Det är möjligt att många som läser det här aldrig har hört talas om frånösåpa. För dessa vill jag berätta att denna såpa var ett av de mest effektiva tvättmedel som någonsin existerat.
Frånösåpan var inte endast ett medel som gjorde golv och boaseringsväggar glänsande rena, den kunde också användas till tvätt av mattor och kläder och med fördel som vägglusutrotningsmedel. Det fanns ingenting så smutsigt att det inte blev rent av detta utomordentliga medel. Lokalpredikanten Hörnblad påstod att till och med himlens änglar tvättade sina skrudar i frånösåpa, men något belägg för att han i detta fall talade sanning har inte gått att uppbringa. Däremot vet man att såpan kunde användas som medicin, man kunde bota både lungsot och reumatism med den och i åtminstone ett fall visade den sig vara ett osvikligt medel mot alkoholmissbruk. Alla som använde frånösåpa var ovanligt barnrika, därför fick den även rykte om sig att ha en stimulerande verkan på potensen. Den var till för utvärtes bruk. De som inte förstod detta blev visserligen botade från sina gamla krämpor men råkade samtidigt ut för nya som kunde vara väl så besvärliga. Såpan kunde också med fördel användas som sammanfogningsmedel vid husbyggning. Torkad frånösåpa blev hårdare än cement.
Den som anser att sulfatfabriker luktar har aldrig känt frånölukten. Nu är det för sent därför att fabriken lades ner för åtskilliga år sedan. Under alla förhållanden är den sulfatlukt som idag förekommer rena parfymen mot den som frånöfabriken kunde utsprida. Den var oslagbar. Den gick inte att stänga ute, den gick inte att tvätta bort. Den som en gång varit i Frånö bar, även om det endast gällde ett kort uppehåll där, lukten med sig.
Frånösåpan, en svartbrun, seg masa, luktade om möjligt värre än fabriken. Den ingick gratis i löneförmånerna, oavsett anställningstid i fabriken, och på den punkten märke man ingen återhållsamhet från bolagets sida. Inne på fabriksområdet låg såpan som en segflytande massa och det var bara att hämta. Rent blev visserligen allt som tvättades med frånösåpa, men det luktade. En frånöbo som besökte fjärranliggande samhällen där man inte kände till denna märkliga produkt fick ofta finna sig i att de tyckmyckna höll sig för näsan eller flyttade sig åt sidan. På en del människor hade den emellertid en berusande, tilldragande verkan; därför hände det också ibland att frånöborna mer än andra blev accepterade i de främmande orternas sällskapsliv.
(Ur Det vilsegångna tåget och andra berättelser)
… När de kommit till de första husen i Lunde lämnade han ledet och sprang framåt för att komma närmare musiken. Han hoppade på nytt in i ledet strax bakom fanorna när strejkbrytarförläggningen började synas. Några vakter med gevär på axeln patrullerade fram och tillbaka utanför det röda staketet. På åkern en bit därifrån låg ytterligare några militärer bakom en jordvall med gevären riktade mot landsvägen. Från kajen kom en grupp ridande militärer vägen framåt. Ove såg hur en av hästarna stegrade sig och en militär föll av, hörde ljudet av skott och ett klapprande ljud, liksom när man drar en träbit mot en tvättbräda. Någon knuffade honom hårt. Han hörde som genom en dimma en grov röst: ”Ner i diket, dom djävlarna skjuter!”
Hur han kom ner i diket visste han inte riktigt, men han låg där framstupa med huvudet nerborrat i fjolårsgräset och var våt ända till knäna av vatten. Överallt hörde han skrik, svordomar och ljudet av springande fötter. När han tittade upp var vägen nästan alldeles tom så när som på fanbärarna som höll på at rulla ihop sina fanor men dikena, backarna och trädgårdarna var fulla av folk. En bit längre ner, mittemot Vestmans, låg en grupp män i egendomliga ställningar, några slog med armarna, sparkade och skrek, men några låg alldeles stilla. En av dem låg på rygg med utbredda armar. På det vita skjortbröstet, kavajen hade han tagit av sig, lyste en stor röd fläck. Några män skyndade fram, stannade tveksamt någon sekund när militärerna nere på kajen hotfullt lyfte gevären men fortsatte sedan. De tog av sig kavajerna, skaffade störar som de trädde genom kavajärmarna, lyfte de sårade och bar in dem i Johanssons affär.
Ove kände gråten bryta fram, han ville inte vara med längre, ville gå
hem. I en trädgård stod en grupp människor kring en flicka som låg bland blommorna med genomskjutet bröst. Han stannade en stund för att se, de hade lagt henne på rygg med händerna i kors, klänningen var alldeles nedblodad. Han såg hennes ansikte och fäste sig vid att hon log. När han lämnade gruppen knöt han nävarna mot militärförläggningen och skrek med tårarna strömmande nedför kinderna: ”Era fega djävlar!”
Ambulanssirenerna tjöt och överallt stod grupper av allvarliga människor i stillsamma samtal. När han gick hem började skymningen falla över Ådalen, bergen blev blå, allt blev blått, solen glödde bakom Lugnviksberget och älvens vatten lyste blodrött.
Dagen efter var allt stilla, alla flaggor på halvstång, människorna var lågmälda. Det var sorg över Ådalen.
(Ur ”Fjortonde maj 1931”, Det vilsegångna tåget)
På den tiden – och det är tämligen länge sedan – jag försökte förbättra den svenska arbetarklassens bildning genom att sälja Folket i Bild med tillhörande folkböcker gick jag ofta omkring i Lunde. TULLKONTOR stod det på glasdörren till ett av husen. Där bodde familjen Vestman, mest känd därför att de var de första som fick ta hand om de döda och sårade efter oroligheterna i Lunde, gemenligen kallade ådalskravallerna, år 1931. Ett stycke längre bort, uppkrupen på en liten platå med berget hotfullt hängande över taket stod för några år sedan en förfallen kåk med skylten POLISKONTOR. En labyrint av stigar och trappor ledde vidare upp på berget och där fanns en handfull små röda kåkar, omgivna av gröna och gula, våldsamt utsirade verandor. Det mesta är nu rivet. Där fanns även en gång en liten diversehandel. Den siste innehavaren, Svält-Johan, en reslig herre med långt vitt hår och en väldig mustasch, dog i slutet på 1930-talet.
Också under Sandöbron och på dess norra sida längs den kuperade älvkanten finns rester kvar av äldre, mycket brokig bebyggelse. Husen spikades ihop av gamla sillådor, splitved, klant, props och annat material som mest fiskades upp ur älven. Vedfisket var på sin tid både en nödvändighet och en hobbysysselsättning. Men mest var det sådant som föll eller tappades i sjön från sågverken och brädgårdarna som fiskades upp, men det kunde också hända att en eller annan bolagsmärkt timmerstock följde med. Stugorna påbyggdes ofta ganska fantasifullt med det uppfiskade virket. En stor del av det gick förstås till uppvärmning av de i de flesta fall förfärligt dragiga kåkarna. På vintrarna, då älven var frusen kunde det hända att ena hälften av en kåk används som bränsle i den andra hälften. På våren byggdes den uppbrända halvan upp igen. Dt var således en ständig förnyelse av bebyggelsen i Lunde och de andra samhällena. Stadsplan, byggnadslån, ritningar och liknande moderna påfund var på den tiden fullkomligt okända. Bolagen och bönderna ägde större delen av marken, resten bestod mest av berg, kullar och kärr. Människorna byggde där de kunde komma över en liten plätt att bygga på.
(Ur ”Livet i Lunde, STF:s Årsskrift 1969, s. 93–102)
