portlands brandgula flagga och vimplar fladdrande i masttopparna. Havet välvde sig i små dyningar och var blått och tomt så långt ögat nådde.

I ett av de mörka lastrummen på trossbottnen satt fyra fångar. Deras händer och fötter var bundna med rep. De kunde knappt röra sig. Bara en gång om dagen kom skeppskocken med mat till dem. Han verkade tycka synd om dem och gav dem ofta bättre mat än fartygschefen hade bestämt.

Utom kocken fick de inte träffa någon. Därför började de berätta för varandra vilka de var och varifrån de kommit. För de hade inte blivit fängslade tillsammans.
Först berättade Laban. Han var stor och bred och skäggig.
– Jag var styrman på ett handelsfartyg som gick på Ostindien och lastade kryddor. Ni minns att den grymme Salamander på något sätt hade gjort sig av med prinsen, Portos, och givit all makt i Portland åt sig själv. När vi kom hem från vår sista resa bestämde han att vårt skepp i stället skulle föra fångar till Stenön. Det blir ju rätt mycket fångar nuförtiden, eftersom han inte tål att någon tycker annorlunda än han. Massor av fångar. Och jag vet vad jag talar om.
Nå, kapten och jag blev uppkallade till borgen för att få nya order. Men min kapten vägrade att överge handeln, han ville inte att hans fartyg skulle bli örlogsman? och fångskepp.
– Du skulle vinna mer, Härskare, om du i stället gjorde om fångskeppen till handelsfartyg , sa han.
– Vakt! Skrek Salamander genast, i värsta fängelsehålan med honom!
Och soldaterna kom rusande och grep kapten och satte honom längst ner i Salamanders borg.
– Jaha, styrman Laban, sa han sen till mig. Nu är fartyget utan chef. Vill du bli kapten du?
– Visst vill jag bli kapten, sa jag, men inte på ett av dina fångskepp som för oskyldiga människor till Stenön.
– Oskyldiga! tjöt han. Du ska minsann själv till Stenön du, och bryta sten tills du inte kan stå. Vakt, till Stenön med honom!
– Och nu sitter jag här och är på väg till Stenön själv, slutade Laban och var så arg att han med sina hopbundna händer slog sönder en trälåda till småflisor. . Han var stark som en oxe och när han blev arg var han ännu starkare.
(Ur: Veronica. En sjörövarroman. 1969)

Matte har väntat till sist med Myrans present. Han är lite orolig för hennes skull, att det skall vara något som inte passar. Han drar av plastpåsen. Ut kommer en stor glasburk med lock. I botten ligger det mossa och några gamla löv.
Matte blir varm om hjärtat. Myran har hittat insekter åt honom. Säkert skalbaggar. Han lyfter upp burken mot ljuset från fönstret. Särskilt vill han visa Stora Enso. Det rör sig lite i burken. Nu är det spännande. Det ligger något utmed botten, något gråaktigt. Kan det vara en stor mask? Eller en snigel? Nu rör den sig igen. Den liksom glider efter kanten, den är blank och smårutig, svart och grå. Mellan löven skymtar plötsligt ett spetsigt huvud. Alls barnen hinner se de gula ögonspringorna med sin blinkande hinna. Hur den tvådelade svarta tungan slängs ut och dras in. Innan de skriker. Innan Matte tappar glasburken. Den går inte sönder. Men locket flyger av. Allting försvinner i pappershögen.

Barnen skriker i högan sky och kastar sig mot dörren. De tränger sig och hoppar för att komma undan. Mamma kommer springande och ramlar över sprattlande barn i hallen.
– Vad är det! Skriker hon. Vad har hänt!
– En huggorm! Det är en huggorm i Mattes rum!
(Ur Matte & Myran. Farbror Granbom slår till. 2004)

Ingelstams författarskap kan delas upp i tre delar:
Barnböckerna. Debuten skedde 1969 med Veronica. En sjörövarroman.
Hans pjässkrivande för skolan. Den första tryckta pjäsen, Så länge träden växer och floderna rinner (1971), om en indianer-och-vita-konflikt, är den mest spelade, och även översatt.

Arbetarspelen. Det första Seskarö-spelet Nöd bryter lag (1981, 1982) är det som har setts av flest människor.
Nu är Bengt I. pensionerad, men under tiden han arbetade som lärare hade han svårt att skilja på sin roll som lärare och författare. De två uppdragen hörde ihop. Ett konkret exempel är ”Ångespelet” där han skrev manus för 150 elever på högstadiet i Minervaskolan i Ånge då han var svensklärare där. Det uppförs fortfarande vartannat år och Bengt I. är fortfarande engagerad i manusförfattandet. Inledningen är densamma som för tjugotvå år sedan då det uppfördes för första gången – en historisk krönika från järnvägens anläggning i Ånge och framåt – men slutet uppdateras varje gång och handlar om de för dagen aktuella samhällsfrågorna i Ånge.

Ångespelet finns på något sätt mitt i allt. Mitt i historien, lokalhistorien är en del av nutid och framtid. Mitt i världen och mitt i Sverige (bokstavligen). Ånge är ett Sverige i miniatyr. Mitt i kulturen, en tummelplats där skolan, kulturarvet och arbetartraditionen möter ungdomarnas egen utlevelse av musik, lust och hopp. ”Ångesplet – mitt i”. Provins 2007:2

I sina fyra barnböcker om skeppet ”Veronica” förmedlar Bengt Ingelstam lekfullt och spännande sina tankar om demokrati och rättvisa. Tiden är 1600-talets slut, 1700-talets början, miljöerna Nordamerika, Kina, Indien, Sydamerika… Allt börjar med att styrmannen Laban, apotekaren herr Velamsson, den tuffe stadspojken Licke, och bonden Jesse sitter fängslade i ett lastrum på fartyget Don Pedro. Det är Portlands grymme tyrann Salamander som har låtit slå dem i bojor. De fyra lyckas göra sig fria, kapar fartyget och döper om det till Veronica och ger sig ut på en segling på alla världens hav. Överallt under sina resor ingriper Laban och hans besättning mot maktmissbruk och sociala missförhållanden.

Matte och Myran heter huvudpersonerna i Bengt Ingelstams kapitelböcker för yngre barn. Matte är åtta år och Myran som är flykting från Kosovo går fortfarande i förskolan. Barnen håller ihop i vått och torrt och upplever små och stora äventyr tillsammans. Myran ger Matte en levande huggorm i födelsedagspresent! Barnen går med mat till Gubben Granbom som flytt till en koja i skogen för att komma undan förvaring i det rosa ålderdomshemmet Skäraton. De ger sig ut på en riskabel vandring på järnvägsspåret, och blir en gång fast på ett drivande isflak. Trots att författaren tar upp allvarliga frågor som arbetslöshet, fördomar och kulturkrockar blir man glad när man läser de här böckerna. Mycket beror på skildringen av Myrans energiska gestalt, hennes oräddhet och positiva inställning till livet trots att hon och hennes mamma lever under ett ständigt utvisningshot. Vågar man gissa att det lilla samhället Mittnäs med post och järnväg heter Ånge i verkligheten?

Bengt Ingelstam låter oss lära känna ännu en framåt flicka med skinn på näsan i serien om Erena. Målgrupp för böckerna om fiskarflickan Erena från Falurien är barn i mellanstadiet. Handlingen utspelar sig på 1700-talet bland fattigfolk och sjörövare, godsherrar och knektar.

Bilden av Bengt ”BIM” Ingelstam är naturligtvis inte hel om man inte nämner hans stora musikintresse. Han spelar saxofon och sousafon i tradjazzbandet ”Barfota jazzmen”.
Och han säljer KP:s partiorgan Proletären varje vecka utanför Coop i Ånge.