Hur det började? Det hade nog funnits där redan från början. Lars gick mycket på bio, tittade på TV-teatern och läste böcker, Moberg, Lo-Johansson och Dumas. Han var bra på att berätta. Fröken läste upp hans uppsatser i skolan.
1967 föreslog en bekant att Lars skulle skicka in ett bidrag till Allas Veckotidning. Det gällde en tävling om den bästa bröllopsnovellen. Lars Molin gjorde det och vann första pris för en berättelse om sitt eget bröllop. Han sände han in ett manuskript till TV-teatern. Lars Löfgren som då var chef hade några invändningar och föreslog ändringar. En tid senare kom tre pjäser från Molin i Östhammar.
Det var Jävla mördare, Väckning kl 6 och Badjävlar. Alla blev antagna och skulle så småningom nå publiken. Detta var 1969.
Året därpå debuterade han som författare med Bomsalva, filmad 1978.
"Rune Lindgren från Sollefteå är verkmästare vid Drakforsens kraftverksbygge. En sprängsalva går av för tidigt. Döda och sargade kroppar grävs fram under bergsmassorna."
Lars Molin visste vad arbetsplatser Under jord var. Hans pappa var bergsprängare och Lars hade fått följa med på kraftverksbyggena. Hans uppväxtmiljö glimtar till några gånger i texten, uttalat eller svagt maskerat: Sollefteå och ”Åsen”, det vill säga Österåsens sanatorium.
Romanen Pendlare kom ut 1971.
"Helge Löwén är förman på ett bygge i Stockholm, och kör hem till Sollefteå varje veckoslut. En femtio mil och åtta timmar lång resa. I veckorna bor han i husvagn på arbetsplatsen mitt i City. Det fanns inga jobb i Ådalen, så han måste flytta söderut. Före Hötorgscity var han med och byggde Arlanda."
Det var också Lars Molin.
När den långe, magre landshövdingen hade tryckt sin kartnaglade tumme på startknappen till det tredje och sista aggregatet i det allra sista kraftverksbygget i älvdalen, så hade Helge liksom så många andra anläggningsarbetare blivit arbetslösa. Arbetslösa och överflödiga. Det allra sista av kraftverken. Där man utnyttjat de sista fåtaliga fallmetrarna som tio år tidigare ratats för vildare forsar. Nu reglerades hela älvdalen upp av damm efter damm. Det ena kraftverket avlöste det andra.
"Helges verkliga hem är Norrland; där uppe har han sin familj, Maria och barnen. Under de långa resorna har Helge tid att fundera över sitt liv och sin pendlande tillvaro."
Lars Molin beskriver i den här romanen hur ”Ådalens pärla” – Sollefteå – förändrades och förfulades då man av kortsiktiga arbetsmarknadsskäl byggde ett kraftverk mitt i staden, och forsen tystnade. Se citat.
Berättelsen ”Pendlare” i novellsamlingen Duell i gryningen är en kort sammanfattning av romanen.
Vild-Hussen. 1973.
Intill Lidens gamla kyrka restes 1951 en minnessten över Magnus Huss (1755–1797): Sekelgamla hugskott bragte han till verkställighet. Lade älven till ro. Framsynt djärvhet blev till båtnad för fiske, skogsvård och industri. Så kunde Magnus Huss bravader beskrivas 150 efteråt. Samtidens människor hade en annan uppfattning om hans ”reglering” av Indalsälven och tömning av Ragundasjön. I fiktionens form framkallar Lars Molin sin bild av människan bakom myten. Av mannen som skapade ”Döda fallet”.
Träkusten, 1979.
Den 26 maj 1879 gick femtusen sågverksarbetare i Sundsvallsdistriktet i strejk. En plötslig lågkonjunktur svepte över landet och träpatronerna sänkte arbetarnas redan låga löner med en krona, från 2:50 om dagen till 1:50. Landshövding Curry Treffenberg kallades till Sundsvall för att få slut på strejken. Han rekvirerade flottstyrkor och militär för att stävja arbetarupproret. Skulle det gå så långt som till eldgivning? Rädslan spred sig längs kusten.
Duell i gryningen och andra skrönor, 1985.
– Jag försöker att hålla mig till en-ords-titlar på mina böcker […] men jag har skrivit en novellsamling som heter Duell i gryningen. Synd att jag inte höll linjen där. (”När blir livet löljigt? Vi 1995:32/33)
Titelberättelsen, som också är filmad och brukar kallas ”Mjölkpallen” handlar om torparen som envist håller fast vid att han ska ha en egen mjölkpall. I samlingen ingår också historien om uppstudsiga kommunister på nyårsfest i Ådalen, och här finns den tänkvärda självbiografiska ”Skrönan om de två språken”, bondskan och ”det 'fina språket' med dess 'högre värden' som låg på lur överallt.”
De bästa skrönorna ger tårar i ögonen, av skatt eller gråt. Jag är uppvuxen i skrönans landskap, Ångermanland. Här blandades redan tidigt de kristna legenderna och de mera sanslösa, folkliga sagorna om troll, skogsrån och dansande älvor. Allt med den smula distans både till tro och sanning.
Men en skröna är aldrig lögn trots att den aldrig får sluta på samma sätt olika gånger som den berättas. Bäst gör sig en skröna på dialekt, det är kanske därför som det finns ett visst motstånd mot att höra dem på konstlad svenska. För det är kanske bara i dialekten som vi har ett absolut förhållande till vårt språk?
2004 instiftades ett Lars Molin-stipendium av SVT och Sveriges Dramatikerförbund till minne av författaren, dramatikern och regissören Lars Molin. Den förste som mottog priset var författaren och regissören Peter Birro. – 2011 har författaren och dramatikern Christina Herrström utsetts till pristagare.
I Järpen finns en minnessten över Lars Molin. En sten som hans far antagligen sprängde loss under tunnelbygget vid Järpströmmens kraftverk.
2009 bildades ett Lars Molin-sällskap. Sällskapets hemsida är mycket innehållsrik.
http://www.larsmolinsallskapet.se/
