Han säger toner
Sinnrikt som av nävar full
Av blåbärsris
Av moln i lila, grova ord
Av böner som blev kvar på trappen
Rågfält
Röster säger han
Jag ger dom mina händer och tar mark mot luften
Berg mot berg
Han säger
Snö är alltid blå
Det vita finns i båtarna som hakats av från tiden
Ur Södra Västerbottens kustland
Potatisjorden
Gunnars skratt i svepandet av glasverandan
Bullret från klaveret Fjorton händers trängsel
Husen står där
Skuggorna slår upp ur
Tungan strimlad till en Stroganoff
Som början på en psalm
Ur Svalorna i katedralen
I så fall måste det varit han, nu när du säger det, vi var kanske inte ett par, men, han var skapligt blyg, bar på någonting, som jag blev varm av, inte lågmäldheten, men han var lite, vad ska jag säga, lägre, det var som om man kunde känna hur han tänkte, utan att riktigt fatta, och det verkade som om han tänkte en hel del, han hade nog funderat på både det ena och det andra, men jag lät honom hållas, jag var ju mer intresserad av att dansa, och han hade ju några danser hemifrån, han ville att jag skulle lära mig, inga märkvärdiga danser, fast det lustiga var att han kunde både damsteg och herrsteg, och när han visade mej i en paus, for han runt, dansade och viskade herre, dam, herre, dam och jag fattade inte galoppen direkt, det såg mest ut som han snurrade runt, lite hit, lite dit, men redan den andra kvällen slog vi följe, och han frågade mej om jag kunde se genom stegen, vad som skiljde steg ifrån dans, kanske kysstes vi, det var något med hans läppar, som om han nynnade, som om han andades lätt i min mun, ungefär som när man spelar på munspel.
Ur aBinotti, avsnittet ”Revy”
Tre kvinnor skulle han välja.
Tre skulle han föra
Älven som han lärt sig att andas tillsammans med. Kvällarna, när ljusen från byarna på andra sidan kröp ner i strömmarna, utan att slockna, glödande spikar som vattnet naglade fast, hästskosöm som band vattnet till skogen, till den himmel som är i november, det pissbleka lakan som månen strimlade ner och till och med att han såg genom granskogen, såg riset och legorna.
Mörket kunde han tåla, men inte tystnaden. Den sprack upp i ett rop som inte var hans. Den som följt honom genom stunderna på vattnet, när han stakat sig ut för att läsa. Kanske hans rop mot döden.
Som glödande järn tar vattnet emot det ljus som förspills. I älven får inget förspillas. Ljus läggs till ljus, detta sker dej om nättena, och med gryningen kommer det grå, som är hömsrumpans gåva till världen.
Tre kvinnor.
När väljer han?
Gårdsplanen har en kvinnas rundning. Den mjuka bukens yta, som söker sej upp ur jorden, ur ljumskarna, och det hände, att när han kom, hängdes det tvätt, det var den vind som vårtvätten krävde, sjoken av blåst som förgep sig från krona till krona och lojt kunde den sparka mot tvättstrecken och lakanen blektes av rodnad och kvinnor där, när han kom, inte visste dom vad han visste om jordens rundning och närheten som han ägde, för där i händerna höll han allt annat, men också den mjuka rundning, det sorl, som när isarna fortfarande ligger och trycker och döljer och bara ett öra som vet vad som döljs, kan höra.
Ur Tok-Abraham
”Staden hade rest sig. Ur ett vatten som ständigt slank åt sidan, sörjigt av strypt sill och nät som ingen maskat, ur det vattnet hade staden höjt sig. Först skönjdes en skäggig vårta, valkig och rödsprängd...”
– Förlåt att jag avbryter, men detta måste rimligtvis vara en allegori. Eller hur? På gränsen till nidbild. Ingen av oss tar miste på den punkten. Varför inte säga det rakt ut, som det är?
– Rakt ut och det skulle bara staden förlora på. Visst, er anmärkning äger sin riktighet. Det är en allegori. Men i och med att jag brukar det greppet, slipper staden schavottera.
– Förlåt än en gång, men menar ni således att staden inte tvingas klä skott eller, ännu värre avkläda sig all residental resning i den beskrivning ni just gett?
– Tvärtom. Tvärtom. Genom allegorin låter jag staden behålla sin värdighet. Som om, ni
Hör citattecknen hoppas jag, blir aldrig wie es eigentlich sein, om ni förstår mig rätt. Genom mina bilder lyfter jag staden, ja, så får man nog beskriva det, lyfter jag staden från den kloak den faktiskt är, till att bli föremål för en allegori. Däri ligger dess värde, dess upphöjelse. Ingenting blir sagt om det sägs som det är. Sanningen stiger fram först när den kommer förklädd.
Ur Aran.
(”Staden” är här Härnösand, enligt uppgift av författaren).
Isabella Josefsson, 2011
