Alfhild Agrell

• Bilder från Italien. 1883 [pseud. Thyra]
• Dramatiska arbeten I-II. 1883-1884. [Del I av pseud. Thyra]
• Från land och stad. 1884, (även e-bok)
• Ensam. Skådespel i tre akter. 1886
• På landsbygden. 1887
• Under tallar och pinier. Berättelser och minnen. 1890, (även e-bok)
• I Stockholm. Också en resebeskrifning. 1892 [pseud. Lovisa Petterkvist], (även e-bok)
• Hemma i Jockmock. 1896. [pseud. Lovisa Petterkvist]
• Nordanfrån. 1898. [pseud. Stig Stigson], (även e-bok)
• Norrlandsgubbar och norrlandsgummor samt andra gamlingar och ungdomar. 1899
• Ingrid. En döds kärlekssaga. 1900
• Prins Pompon. Saga. 1901
• ”Sensitivan. En tidningskvinnohistoria”, När vi började, 1902.
• Guds drömmare. 1904 [roman], (även e-bok)
• Norrlandshumör. Skisser. 1910
• En lappbok. 1919, (även e-bok)
• Räddad. Interiör i två akter. Efterskrift av Ingeborg Nordin Hennel. 2007

• Johanson, Klara, ”I stället för blommor”, Det speglade livet. Memoarer från bokrummet. Stockholm, 1951. [nekrolog]
• Nordin Hennel, Ingegerd, Dömd och glömd. En studie av Alfhild Agrells liv och dikt. Umeå, 1981.
• Werkmäster, Barbro, ”I livet”, Författarnas litteraturhistoria, D. 2. Stockholm, 1978.

Härnösand är en stad med charme öfver sig. Den äger hafvets charme, bergens charme, blommornas charme och det rogifvande vintermörkrets charme.

Dessutom äger den – eller åtminstone ägde den för mig äfven människornas charme...

Det mest underbara af allt var likväl vårt eget stora hvita boningshus vid stora torget, med brutet tak och en sagovind i hvars fyra hemlighetsfulla kontor bodde spöken med snöhvita händer och vana att spela harpa – mystik och allt sådant, som tillhör ett fantasirikt barns lyckomöjligheter. Emellertid måtte något ha fattats i den Hernösandska charmen, efter såväl jag som min enda syster skickades till Stockholm för att där dels konfirmeras och dels taga fortsättningslektioner i musik och språk. Min syster anmäldes hos den då på ryktets vingar hvilande Van Boom; jag däremot hos Behrns, storhet numro två, men blef snöpligen afvisad som en alltför originell notläserska – var det kanske sagovinden som hämnade sig? – och hamnade hos storhet numro tre, som verkligen lyckads öfvertyga mig om att noter voro af en åtminstone viss vikt vid pianospel, en åsikt, som Hernösands duktiga lärare aldrig lyckats bibringa mig. I tre vintrar å rad stannade min syster borta, jag i två, och när vi kommo tillbaka uppsökte vi våra egna livsstigar … För mig blef Härnösand med sin glittrande gördel af vatten, sina krokiga gator och mjuka ro af vida mer lifsinnehåll än Stockholm med dess brännande opersonlighet … Min syster däremot, tyckte hastigt nog, att stugan blef för trång, och började slå ut stora planer i sitt klara, af inga drömmar eller stämningar tyngda hufvud. Första vingslaget förde med sig en sycirkel med högläsning, och jag vet ej hur många fattiga små människopuppor, som det året till julen af de flitiga flickhänderna bekläddes med 'vingar' … Därpå kom den stora genismällen. ”Det skulle gifvas ut en tidning, diktad af flickor, skrifven af flickor och köpmöjlig endast för flickor.
(Ur ”Sensitivan. En tidningshistoria”, När vi började. Ungdomsminnen af svenska författare, 1902)

… Det är en egendomlig liten republik, som växt upp därute bland vågorna, en republik med egna lagar, egen styresman och egen religionsutövning. Så vida ingen ligger i själatåg, kommer icke prästen dit under hela sommaren. Men man reder sig ändå. Läget har sin egen kyrka, kapellet som den kallas, ett klumpigt blockhus, som ligger för sig sjelf, med maskstungen dörr af ek och de groft tillyxade bänkarna och predikstolen målade med de grannaste, numera halft utplånade rosor. Öfver den enkla altarringen hänger en altartafla, så svart och skadad af fukt och ålder, att det i sanning fordras en lefvande tro, för att upptäcka frälsarens bild i det djupa mörkret. I taket, upphängt på ett par rostiga krokar, frapperar ett skepp med last af spindelnät och damm; några snäckor, bilder af vax och fantasiarbeten af utländska fiskfjäll utgöra de öfriga prydnaderna. Jag har kanske aldrig sett en enklare kyrka än denna, men bestämt aldrig någon mer rörande. Här föreläser hvarje söndag den af de äldre, som är 'styfvast i att läsa innan', ett kapitel eller två ur bibeln, så sjunges ett par salmer, läses Fader vår och välsignelsen högt – och så är den enkla gudstjänsten slut. 'Läget' har gamla anor, ja till och med så gamla, att ingen precis vet hur långt bort i forntiden de sträcka sig. Men hvad man vet är, att det var först på 1700-talet som hamnen blef ordnad till hvad den nu är. Dåvarande hamnbolag anhöll nämligen hos k. befallningshafvande om 'lottning' (det vill säga om lottdragning, hvarigenom de fiskande skulle få sig fasta platser för notdragning anvisade), då det visat sig, att split och oeninghet samt för hälsan skadlig kappning (täflan) gärna ville uppstå, för att först hinna fram till de bästa varpen.

Denna begäran blef beviljad, och sedan dess ha frid och sämja rådt inom det lilla samhället. Ingen orättvisa kan numera ifrågakomma. Den båt, som är nr 1 den ena kvällen, blir båt nr 2 den andra, och så allt vidare, till dess alla varpen äro genomgångna. Hvarje Bartholomeidag sammanträda fiskrarna för att rådslå om sina och 'lägets' angelägenheter. Då granskas räkenskaper, väljes fogde, bildas båtlag m.m. Allt göres upp i detalj. En får i uppdrag att rusta och tvätta kapellet, en annan att mura in 'lättpannan' (där fiskredskapen färgas), en tredje skall ränsa källan och laga kapellklockan – och så undan för undan, till dess allt arbete är fördeladt. Genom detta praktiska förfaringssätt undvikes kif och missförstånd. En och hvar sköter sitt, utan att bry sig om resten. Blir någon efter med göromålen, är skammen hans och ingen annans.
(Ur ”Ett norrländskt fiskeläge”, På landsbygden, 1887)

I artikeln ”Sensitivan” försöker Alfhild Agrell erinra sig det allra första hon skrev, hur hon i all enkelhet började författa i den handskrivna tidning för flickor med en upplaga på sexton till tjugo exemplar och utdelad på torsdagar till prenumeranter i Härnösand, som en liten redaktion av flickor i staden gav ut. Hon själv skriver en skräckromantisk följetong med titeln ”Axia, eller det bortröfvade barnet”, hon hittar på sagor om tårar som förvandlas till pärlor, och hon författar satiren ”Skalbaggiaden”.

I Hernösand funnos inte längre några fjärilar; blommorna suckade af ovilja öfver de klumpiga skalbaggar, som intagit fjärilarnas plats, och som så ifrigt drucko dagg och åto honung hos fader Humla, att de till sist icke orkade lyfta sig högre än till en tarflig bodtrappa ...

Efter faderns död gifte sig Alfhild Martin med den blivande grosshandlaren Per Albert Agrell. Hon var nitton år. Paret flyttade till Sundsvall och året därpå till Stockholm.

Det dröjde med debuten. Först 1879 fick Alfhild Agrell novellen ”Skymningsprat” tryckt i Dagens Nyheter. Ett par år senare var hon klar med sin första pjäs, som uppfördes på Kungl. dramatiska teatern. Därefter följde en rad av år med framgång för Alfhild Agrell och hennes dramatiska författarskap: Räddad, Dömd, Ensam. Från 1883 skrev hon under eget namn. Till en början hade hon dolt sig bakom pseudonymen Thyra.

1886 uppfördes Agrells pjäser för sista gången på Dramatiska teatern. Tidsandan var förändrad. Dramatik i ”Ibsens efterföljd” var inte längre gångbar. Alfhild Agrell gav inte upp. Hon smugglade in sitt feministiska budskap via den vimsiga Lovisa Petterkvist – hennes alter ego – och återvände under några år på 1890-talet till den litterära offentligheten, om än på kåseriets nivå. Hennes historier var omåttligt populära, speciellt den första samlingen I Stockholm (1892) blev en publiksuccé. Fyra år senare kom Hemma i Jockmock. Uppslaget till böckerna fick hon från de då i Sverige så spridda kåserierna om ”Frau Buchholz”, författade av tysken Julius Stinde.

Alfhild Agrell skrev också reseskildringar: Bilder från Italien (1883) och Under tallar och pinier som kom 1890 – den boken innehåller också några folklivsberättelser.

Alfhild Agrells folklivsskildringar är av lokalt intresse. Så gott som uteslutande utspelas de i Jämtland eller Ångermanland. 1884 gav hon ut Från land och stad där fyra berättelser förlagts till Härnösand, till exempel ”Två slädpartier”. Samlingen På landsbygden som kom 1887 och delvis är skriven på dialekt, innehåller bland annat berättelsen ”Ett norrländskt fiskeläge”; en detaljerad skildring av fiskarnas liv och fiskets organisation, tjugo år före Ludvig Nordströms Fiskare.

Agrell inspirerades av Ådalens poesi då den kom 1897, och gav året därpå under pseudonymen Stig Stigson ut berättelsesamlingen Nordanfrån i Pelle Molins anda. Hon uppträder öppet som en av hans epigoner, och erkänner i den inledande berättelsen "Bekantskapen" att hon har kommit "nordöfver" för att studera folket, därtill inspirerad av författaren till Ådalens poesi. Novellen "En björnhistoria" är närmast en parafras på Molins "En ringdans medan mor väntar." 

Alfhild Agrell hade skilt sig 1894. Hennes egen inkomst var liten. Underhållet från exmaken förslog inte, och då det efter hans död upphörde helt, levde hon på svältgränsen. Hon försvann sakta in i obemärkthet och arbetsoförmåga. 1904 skrev hon sin enda roman Guds drömmare. Väninnan och kritikern Klara Johanson skriver i en nekrolog: ”en röst och en fladdrande låga var hon för mig, och sådan finner jag henne åter när jag slår upp 'Guds drömmare', där varje tonfall dallrar från bladen som hörde jag det ur hennes lidelsefulla mun i forntida kvällar. Den romanen är hennes autentiska porträtt.” Efter romanen var Alfhild Agrells skaparkraft mer eller mindre bruten. Hon fortsatte att skriva, men ingen ville ge ut hennes texter.

Berättelsesamlingen En lappbok (1919) var den sista bok Alfhild Agrell, en av det svenska litterära "genombrottets" kvinnor, och en gång uppburen författare, gav ut.

Att skriva allmogeberättelser låg i tiden. Alfhild Agrell hade också en dokumenterad muntlig berättartalang. Både i slutna sällskap och i mera offentliga sammanhang berättade hon historier. 1890 uppträdde hon till exempel på Skansen som Mor Kajsa Brita från Häggdånger.

Då Alfhild Agrell begravdes på Säbrå kyrkogård 1923 var hon mer eller mindre glömd som författare. Ingegerd Nordin Hennel reflekterar över hennes gravvård: ”en symbol för både hennes dikt och liv. Stenen har det ofullgångnas form – en avhuggen trädstam där grenarna sågats bort. På likartat sätt nådde hennes författarskap aldrig full mognad och hennes tillvaro fick till sist […] karaktären av ett skenliv.”

P.S. För första gången på nästan hundra år sattes Alfhild Agrells pjäs Räddad (1882) återigen upp på en svensk teater. Premiär på ostgötateatern i Norrköping den 15 september 2007. Innehållet i den här pjäsen, där könsrollerna ställs på sin spets, är tyvärr giltigt än idag, sade en av skådespelarna inför premiären.

Riksteatern/Östgötateatern har turnerat med Räddad våren 2008. Under en teaterfestival i Stockholm i slutet på maj delades för första gången ett "Alfhild Agrell-stipendium" ut.

År 2012 instiftades ett Alfhild Agrell-sällskap med Eva Proffe som nuvarande ordförande. Information om sällskapet: 070-33 88 177.