Romaner:

• Tåbb med manifestet. 1943
• Min död är min. 1945
• Om. 1946
• Jungfrun i det gröna. 1947
• Egen spis. 1948
• Fromma mord. 1952
• Kanelbiten. 1953
• Stora glömskan. 1954
• Kvinna, kvinna. 1955
• Natt i marknadstältet. 1957
• Gilla gång. 1958
• Bark och löv. 1961
• Hannibal Segraren [tills. med Gunnel Ahlin]
• Sjätte munnen. 1985
• Din livsfrukt. 1987
• De sotarna, de sotarna! 1990
• Det floretinska vildsvinet. 1991

Novellsamlingar:

• Inga ögon väntar mig. 1944
• Fångnas glädje. 1947
• Huset har ingen filial. 1949
• Vaktpojkens eld. 1986
• Landsatt per fallskärm. 2002

Filmatiseringar:

• Väntande vatten (1965) efter novellen ”Kvinnan och döden”, (ur Bonniers Litterära Magasin 1945). Roller: Anita Björk, Björn Gustafson med flera.
• Kommer hem och är snäll. TV-film 1973. Regi: Lars Ahlin; Roller: Anita Björk och Keve Hjelm. (Förlaga: novellen med samma namn ur novellsamlingen Inga ögon väntar mig. 1944).

• Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp. Stockhom, 2001
• Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen!, Stockholm, 2005.
• Lars Furuland, Folkhögskolan – en bildningsväg för svenska författare. Stockholm, 1971.
• Gunnar D. Hansson, ”Den enkle Lars Ahlin”. Föredrag vid Lars Ahlin-dagen, Sundsvall den 24 april 1998, i Ärans hospital, Stockholm, 1999. [Om Sjätte munnen.]
• Läs mig som läser er. Texter om Lars Ahlin 1943-2009. Red.: Christer Ekholm. 2009
• Örjan Torell, Den osynliga staden. En gestaltningsmodell hos Olof Högberg, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Birger Sjödin, Karl Östman, Lars Ahlin och andra svenska författare fram till våra dagar. 2008

Sju akademiska avhandlingar har skrivits om Lars Ahlins författarskap. För lista, se: http://websok.libris.kb.se (välj utökad sökning)

Hans och Sandro talade mycket om att de måste hitta på en idé som gjorde att de dagligen kunde tjäna en slant, och en dag kom Sandro med ett förslag som såg ut att bli mycket lyckat.
Sandro menade att de borde spela och sjunga för alla sorgsna som bodde i Sundsvall. Blev de sorgsna människorna tacksamma skulle de nog ge bort en slant. Sandro hade i skolan läst om den israeliska kungen Saul och hans vapendragare David. I Bibeln stod det. ” När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan och spelade; och då kände Saul lindring och det blev bättre med honom, och den onde anden vek ifrån honom. ”

Men hur skulle de sorgsna få kännedom om att det fanns två gossar som ville skingra deras sorgsenhet? Sandro och Hans grubblade. Så en dag kom Sandro på hur de skulle bära sig åt.
– Vi skriver ett meddelande på en lapp och går till Sundsvalls Tidning med det och ber dem införa vår nyhet i tidningen.

[---]
Vi har ett meddelande som vi vill ha in i tidningen, sade Sandro och räckte fram papperet över disken till en gråhårig farbror med satängrock.
Först läste mannen lappen tyst för sig själv. När det var gjort och efter att ha skrynklat pannan och rivit sig i näsan läste han högt.
– Jaha jaha! Här står det: ”Toner för sorgsna. Två gossar spelar och sjunger för er. Skriv till Sandro och Hans Karlberg Storgatan 33 härstädes, och de kommer hem till er.”
Farbrorn harsklade sig och sa:
– Det kan jag tala om för er pojkar och det med detsamma, att inte kan vi föra in det här som en nyhet vilken som helst. Det här måste bli en annons. Han satte pekfingret på nästippen och tryckte till så att den vek sig.
– Det gör detsamma, sa Sandro och Hans efter en stunds eftertanke. Huvudsaken är att nyheten kommer in i tidningen så snart som möjligt.
– Ska det vara en stor och tydlig annons eller en mindre?
– En stor annons syns bättre så den tar vi.
– Ska vi säga en tjugofemkronors eller en femtonkronors? 
Sandro och Hans vände sig snopna mot varann och började viska.
– Menar farbror att det kostar pengar att få in en annons? frågade Hans försiktigt.
– Naturligtvis kostar det. Vad tror ni annars att en tidning lever på?
Mannens ansikte fick ett melankoliskt skimmer.
– Förresten, sa han med låg och förvandlad röst. När jag tänker rätt på saken tror jag inte att vi alls kan föra in en sån här text vare sig som nyhet eller annons. Den här lappen skulle nog åstadkomma ett himla hallå redan på redaktionen.
Han skrattade torrt och sköt lappen ifrån sig och skulle till att säga något ytterligare då Sandro förekom honom.
– Varför skulle det bli ett himla hallå?
– Därför att det här är en mycket känslig sak. Många tidningsläsare skulle ta illa vid sig.
– Känslig? Undrade Hans.
– Just det! Mycket känslig! 
(Ur Sjätte munnen)

Lars Ahlin föddes i Sundsvall den 4 april 1915 – på Bleckslagargatan 24. Han var yngst av sju syskon. Familjen flyttade till Stockholm då Lars var tre år. Ett par år senare lämnade mamman sin make Gustaf Ahlin och de sju barnen för en yngre man. Ahlin, som var handelsresande och agent och borta i affärer långa tider, fick vårdnaden om den stora barnaskaran. Barnen bodde i praktiken ensamma ett par år i ett syskonhushåll i Stockholm. Fadern och de yngsta pojkarna återvände till Sundsvall två år efter moderns flykt, och flyttade in hos en kvinna på Storgatan 33 i Sundsvall. Hon blev faderns andra hustru. Lars Ahlins barndom och ungdom har skildrats av Lars Ahlins hustru Gunnel, i boken Lars Ahlin växer upp (2001). Författaren har själv berättat om sina barndomsår i Sundsvall, bland annat i romanen Sjätte munnen. Lars Ahlin har hela tiden förnekat att han skrev om sig själv, men det är tydligt att han har använt sig av självupplevt material, omformat.

De sista åren i folkskolan umgicks Lars flitigt med Ivar Öhman, son till den kommunistiske riksdagsmannen Oscar Öhman. Ivar lärde Lars se på samhället ur ett politiskt perspektiv och Lars engagerade sig ett par år i en kommunistisk pionjärrörelse. Han och Ivar läste Upton Sinclair, B. Traven och de svenska arbetarförfattarna.

Efter skolan följde för Lars del – föräldrarna hade inte råd att låta honom fortsätta i läroverket – arbete som springschas, inkasserare och anställning på den kommunistiska tidningen Norrlands-Kuriren.

Då Lars Ahlin var arton år lämnade han Sundsvall; han kom aldrig att varaktigt återvända till staden. Lars närmaste mål försommaren 1933 var att skaffa de 300 kr. som krävdes för att han skulle kunna gå en vinterkurs på Medelpads folkhögskola i Ålsta. Han reste ut på luffen i Gästrikland och Hälsingland med 2.000 exemplar av ”Den arbetslöses sång” i bagaget.

Det var under denna första luffartid som Lars Ahlin kom i kontakt med Herman Hedberg, en högkyrklig diakon som uppsökte "nasarna" i ett Rum för resande som Lars bodde i. Hedberg ville att Lars skulle bli präst, och han förde långa samtal med honom – då och senare – om hur det var att vara kristen. Men Lars Ahlin hade ända sen barndomen bestämt sig för ett annat kall – diktarens. Han behöll sin Lutherskt kristna tro och sitt intresse för teologi genom livet.

Den blivande skulptören Arne Jones, som hade sitt föräldrahem i Fränsta fanns redan som elev på skolan då Lars Ahlin började sin första årskurs på Ålsta. Mellan de bägge pojkarna utvecklades en vänskap som varade livet ut.

Två somrar gav sig Lars och Arne tillsammans ut på luffen för att få ihop lite slantar genom att sälja arbetslöshetsdikter och Arnes teckningar. Andra året författade de en egen dikt: "Vandrande djäknar i tjugonde århundradet".

Då Lars Ahlin inte prånglade ut dikthäften skrev han artiklar för Stockholmpressen. Men ingen ville publicera honom. I tio år fick han sitta och vänta på ”Kvalbänken”. Under tiden fortsatte han sina folkhögskolestudier, en sista sejour på Birkagårdens folkhögskola bara för att få mat och husrum. Alldeles i början på 1940-talet var Lars Ahlin under några terminer också elev på Fjellstedtska skolan.

Hösten 1943 debuterade Lars Ahlin med romanen Tåbb med manifestet. Här gjorde han definitivt upp med den marxistiska åskådning som han i tonåren bekänt sig till. Beträffande debuten konstaterar Gunnel Ahlin att den egentligen skedde i Vi den 6 november, nio dagar innan Tåbb med manifestet låg på bokhandelsdiskarna. ”Kommer hem och är snäll” hette Vi-novellen. Berättelsen gick rakt in i läsarnas hjärtan. Den har aktualiserats i olika former under årens lopp, till exempel 1973 då den blev TV-film med Anita Björk och Keve Hjelm i rollerna.

Lars Ahlin är en av svensk litteraturs största visionärer och teoretiker. Hans idéromaner, uppbyggda på "språk" och "motspråk" är inte i första hand tänkta att vara illusionsskapande konstnärliga verk, utan vill snarare öppna en dialog med läsaren vid sidan om fiktionen. Individens upplevelse av att leva mellan tiderna, motsättningarna mellan personligt och allmänt och misstron mot ismer och ideologier är några av Lars Ahlins ämnen.

Att Lars Ahlin alltigenom är en svår författare stämmer inte. Romanerna Om, Fromma mord, Bark och löv och Din livsfrukt kan räknas till den svårtillgängliga kategorin. Å andra sidan har Lars Ahlin också skrivit de mera konventionella och lättlästa romanerna Jungfrun i det gröna, Egen spis, Kanelbiten, Stora glömskan, Gilla gång.

Efter romanen i konstnärsmiljö, Bark och löv 1961 behövde Lars Ahlin ta en paus från författandet skriver Gunnel Ahlin; en betänketid. Den varade i mer än tjugo år.

Den första bok Lars Ahlin publicerade efter sin långa tystnad var Sjätte munnen. Denna barndomsskildring inleds med att pappan utropar ”Nu ska vi ta pulsen på världen!
Så har också Gunnel Ahlins kallat del två av sin biografi om maken.

Sjätte munnen utspelas i Sundsvall, under de år då pappa Gustaf (Jerker) bodde hos Tina Jacobsson (Beda) på Storgatan 33. Alla i den barnrika familjen måste bidra till uppehället. Under tiden på Storgatan nasade Hans/Lars med Sundsvalls-Posten och mammans syltmunkar både i dikt och verklighet. Sjätte munnen äter gratis”, säger pappa Jerker och tycker inte att Hans ska behöva sälja ”Posten” längre. Kan jag köpa fem fläskkotletter när det är sex som ska äta, svarar mamma Beda. Sjätte munnen klär sig gratis fortsätter pappan, för han får syskonens urvuxna kläder. Och så håller det på, gnat och gräl och pappans storvulna planer och små verkliga projekt, hans periodsupande och mammans ”nu står jag inte ut längre”. Men Hans och Jerker stod ut med varandra. Och Gustaf och Lars. Pappan hade alltid favoriserat det yngsta barnet sas det, och Lars hade varit yngst länge; han kom på sladden. Lars kom att stå pappan mycket nära. ”Han älskade sin far och var bunden till honom och skulle så förbli åtskilliga år.” Med de raderna slutar Sjätte munnen.

Ytterligare nio verk följde efter Lars Ahlins litterära återkomst, bland annat romanen De sotarna, de sotarna! med underrubriken Zacharias andra bok. ”Zackarias första bok” hette Stora glömskan. Och då bodde Zackarias – Lars kanske – i Brattvallska huset på Storgatan 33.

Författaren som förebedjare; Lars Ahlin skrev ”sånger för de dömda”. I Sjätte munnen finns ett avsnitt om hur pojkarna Hans och Sandro i sin stora uppfinningsrikedom och iver att kunna bidra till hushållet med en slant, sätter in en annons i Sundsvalls Tidning med uppmaning till alla sorgsna i staden att engagera bröderna för ett litet musikprogram.

Toner för sorgsna. Två gossar sjunger och spelar för er. Skriv till Sandro och Hans Karlberg Storgatan 33 härstädes, och de kommer hem till er.

Lars Ahlin avled 10 mars 1997.

Ett Lars Ahlin-sällskap bildades i Sundsvall 2000, larsahlinsallskapet.se

Lars Ahlin fick motta många belöningar och priser för sitt författarskap. Här nämns ett urval:

1959: Hedersledamot i Norrlands nation, Uppsala universitet
1960: Samfundet De Nios stora pris
1961: Boklotteriets Stora romanpris
1969: Hedersdoktor, Umeå universitet
1988: Selma Lagerlöfs litteraturpris
1990: August-priset (De sotarna, de sotarna!)
1991: Gerard Bonniers pris
1992: Ivar Lo-Johanssons personliga pris
1995: Svenska Akademiens Nordiska pris

Familjen Ahlin var den första gästen i Svenska författarförbundets ”Villa Vingarna” i Äppelviken. De flyttade in där 1957.

Artikeln bygger till största delen på Gunnel Ahlins biografier Lars Ahlin växer upp och Nu ska vi ta pulsen på världen!, och på Lars Ahlins roman Sjätte munnen.