• Där ingen vind blåser. (2007)
• Som glöd blir till aska. (2008) Även ”Ljudbok” på mp3-fil. Inläsare: Lars T Johansson. (2009)
• Ur havet stiger vågorna. (2010)
• Allt vad marken gömmer. (2012)

Ett exempel på novell:

• ”En raffinerad hämnd”. Kvinnobulletinen 1990:2, s. 29–31

• (Intervju med A. S. 2010-10-04)
• Svensk bokhandel 2007:1, s. 23
• Beata Hansson, ”Brottsplats skola”, Skolnytt 2007:23, s. 12–13
• Lotta Olsson, ”Döden vid frysdisken. Annika Sjögren visar vägen mot avgrunden”,
• Dagens Nyheter 2008-08-28
• Lotta Olsson, ”Tio böcker för en spännande sommar”,
• Dagens Nyheter, [söndagsbilagan] juni 2010

I trean hade de också varit på stadsvandring sedan de arbetat med Härnösand som tema i flera veckor. De hade varit inne i domkyrkan och promenerat genom den gamla stadsdelen Östanbäcken. På torget utanför residenset där landshövdingen bodde hade de fått kartor och i smågrupper gått runt på egen hand för att svara på frågor. Efteråt hade de ätit hamburgare på Big Boy. Innan de avslutat temaarbetet med stadsvandringen och orienteringen hade gjort egna faktaböcker. Fröken hade berättat om Härnösands historia och alla hade tyckt att det var väldigt spännande att höra om bränderna för flera hundra år sedan, särskilt den som några skolpojkar låg bakom, och hur det gick till när ryssarna var där och plundrade. En gång hade man gömt allt kyrksilver i Nattviken mellan Härnön och fastlandet för att inte ryssarna skulle kunna få tag på det, berättade fröken. Eva hade lagt ner mycket jobb på den där faktaboken och ritat stadsvapnet med bävern som hade en gädda i munnen på framsidan. Hon hade fått beröm av fröken och hennes mamma hade för ovanlighetens skull tagit sig tid och läst hela boken när Eva kom hem med den.

Utanför biblioteket mötte hon två äldre pojkar som gick och tecknade åt varandra. De skrattade och utstötte konstiga läten och Eva kände igen den ene som storebror till en tjej som gått på samma dagis som hon. Han hade varit med och hämtat flera gånger och Eva hade storögt tittat på när dagiskompisen vant tecknade till sin storebror.

Hon gick in genom den stora glasentrén och skyndade sig uppför trapporna bredvid det porlande vattenfallet. De hade besökt biblioteket med skolan flera gånger och hon hade fått ett eget lånekort.
Ur: Där ingen vind blåser. 2007

Men när jag stod intill min gamla svärmor och förnam den svaga vinden utanför ryste jag till och mindes min svägerskas ord. Jag hoppas att du får komma till en plats där ingen vind blåser, kära Inga, tänkte jag. Och att resan dit verkligen blir salig.
Ur: Där ingen vind blåser. 2007

Under natten hade det första snöfallet kommit. Det dolde den döda kroppen bättre än vad granriset hade gjort. Ändå var det snön som gjorde att den hittades.

Det första snöfallet förvandlade de dystra, gråsvarta novemberdagarna som genom ett trollslag. På lördagsmorgonen var världen vit, ljus och full av löften. Pojken som stod i fönstret i bara pyjamasen beslutade sig genast för att åka skidor efter frukosten. Tyvärr blev han tvungen att ta med sig sin tre år yngre syster, men glädjen över att vintern äntligen hade kommit dämpade hans irritation över att behöva ha henne i släptåg.

De båda barnen var hos sina farföräldrar i sommarstugan vid Smitingens havsbad utanför Härnösand över helgen. Farföräldrarna skulle röja undan en del inför vintern och hade tagit med sig barnbarnen för att deras son och svärdotter skulle få några dagar i lugn och ro med den nyfödda babyn.

Den lilla flickan kämpade tappert och klarade nästan av att hålla samma tempo som sin storebror. Vid parkeringsplatsen, som varma sommardagar brukade vara full med bilar men nu låg helt öde, ramlade hon omkull ett par gånger. Hon var snabbt på fötter igen. De följde vägen mot Gånsvik en bit och vek sedan av inåt skogen där det var en bredare öppning mellan granarna. […] Vad var det för konstigt som stack fram under snön? Han lyfte skidorna och trampade upp mot trädet så att han kom alldeles intill. Hans syster hade slutat peta med staven och låg helt stilla, men hon hade krafsat bort tillräckligt med snö för att han skulle få syn på foten. Han stirrade förvånat och efter några sekunder tryckte har ner bindningarna med sin stav och klev av skidorna. Försiktigt böjde han sig ner. Med stora, vidöppna ögon reste han sig upp igen. Han hade sett många otäcka polisfilmer på TV och förstod på en gång vad det var han hade hittat. Han sneglade på sin syster och beslöt att inte säga något till henne.
Och det skulle dröja innan någon vuxen fick vetskap om fyndet.
Ur inledningen till Som glöd blir till aska. 2008

Samtalet hade gjort henne ovanligt upprörd. Pojken det gällde var faktiskt bedårande söt med sina mörka lockar och bruna ögon. Louise hade lagt märke till honom vid flera tillfällen eftersom han hade en tendens att råka i konflikt med de andra barnen och ofta fick raseriutbrott. Då hon var ute och hade rastvakt, något hon prioriterat att åta sig en gång i veckan fastän hon egentligen inte hade tid, hade hon mer än en gång fått ingripa för att han inte skulle skada de andra med de tillhyggen han gärna beväpnade sig med om det drog ihop sig till bråk. När han var lugn gjorde han ett närmast sävligt uttryck och svarade fåordigt och undvikande på frågor. Han var mager och för jämnan klädd i slitna, solkiga kläder som verkade urvuxna och bättre skulle ha passat en femåring. Redan när han kommit till förskoleklassen som nyinflyttad från Stockholm under vårterminen föregående läsår, hade personalen tagit upp honom som ett ”problem” – ett ord hon avskydde när det användes för att beskriva ett barn – men det var först nu, när han gått i ettan ett par månader, som hon fått klart för sig hur allvarlig situationen var. Hans klassföreståndare hade berättat att hon i omklädningsrummet till gymnastiken sett att han hade flera blåmärken av skiftande storlek. Dessutom hade hon sett ett oroväckande, nästan centimeterstort sår på insidan av låret som, vilket hon antydde med en viss tvekan, i värsta fall skulle kunna vara ett brännmärke efter en cigarett.
Ur: Ur havet stiger vågorna. 2010

Annika Sjögren har läst deckare sen hon var barn. Hennes favoritförfattare nuförtiden är Karin Fossum och Håkan Nesser; men i första rummet kommer Ruth Rendell, en författare som Annika Sjögren själv påminner om enligt en recensent.

På omslagen av Annika Sjögrens hittills tre utgivna böcker står det ”kriminalroman”. Den genrebestämningen är inte helt korrekt. Underavdelningen psykologisk thriller stämmer bättre; det är också så författaren själv vill att hennes spänningsromaner ska uppfattas. Där finns för övrigt nästan inga poliser i hennes böcker. Jo, en: Matti Karvonen. Denne lugne och sympatiske kriminalinspektör utan alkoholproblem eller trassligt äktenskap är den ende person som dyker upp i alla Annika Sjögrens för övrigt fristående berättelser.

”Kriminalromaner handlar ju inte bara om döden. De handlar om livet också. Jag tycker det är spännande att följa dem som blivit indragna i det som sker i en kriminalroman, de bakomliggande orsakerna, inte själva utredningsbiten” säger Annika Sjögren i en intervju i Skolnytt.

Det är Härnösands kartbild i 3D – gator och byggnader – och skolmiljön som håller ihop bokserien. Olika skolar, olika elever, olika lärare. En är rektor på Rosenbäcksskolan – Ur havet stiger vågorna – en annan är en utbränd mellanstadielärare på Öbackaskolan i Där ingen vind blåser. I Som glöd blir till aska misshandlar en mattelärare på Sehlstedtskolan sin man – en historieintresserad vaktmästare på Tullportskolan. De här lärarna, eleverna och skolorna finns inte i verkligheten, bara i Annika Sjögrens fantasi.
Bondsjöhöjdens skola finns däremot, och där arbetar Annika Sjögren sedan trettio år tillbaka som lärare i åk 1-3.

Annika Sjögren föddes 1951 i Stockholm på Kungsholmen och växte upp i Hässelby gård. Hon arbetade i bokhandel under gymnasietiden, bläddrade en dag i STF:s årsskift 1969 – temanumret om Ångermanland – och fastnade för ”bilden” av Härnösand. Annika Sjögren valde att utbilda sig på Lärarhögskolan där. Hon återvände till Stockholm och hann arbeta som lågstadielärare några år innan flytten norrut igen.

Annika Sjögren har skrivit kriminalnoveller under pseudonym i veckopressen, och kåserier i Västernorrlands Allehanda från 1985 till 1988. Det är berättelser från det lilla livet med familjen – ”små små ord av kärlek” – ofta med en liten ironisk släng på slutet. Om årets gång, om könsroller, om nyttig mat, om favoritläsning. I det allra första kåseriet 22/11 1985 nämner Annika Sjögren att hon just läser bok av Agatha Christie, ett författarnamn som återkommer några gånger i Annika Sjögrens femtiotal VA-kåserier.
Jag har också hittat Annika Sjögren i Kvinnobulletinen med en rafflande historia om en hämnd i en frisersalong.

Annika Sjögren hör till de disciplinerade författarna. Hon skriver alltid på förmiddagarna 10-12; hon sitter hemma i sin ”tänkarfåtölj” eller i Sambiblioteket i Härnösand, en miljö som hon beskriver i detalj i Där ingen vind blåser.

Om jag själv inte bodde i Härnösand, faktiskt i ett av de hus som författaren nämner i förbigående som ett ”kråkslott” vid södra infarten, skulle jag då känna samma krypande oro som då jag läste Annika Sjögrens debutbok? Svårt att riktigt veta. Miljön betyder mycket. Författaren är också bra på personskildringar.

Annika Sjögren skriver om vanliga människor. Hon skrapar lite på vardagens yta, ser flagorna i putsen på välskötta villafasader och går uppför trapporna i nedslitna hyreshus. Hon frilägger lögner, svek och hemligheter. Emellan och på raderna blir det också en hel del prat om hur det står till i dagens skola.

Recensenterna bedömer Annika Sjögrens böcker positivt överlag, och hon kallas ”Härnösands deckardrottning”.

• Där ingen vind blåser. En psykologisk kriminalroman om utanförskap och mobbning, där mordfallet samsas med frågor kring det förflutnas roll i nutiden och den gåtfulla moderskärleken. Med Annika Sjögrens debutroman Där ingen vind blåser tar mellersta Norrland och staden Härnösand steget in i kriminal-litteraturen. "En psykologisk kriminalroman som är omistlig och sätter skalpellen på en varböld i skolan" (Tidningen Ångermanland). Skicklig tonträff om skolans brutalitet. – Det är så vanligt att man nästan gäspar till en början. Vanlig svensk vardag i Härnösand. Barn som bråkar, en ensam gammal tant, som tittar ut genom ett fönster, en frånskild medelålders kvinna som är långtidssjukskriven och skör. (Dagens Nyheter)
• Som glöd blir till aska är en gastkramande psykologisk thriller om rädsla, skuld och bitterhet bakom välputsade villafasader. Om hur ett till synes oskyldigt hemlighetsmakeri kan förvandlas till en mardröm. (Tidningen Ångermanland) – Annika Sjögren påminner om Ruth Rendell med sin distanserade förståelse för människors irrationella handlingar och rädslor. ( Dagens Nyheter)
• Ur havet stiger vågorna. Till skillnad från mycket av det som trängs på deckarhyllorna nuförtiden, är denna kriminalhistoria befriande fri från deckarstereotyper. Karaktärerna är vardagliga, mänskliga, lite hämndlystna och taffliga, ungefär som du och jag. Här finns inga stora hjältar eller desillusionerade konstaplar så långt ögat kan nå. Här finns inte heller någon riktig skurk. (Tidningen Ångermanland)
• Bokseriens övergripande tema är de fyra elementen: luft, eld, vatten och jord. Nu saknas bara jord, ett ord som på något sätt kommer att ingå i titeln på den bok i Härnösandsmiljö som Annika Sjögren just nu skriver på. Den kommer ut 2012. Författaren funderar redan nu på en femte del i serien; i kinesisk filosofi förekommer ju faktiskt ett femte element.

Då Annika Sjögren skriver en spänningsroman, börjar hon inte med att bygga en intrig, hon utgår istället från människorna; hon låter sina diktade personer röra sig fritt och utvecklas med och mot varandra i händelsekedjor som leder mot katastrofen. Eller också är katastrofen ett faktum redan i bokens inledning och läsaren får följa med bakåt i tiden.