Bertil Malmberg

Diktsamlingar

• Bränder (1908)
• Uppgörelse och löfte (1911)
• Dåd och dröm (1912)
• En blödande jord (1917)
• Atlantis (1916)
• Orfika (1923)
• Slöjan (1927)
• Vinden (1929)
• Illusionernas träd (1932)
• Dikter vid gränsen (1935)
• Sånger om samvetet och ödet (1938)
• Flöjter ur ödsligheten (1941)
• Under månens fallande båge (1947)
• Men bortom marterpålarna (1948)
• Med cyklopöga (1950)
• Lek med belysningar (1953)
• Klaviatur (1955)

Roman

• Åke och hans värld (1924)

Dramatik

• Excellensen (1942)

Essäer

• Utan resolution. Uppsatser 1938–1949

Biografiskt

• Ett stycke väg (1950)
• Ett författarliv (1952)

• Den svenska litteraturen, Band 2 och 3. 1999
• Claes Ahnlund, Diktare i krig. K.G. Ossiannilsson, Bertil Malmberg och Ture Nerman från debuten till 1920. 2007
• Peter Luthersson & Anders Mortensen, Diktaren i dialog. Polemik, enkätsvar och intervjuer. 2012
• Ingemar Algulin, Tradition och modernism. Bertil Malmbergs och Hjalmar Gullbergs Lyriska förnyelse efter 1940-talets mitt. 1969
• Werner Aspenström, Bertil Malmberg. 1987
• Torbjörn Kjölstad, Att skriva sin barndom. Anteckningar om Bertil Malmbergs släkt och barndomsår. 2008
• Torgny Lindgren, ”Bertil Malmberg”, Författarnas litteraturhistoria. De svenska författarna. Den tredje boken. 1984

• Åke och hans värld, 1984. Regi: Allan Edwall

”Grottan”

Den julen var det mera snö än annars.
Det var en sådan vithet över Väja,
att om man stundom hörde bjällerklang,
så var det liksom klunge någon gren
med silverklockor fullbesatt i skogen.
Och vilken vithet i allén, och, tänk,
Att det fanns drivor, högare än så!
Det tyckte Åke var en utmärkt sak,
och Åke stod med äppelröda kinder,
med vintermössa och med yllevantar
och blå kavaj och med en liten skovel
och lade sista handen vid en liten grotta,
där han fick plats, fast det var mycket trångt.
Han klappade och slätade sitt verk,
och sedan gjorde han små runda hål
i grottans tak. Dem gjorde han med pinnar.
Och dagen skred, och det blev tidigt mörkt,
och Åke hade redan ätit middag
med korv och flottbröd, och nu kom han ut
i vinternattens vita spökeri.
Han smög sig bort till grottan hade svårt
Att hitta den, men gjorde det till slut.
Och han kröp in och satt ned i snön
ett litet julgransljus och tände på det.
Så kom han ut igen och ställde sig
och såg på undret som han skapat själv.
- - -

(Ur diktsamlingen "Vinden", 1929)

Det satt en liten pojke i knä hos sin fader, och han hette Åke; men fadern hette pappa Teodor.
De sutto i en gungstol, och i soffan mittemot dem satt Åkes moder.
Hon var ung och ljus, och hennes ögon logo alltid, även då hennes läppar voro allvarsamma; men nu logo också hennes läppar.

Aja åter, som var fyra år äldre än Åke, hade krupit in i ett hörn av rummet, och där satt hon med fingrarna i öronen och armbågarna stödda mot knäna och läste en sagbok.
Fönstret stod öppet, och det doftade av unga knoppar. Gardinerna fläktade av och an för ett ljumt luftdrag, och ljusa fläckar dansade över väggarnas bokrader.
Men därutanför stodo träden i den allra spädaste grönska, och genom deras ännu synliga kvistverk skymtade man ett avsnitt av den lilla stad högt mot norden, där Åkes fem år hade förflutit.: några vita gavlar, ett ljusgrönt spjälstaket och kamrer Nordströms trädgård på andra sidan gatan; där gingo hans jungfrur och drängar och satte potatis.
Det var ännu icke afton, men man anade aftonens närhet, och det var så stilla, att ljudet av människornas fotsteg ekade vida längre i luften än annars; och då och då hörde man en fågel kvittra.

Plötsligt lade Åke armarna om faderns hals för att viska något till honom. Men han viskade honom icke i örat utan i munnen.
– Du skall viska mig i örat, sade fadern. Annars förstår jag inte vad du säger.
Men Åke tog ingen notis därom.
Han menade att där ljudet gick ut, där skulle det också gå in.
– Berätta om de stora landena! viskade han.
Det var de främmande världsdelarna, som Åke kallade med detta namn.
– Ja, svarade fadern, om du lovar att äta ordentligt med gröt till kvällen.
Det lovade Åke.
– Tre tallrikar, sade fadern.
– Ja, svarade Åke.
Men han drog på målet.
– Aja, sade modern. Pappa skall berätta om de stora landena. Vill du inte höra på?
Aja tog för ett ögonblick fingrarna ur öronen.
– Äsch, svarade hon. Det är ju bara geografi.
Och hon fördjupade sig åter i sin sagbok.

Bertil Malmberg debuterade 1908 med diktsamlingen Bränder.

”Redan när denne unge man var barn skref han värs […] Men jag kan inte tro, att man trodde att han skulle bli just en sådan skald som han nu blifvit, ty han är en alldeles förskräcklig skald. Att vid nitton års ålder kunna skrifva ”Häxan”, som börjar:

Jag är Ohola, Egyptens sköka
Jag har svept mig i guldtyg och smekande dun
Jag är Oholiba, Egyptens sköka
Med barmen så mjuk som persikans fjun.

- - - Jag säger: att vid nitton års ålder kunna skriva dylika värs, när man är född i Härnösand och son till en lektor och med gammal sunt blod i ådrorna, det är förskräckligt.”

Det var vad Ludvig Nordström ansåg om Bränder i sin recension i Västernorrlands Allehanda den 14 maj 1908. ”Det är ingalunda otroligt att han kommer att skrifva alldeles förträffligt,” lade han till några avsnitt längre fram i sin anmälan. Den unge journalisten på VA blev sannspådd.

Bertil Malmberg som i sin ungdom likt en aktör brukade klä sig i dramatisk slängkappa och skulderlånga lockar, hade uppträtt i många poetiska dräkter, innan han till sist helt accepterades av läsare och kritiker.

Från början var det mer form än innehåll; då var Oscar Levertin husguden framför andra. En period under 1910-talet, ställde Malmberg, som Sven Delblanc har formulerat det ”sin högerharpa i politikens tjänst”. Bertil Malmberg bodde i München 1917–28. Flytten från Sverige var också en flykt; från ett poetiskt nederlag, och till ett mera auktoritärt samhälle.

I Tyskland odlade den vackre ynglingen Bertil Malmberg sin poetiska skönhetskult i alkoholrusets skugga. Då han återvände till Sverige var han glömd.

Först mot slutet av 1920-talet skulle Malmberg ”bikta sin inre tomhet bakom alla maskerna” skriver Delblanc. När Malmberg övergav sitt rollspel och accepterade sin egen konturlöshet utvecklades han till en betydande diktare. Han hade genomgått många omvändelser under vägen. Från de vackra men tomma ungdomsdikterna i bunden form, över högstämd klassicism under Tysklandstiden, till kristet sanningsvittne, och domedagsprofet.

Sviterna efter ett lindrigt slaganfall inledde enligt Malmberg själv hans sista, så kallade ”åderdomsdiktning”. Från och med samlingen Under månens fallande båge (1947) lämnar han sitt formbundna språk för en ”hallucinationsrealism” där fragment och glimtar spelar en viktig roll; han diktar sig in i 40-talsmodernismen. Den sista dikten i Bertil Malmbergs sista diktsamling Klaviatur (1955) sammanfattar hans nya språk:

Vem drömde mig?
Vem spelade mig?
Vem sjöng min sångs tonart?

Vem lånade mitt namn?
Vem iklädde sig min skugga?
Vem ropade ”jag” genom min mun?

Utöver sina sjutton diktsamlingar, skrev Malmberg bland annat också essäer, en självbiografi i två delar Ett stycke väg (1950) och Ett författarliv (1952), dramatik – Excellensen – och operalibrettot Tranfjädrarna efter en pjäs av Junji Kinoshita och musik av Sven-Erik Bäck.
Malmberg verkade även som översättare, till exempel av Thomas Manns Josef-serie, och han arbetade som kulturskribent och recensent.

Av speciellt lokalt intresse är den första delen av Bertil Malmbergs memoarer. I Ett stycke väg berättas om farfadern Tertullianus på herrgården i Väja, om fadern, franskläraren Teodor, och om Bertil själv; det är små anekdoter exakt urklippta ur minnet. Den lille Bertil – ”ungefär fem år gammal” – får här heta Dette, och han talas om i tredje person. Minnena från barndomen återanvänds: Dettes tidiga minne av ett dramatiskt julklappsinköp i Härnösand har Malmberg nämnt med några ord i en dikt två år före memoarerna, i samlingen Men bortom marterpålarna (1948):

Små små fötter i julens snö
Och galoschen som tappades. Kom den
aldrig tillrätta?
Nej, aldrig tillrätta.

Avsnittet ”Glimtar av tidighet” i den första memoarboken har en tidsmässig motsvarighet i fiktionens form: Åke och hans värld (1924), den mest lästa av Malmbergs prosaböcker. Den är en underfundigt drömlik skildring av en femårig pojkes syn på världen, och världen det är Härnösand och Väja. Åke skymtar också i Malmbergs lyrik. Blankversdikten ”Grottan” – om när Åke bygger en snögrotta i Väja – står att läsa i diktsamlingen Vinden (1929).

1953 valdes Bertil Malmberg in i Svenska Akademien, på stol nummer 18, där han efterträdde Gustaf Hellström, och efterträddes av Gunnar Ekelöf.

Bertil Malmbergs boksamling finns inrymd i ett Bertil Malmberg-rum i Sambiblioteket i Härnösand. Den är en gåva av Kempefonderna.

Ett Bertil Malmberg-sällskap bildades år 2000.