Åke Smedberg

Böcker

• Inpå benen (1976), dikter
• Stenvind (1977), dikter
• Landet, där det ligger (1981), dikter
• Mongoliets hästar (1985), novellsamling
• Vind (1987), novellsamling
• Universums hjärta (1989), roman
• Träd in i mitt rike (1993), novellsamling
• Strålande stjärna (1996), roman
• Legender från Häståsen (1998), novellsamling
• Hässja : bilder från en trakt. (2000), novellsamling
• Försvinnanden (2001), kriminalroman
• Den mörka floden (2003), kriminalroman
• Blod av mitt blod (2005), kriminalroman
• Jag är inte den du ser (2008), roman

Filmatiseringar

• Två av novellerna i Åke Smedbergs samling Vind från 1987, har utgjort förlagor till filmer: Berättelsen ”Jag är här” till filmen med samma namn 1989, och novellen ”Långspömetaren” till filmen Rackelhane (1999).

• Åke Smedberg, ”Från arbetet”, Utsikter. 1987
• Åke Smedberg, ”Vad är det för tid vi lever i? [En brevväxling mellan Åke Smedberg och Elsie Johansson]. Folket i Bild Kulturfront 1990:3, s. 10–12
• Anders Sundelin, ”Åke Smedberg”, Konsten att berätta en historia. 1992

• LO:s litteraturstipendium 1990
• Aftonbladets litteraturpris 1993
• De Nios Vinterpris 2000
• Lundequistska bokhandelns litteraturpris 2000
• Svenska deckarakademiens Debutant-diplom 2001 (för Försvinnanden)
• Ivar Lo-priset 2001
• Lars Ahlin-stipendiet 2002

”Åke Smedberg tilldelas 2002 års Lars Ahlin-stipendium för sin förmåga att i ahlinsk anda lyfta fram människovärdet hos de misslyckade och självföraktande gestalter som befolkar hans noveller och för sin nära anknytning till Sundsvallsområdet"

Jag är alltså tillbaks, med inte för att stanna. Jag skall snart ge mig av igen. Och någonstans här lämnar jag trakten bakom mig, slår igen en dörr. Jag paketerar den och ställer den åt sidan, i ett rum utanför tiden. Där har jag placerat dem. Erland och Inga-Britt. Närmsta grannarna Elin och Gösta. Gunvor och Herbert på andra sidan bäcken. Sjöléns och Skoglunds en bit längre ner. Länge skall det vara en trakt som inte längre existerar, knappt ens i minnet. Jag har låtit dem försvinna.

Men nära trettio år senare finns den plötsligt där igen. Och människorna finns. Liksom överrumplad betraktar jag dem.
– Det var som… är ni fortfarande här?
Man besvarar mina blickar.
…. Ja, var skulle vi annars vara?...
– Men, säger jag, det är ju evigheter … vad har ni gjort egentligen, under alla dessa år?
Man rycker lätt på axlarna.
… Gjort? Vad har man gjort? Man har levat. Och dött, naturligtvis
En del har flyttat, andra kommit till. Och man har jobbat, med än det ena än det andra. Jordbruk? Det är inte mycket numer, det har det väl aldrig varit, förresten? Men, som sagt, man har gnatat på, som alla andra …
Och man granskar mig, avvaktande och lite fundersamt.
…. Är det från Försäkringskassan? … Eller för nån Sifo-undersökning eller så? …
Men det är det inte.
– Fast … ja …. Något slags undersökning i alla fall … Ni har alltså funnits här? Hela tiden? Existerat, trots allt?
Man skrattar lite, ruskar på huvudet.
… Ja, det kan man väl säga, nånting ditåt…
Man kastar en snabb blick över axeln (dolda kameran kanske?)
… Undersökning, vilken sorts undersökning? …
– Jag vet egentligen inte. Kanske är det bara nyfikenhet. Jag vill veta något om er. Om vad som hänt…
… Hänt? Här har det väl aldrig hänt nåt. Inte sen Einar Lindgren sprängde skithuset i luften…
– Jag vet, säger jag. Han var less på skiten.
… Jaså? Du har hört den?...
Om man betraktar mig fundersamt igen.
… Ja, nåt annat har det väl inte hänt, egentligen…
Nej, här har ingenting hänt, ingenting särskilt. Trakten är liten, obetydlig. En knapp tumnagel på kartan (skala 1: 400 000). En trång dalgång mellan tvära bergssidor. Några kåkar och tomma lagårdsbyggnader. Åkerlappar som blivit hästbeten. Några nybyggen: villor, som barn eller barnbarn fått bygga på gammal odlingsmark.
Berättelserna här är lika varandra som gråsten. Tills man böjer sig ner, granskar dem, väger dem i handflatan. Och plötsligt finns livet där, brännhet och iskallt. Skrattande och gråtande. Nyckfullt och ojämförligt.
…Tja, var det inget annat så…
Och man lämnar mig där. Man har inte råd att stå så här längre. Det finns annat som måste göras. Inget märkvärdigt. Men sånt som måste göras i alla fall.
(Ur "Hässja. Bilder från en trakt", 2000)

Som barn bodde de utåt Nackstahållet. Ännu mest landsbygd, även om stan redan börjat skicka ut sina tentakler i form av kåkbebyggelse och enstaka stenhus (de senare lite förnämt avskilda, på högre mark, som för att inte skita ner skorna).
Och slakteriet låg redan på plats, vid en tvär krök av ån, där två väldiga avloppsrör mynnade ut, avlämnande en jämn ström av gulbrun sörja, tillika med en rå doft av slakt och förruttnelse. Här – dolda för de vuxnas ögon av busksly och meterhög grönska – brukade de meta ål om höstarna. Som en dyster borg skymtade slakteriets smutsgula fasad med det veckade taket ovanför den branta åbrinken; aldrig kunde han tro att han skulle tillbringa sitt liv därinne.

Så kom krigsåren. Trots knappheten, halvsvälten, började han växa till sig, kroppen fylldes ut, spinkigheten rann av honom; redan nu fanns det något tjurliknande över den kraftiga pojkgestalten, med de kantiga skuldrorna och den korta muskulösa halsen, som fick huvudet att verka placerat direkt på axlarna.

De drev omkring, som flockar av halvvilda hundrackor, stal frukt och grönsaker, rotfrukter, i villaträdgårdarna, på bondgårdarna, där de kom åt. Plundringståg som ibland sträckte sig långt uppåt Siljedalen, där jordarna började bli lika magra som de själva och kålrötterna fick en smak av trä och pinnmo.

En sensommar hoppade han ut från en höskulle – dit han flytt efter en halvt misslyckad räd mot gårdens kallkällare – och hamnade grensle över en rostig värmare, använd till grismatskok. Till en början kände han bara skräcken, som tryckte samman bröstkorgen tills luften försvann, så kom smärtan, från skrevet och uppåt, klöv honom mitt itu, som om något exploderat därinne.
En av bondens halvvuxna söner forslade hen honom med hästkärra. Liggande på några dubbelvikta säckar, hopkurad och kvidande, skakades han ner mot stan. Han försökte bita samman tänderna kring gråten och smärtan, vågade inte titta neråt grenen, där något – som han antog var döden – slet och rev med klor av eld.

Senare den hösten, när han åter kunde gå, började han schasa åt gubben Sundin, väst på stan. Men han skulle inte bli kvar, det svor han tyst på, inte bli nån jävla bodknodd med stärkkrage och ister i blicken. Han skulle ut på Svartvik, som Albin och Ture och pappa, komma hem om kvällarna med lukt av kåda och trä i kläderna, som vårdslöst släpptes ner på farstugolvet, innan de vaskade av sig för kvällsmaten; kropparna stela, tunga, värdiga av arbete. Ut på Svartvik skulle han, eller så till sjöss, iväg ut med någon av virkesskutorna eller någon ålänning, någon långseglare, som gick på staterna eller Australien. Vad som helst, men bland silltunnorna skulle han inte bli kvar.

När han träffade Hilma hade han fyllt tjugoett och var redan fast på slakteriet. Hon var mörk, de djupt bruna ögonen nästan tonande i lila, kroppen fyllig, med breda höfter och tunga välformade bröst, som sög hans ögon till sig (och inte bara hans).
När han såg på henne kunde han få en känsla av att det runtomkring henne fanns vatten, ett stort, öppet vatten, lätt krusat, som kastade förvirrande, skimrande reflexer över hennes ansikte och kropp, infattade henne som i ett smycke av vatten och ljus. ”Tok!” Hon skrattade sitt väldiga, bedövande skratt, kastade håret bakåt. ”Och du ska vara slaktare!”
(Novellen ”Slaktarn” ur Mongoliets hästar)

Poet, dramatiker, romanförfattare, deckarförfattare, novellist. Ja, framför allt novellist. Kortprosan är hans bästa gren. Det påstår i alla fall Anders Sundelin i Konsten att berätta en historia: ”Jag vet ingen som för tillfället skriver bättre noveller i det här landet.” Smedbergs litterära förebilder är Hemingways, Faulkners och Fords hårdkokta prosa. ”Less is more”. Några av novellerna är översatta och ingår i engelska och franska antologier.

Denne mångsidige författare ville egentligen bli journalist; och det blev han också. Han har bland annat frilansat i Expressen.

Att försörja sig på skrivande är bara några få förunnat. Åke Smedberg har för brödfödans skull tillfälligt och mera varaktigt prövat på många yrken, till exempel brevbärare, städare, industrijobbare och så det yrke där han stannat kvar längst: vården. Sedan han började skriva deckare behöver han inte längre inkomsterna från något bredvidarbete.
”Smedberg vann läsarna – men tappade kritikerna” blev Göteborgs-Postens kortfattade analys av Smedbergs litterära kursändring då han kom ut med sin första deckare Försvinnanden (2001) – som utöver ett förmånligt utlandskontrakt åt författaren också belönades med Svenska deckarakademiens debutantpris. Smedberg har hittills skrivit tre kriminalromaner med John Nielsen som utredande journalist i huvudrollen.
De är översatta till bland annat tyska, franska, holländska och italienska.

Men genrerna möts i varandra. Smedbergs senaste roman Jag är inte den du ser (2008) är en bladvändare så god som en deckare. Fem mer eller mindre psykiskt instabila personer lever i ett litet samhälle någonstans i ”Ljungandalen”. Dessa borderline-människor är insnärjda i lögner, arbetslöshet och alkoholmissbruk på gränsen till undergång.

Smedbergs språk är lysande, laddat med innebörd. Romanens öppna slut i ett symboliskt gryningsljus antyder att där ändå kan finnas hopp för några av romanens människor trots textens för övrigt mörka scenografi.

Det är ofta höst i Åke Smedbergs texter har någon påpekat:
Slutet av oktober, men ännu ingen riktig kyla. Däremot regn, det hade strilat på i ett och ett halvt dygn, nästan utan avbrott, timme efter timme. Nu tycktes molntäcket på väg att brytas upp. En blek, halväten måne slymtade bakom molnsjoken. Frånvarande stirrade han upp mot den matta skivan. Vad gjorde han härute egentligen? Vad tittade han efter? Han vred på huvudet, såg neråt Ede, mot ljusbågen från själva samhället och från påfarterna till E14. Billjud därnerifrån, men jämna mellanrum. Han hade börjat huttra i den tilltagande vinden. Riktade blicken ner mot bäcksänkan igen, kunde trots mörkret inte undgå att notera hur slyskogen åter började ta kommandot därnere. För några år sedan hade Lasse Strömberg och han gemensamt gallrat ut längs bäcken och det verkade snart vara dags att göra något liknande igen, tänkte han. Han stod kvar en stund, stirrade utan entusiasm ned mot buskarnas konturer: en småväxt armé som oförtrutet kom marscherande upp mot tomtgränsen, obekymrad över tidigare nederlag.
(Ur "Jag är inte den du ser", 2008)

De flesta berättelserna i Smedbergs debutnovellsamling ”Mongoliets hästar” (1985) utspelas i Västernorrland. I novellen ”Slaktarn” har författaren hämtat miljön från Sundsvall.

För novellsamlingen Hässja nominerades Smedberg till Augustpriset år 2000. Det är en självbiografisk ”undersökning” i jagform från författarens uppväxtmiljö utanför Sundsvall. I korta kapitel väver han samman dokumentation, minnen och fiktion.