Birger Sjödin

• Undret och andra berättelser. 1910.
• Starka hjärtan. Berättelser. 1911.
• Genombrott och andra noveller. [Urvalsvolym]. 1974.

• Torsten Bohlin: ”Birger Sjödin – en härnösandsdiktare”. Ångermanland 1940-41, s. 163–177
• Fredrik Böök: ”Birger Sjödin” Ord och Bild 1913, s. 529–543
• Carl-Hampus Dahlstedt, ”Birger Sjödin – novellisten från Norrstan i Härnösand”, Från Quartier Latin till Grisbacka. Ett urval artiklar, 1986, s. 18– 24
• Lennart Frick, ”Kommentarer kring ett urval”. Sjödin, Birger, Genombrott och andra noveller, s. 233–242
• Bo Hiertner, ”Författaren Birger Sjödin. Hans stad och hans samtid”, Oknytt 2011, 1-2, s. 1-20.
• Gunnar Qvarnström, Birger Sjödin. En norrländsk författares liv och diktning. Uppsats för litteraturhistoriska proseminariet. [Uppsala, u.å.]
• Gunnar Qvarnström, Norrlandsromantik hos härnösandsförfattaren Birger Sjödin, Arkiv för norrländsk hembygdsforskning 1946, s. 71–76
• Gunnar Qvarnström, ”Det vittra kalejdoskopet”. Västernorrland, ett sekel 1862–1962, del II, s. 56–61
• Örjan Torell, Den osynliga staden. En gestaltningsmodell hos Olof Högberg, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Birger Sjödin, Karl Östman, Lars Ahlin och andra svenska författare fram till våra dagar. (2008)

Arkivmaterial

• ”Birger Sjödins samling” i arkivet, Sambiblioteket i Härnösand.

Gatan var underlig. Om vintern var den en gubbe i fårskinnspäls och snibbpjäxor – kanske ägghandlarn, som var gul i ansiktet och hade vitt skägg neröver bröstet. Man visste ju aldrig, varifrån han kom med sina lådor och kassar, och den första vinterdagen var han försvunnen. Men det var synd om gubben som var gatan. Han fick bara ligga på magen. För att få säkert fäste borrade han pjäxspetsarna ner i jorden borta vid Finnberget, kröp ihop mellan husraderna, tunnade ut sig, så att senorna stod som strängar på halsen. Strax intill tattarslottet måste han skjuta upp ryggen för att det skulle bli en backe, först utanför verksatan kunde han sticka huvudet i ett hål och vila på armbågarna. Men ändå var han snäll. När det var som kallast , försökte han bara småhuttra för att inte husen skulle skaka. Och då det var sommar och den andre kom, grät han, så att rännstenarna var fulla av tårar flera dagar.
(Ur ”En sommardag” )

Om morgonen, när Holmlander vaknade, satt kattungen vid fotändan av sängen.
Skjortvecket glänste så vitt, ögonen pillrade nytra och klara, den tog just tassen från tvättningen bakom örat.

Holmlander såg efter, att Johanna sov. Så stack han fram två fingrar och lät dem hoppa kråka på täcket.

Kattungen snodde och följde med huvudet. Hukade ihop sig, betänkte sig. Tog till sist språnget. Den reste sig rätt upp, högg i fingrarna med klorna och tuggade förtjust på nageln.
Holmlander blev så intresserad, att han satte sig i sängen. Leken vart allt ivrigare. Han guppade med tårna, lät dem sprätta här och där under täcket. Kattungen var jämt med. Till slut tröttande den. Då kröp den på hans bröst, lade sig och stack kelande nosen i hans halsgrop.

Holmlander kände sig nästan generad att ha något så mjukt och fint alldeles intill skäggskrapet.
– Djäkeln i det, är den inte behändig. Lill-kisse! Lill-kisse!
Johanna flög yrvaket upp, hon trodde, att hon försovit sig. Men i blinken fattade hon situationen, gäspade ofantligt och hasade sig ur sängen.

Holmlander såg lite skamsen ut och drog sig för kattungens kelande. Så steg även han upp och tog kläderna.
(Ur ”Kattungen”, Starka hjärtan).

Utan att vänta svar på sin knackning, steg doktorn in. Han stannade ett ögonblick och tog dem därinne under sina djupt rynkade ögonbryn. Så stack han händerna innanför byxlinningen, gjorde en långsam halvcirkel förbi bordet, lyfte näsan och vädrade in atmosfären kring gummorna. Det blev något muskelstarkt och svällande över honom. För fan, här ville man säga till redan på förhand, att man inte tålde någon sorts nigande förtrolighet eller något onödigt pratande. Visserligen var man fattigläkare, visserligen. Men, för fan, med denna sin ena hand bara, kunde man skriva ut piller, som dödade hela stan, om det knep, jojomesn. Hå, jaså, man drack kaffe – av lukten att döma inte sämsta sort heller – och doppade bakelser, en, två, det hade säkert varit flera, jojo, man skulle komma ihåg, ifall det blev någon ansökan till fattigvårdsstyrelsen. Vett att bjuda på det minsta hade man naturligtvis inte.
– Ge mig symptomerna, sade han, drog upp byxbenen och klämde sig fast på soffan.
Madam Olaeus tog hastigt åt brödkorgen, hon hade hela tiden följt doktorns ögon. Men fröken Sallén, som förstrött luktande på sin pappersros dragit stoln en smula ifrån för att visa doktorn, att hon i vanliga fall ej hade så här tarvligt umgänge, bara händelsevis blivit tillkallad, lindade genast halsen fri.
– Doktorn menar Jenny, förstår väl matam Olaeus.
– Ja, symptomerna! Det vill säga de närmaste omständigheterna, som föregingo flickans sjukdom.
Herregud då man ej kände till de enklaste frågorna vid en kon-sul-ta-tion!
(Ur ”Jenny”, Starka hjärtan)

”Runt omkring sig hade [Sjödin] ett rörligt och livligt samhälle, som han med sin fina och vassa iakttagelseförmåga lärde känna i botten. … [han] har uppenbart haft fördelen av en god observationsplats i samhällets medellager, med fri överblick åt alla håll och med skådespelen på måttligt avstånd.” skriver Böök. ”Han har känt hamnen och kajerna, skutorna och ångbåtarna, de små gårdarna och de stora magasinen. Bönehusen och sekteristkretsarna, hantverkarnas verkstäder och arbetarhemmen, Folkets park och biografsalongerna, överallt vet han besked. Skärgårdstorparnas holmar och böndernas stugor ha legat inom hans synkrets. Det myllrar en hel liten värld i hans båda böcker, och det är inte tomma dekorationer, utan en värld som han har levat med i, i verkligheten eller genom intuitionen, och som därför inte har en enda tom eller likgiltig detalj.”

I stadsdelen Norrstan i Härnösand sprang tre litterära pojkar över kullerstensgatorna under första hälften av 1900-talet. Det var Ludvig Nordströms Tomas Lack, som blev till i novellsamlingen Borgare 1909. Och som året därpå fick sällskap med Nisse-Bigge i Undret av Birger Sjödin, och 1924 av Åke i Bertil Malmbergs Åke och hans värld.

Familjerna Nordström och Malmberg bodde en period grannar, Nordströms, i ”Stora gulhuset” på Kyrkogatan 18, och Malmbergs snett emot, i ”Träpalatset”, med adress nr. 23. Inte så långt därifrån, på Långgatan 39 bodde skräddaren N. P. Sjödin med sin familj.

Birger föddes den 30 maj 1887 – som första barnet – i faderns fjärde äktenskap. Birger hade 15 halvsyskon, nästan alla utflyttade från hemmet då Birger växte upp. – En av hans halvsystrar var för övrigt författaren Ester Lindberg (1879–1964), som skrev 18 ungdomsböcker med kristet budskap. – Fadern Jonas Petter, som var strängt religiös, dog då Birger var femton år, och en yngre syster till Birger när hon bara var tre år gammal. Då Birgers mor blev änka drev hon för försörjningens skull ett skolhushåll i huset på Långgatan. Ett tiotal skolpojkar bodde och åt där. En av dessa var den blivande skulptören Carl Frisendahl. Han och Birger blev vänner.

Birger Sjödin drabbades redan i nioårsåldern av ett hjärtfel, någonting som dömde honom till isolering och utanförskap. Om sin sjukdom ”har han inte en rad personlig bekännelse; melodin i hans verk har en stark durklang,” skriver Böök. Men om man läser noga finner man att måhända fler personer än som är vanligt i litteraturen tar sig åt bröstet och lyssnar på sina hjärtslag.

Trots sin svåra hjärtsjukdom lyckades Birger ta studenten. Under den sista tiden i gymnasiet orkade han inte gå uppför den branta backen från Långgatan nere vid hamnen, via Norra Kyrkogatan till läroverket på Brunnshusgatan; hans mamma ordnade i stället hästskjuts åt honom. Studentskrivningarna gjorde han till sängs hemifrån, och på själva examensdagen var han så dålig att kamraterna måste dra honom till läroverket. Direkt efter studentexamen anställdes Birger Sjödin på Hernösands-posten – där han stannade i två år – hans första artikel i juni 1907 hette just ”Min hvita mössa”. ”Så har jag då dig till slut, du kära hvita mössa, lönen för årslånga sträfvanden och mina drömmars föremål! Hur jublade ej mitt hjärta af fröjd, då jag fick sätta dig på mitt huvud …”

Sjödin använde oftast pseudonymen ”Moi-même”då han skrev i Härnösands-Posten, eller tecknade sig B-r S-n då han författade kåserier under rubriken ”Konturer ur lifvet” i samma tidning.

Sin debut utanför hemstaden gjorde Birger Sjödin i Idun, augusti 1910 med novellen ”Hur Nisse-Bigge lärde känna döden”. Strax efteråt publicerades berättelsen ”Undret” i septembernumret av Bonniers Månadshäften. Den kom att bli en ”blänkare” för debutboken, där just den berättelsen inledde samlingen och gav den dess namn. Undret låg på bokhandelsdiskarna i slutet av november. Den unge författaren fick berättelser införda i Idun, eller i dagstidningar: Svenska Dagbladet, Sundsvalls Tidning, Norrbottens-Kuriren med flera, och i november 1911 låg hans andra novellsamling Starka hjärtan på bokhandelsdiskarna. Några veckor senare slutade hans eget hjärta att slå.

Tomas Lack = Ludvig Nordström, Nisse-Bigge Sedin = Nils Birger Sjödin. Att Birger Sjödin har influerats av Ludvig Nordströms barnberättelser verkar ganska uppenbart. Våren före sin egen debut skrev Sjödin en tvåspaltig lovordande recension av Nordströms genombrottsbok Borgare, som just innehåller de första Tomas Lack-berättelserna, i Öbackamiljö. Sjödin har endast publicerat två barnberättelser i bokform. Avdelningen ”Små världar” i Undret innehåller ”En sommardag ” och ”Hur Nisse-Bigge lärde känna döden”; berättelsen ”Början av en odygdsdag” trycktes i Idun.

Samma dag som Sjödins recension av Borgare stod att läsa i tidningen uttryckte han i ett brev till en god vän funderingar på att själv använda sin hemstad som litterär miljö,
en tanke som säkert funnits latent, men som väckts av Borgare-läsningen, antar litteraturhistorikern Gunnar Qvarnström. I sin första novellsamling inbjuder Birger Sjödin sina läsare till interiörer och exteriörer från Härnösand. Sjödins litterära topografi är lätt genomskådad, namnen på gator och hus känns igen också på en verklig karta.

Fredrik Böök har uppmärksammat andra ”motivkretsar” hos Sjödin och noterat att det är påfallande många berättelser som ”ha bortresan från en trång och begränsad miljö” till motiv, t.ex. novellerna ”Genombrott”, om en ung musiker som flyttar bort ur en inskränkt miljö, med andra ord: konstnärssjälens strävan efter fria vidder.

Bondeberättelsen ”Det starkaste” handlar om Johan, hunsad son till en arrendebonde. Några dagar efter ett våldsamt slagsmål mellan far och son, där Johan ger igen för allt han fått stå ut med under alla år, träffar han en släkting i staden och bestämmer sig för att tillsammans med honom starta ett åkeri. ”Det ska gubben ha för allt djävulskap”, säger Johan till modern. Han fantiserar om sitt åkeri och sin nya framtid. Han skall köpa sig en lädertröja och stövlar, och en beställningsbok skall han ha, med snöre i ryggen. Och telefon förstås. Men den morgonen Johan skall resa in till staden för att skriva på kontraktet, blir han sittande på sängkanten. Föreställningen om ett annat liv hade varit härlig, men Johan kunde inte riktigt få fäste i drömmen. Någonting ”drog honom obevekligt ner till den grå jord han trampat år efter år.” Så han stannar kvar.
När det gäller uppbrottstemat i Birger Sjödins diktning kan man säkert knyta an till författarens biografi; han bodde kvar hos modern hela livet. Birger Sjödin ville ut i världen – han planerade t.ex. en resa till Paris tillsammans med Carl Frisendahl sommaren 1909 – och han ville studera vidare, men hans bräckliga hälsa tillät det inte.

I ett brev till fästmön Mia Hagelin 1909 formulerar Birger Sjödin ett litterärt program: ”jag vill söka genom själens skrymslen och få klarhet i det myckna underliga varav människans väsen är sammansatt. Jag skall ironisera och flå huden av människor – det är jag skapt till. Måtte jag nu då bli hård och kall som en sten.”

Denna programförklaring stämmer väl med det motiv hos Sjödin som Böök kallar ”tillvarons grymhet och råhet”, och som är ypperligt skildrat i avdelningen ”Tre små vardagstragedier” i samlingen Starka hjärtan: novellerna ”Kon”, ”Kattungen” och ”Jenny”.
I novellen ”Kattungen” kliver en sidenblank kattunge med vitt skjortveck in i den materiella och mentala misären hos Holmlander och hans hustru. Holmlander har gått på fyllan ända sedan lill-flickan dog. För ”ungens” skull säger nu Holmlander nej till flaskan hur än arbetskamraterna trugar. Kattungen förändrar atmosfären i hemmet så det märks. Efter en tid lyste och sken det av trevnad uppe i Holmlanders lilla vindskammare. I ett par månader varar miraklet. Likt de andra två vardagstragedierna får också denna idyll ett tragiskt slut.

För att summera, och återknyta till Fredrik Bööks essä om Birger Sjödin: litteraturkritikern poängterar Sjödins starka psykologiska intuition, som var en hjärtats intuition. Med känsla grep han själen inifrån. Trots sin ungdom ägde Sjödin en sällsynt inre mognad. Humorn går jämsides med ironin i hans texter. Böök jämför Sjödins novellkonst med Maupassants. – Själv har författaren erkänt sitt beroende av förebilder som Per Hallström och Bjornstjerne Björnson. –

Birger Sjödins sjukdom och dödsmedvetande slingrar sig genom Bööks tolkning av Sjödins verk, och han slutar sin uppsats: ”Det finnes alltså, kanhända, inga skäl att klaga öfver hans öde. Den storhet, som var hans, fanns kanske icke att få på andra villkor. Utan sjukdomen skulle hans märkliga gåfvor måhända icke ha blommat så rikt, utan den bråda döden hade vikten och värdet i det han skänkt icke gjort sig lika klart gällande."

Hilding Nordström – yngre bror till Ludvig Nordström – representerar en (en enda) avvikande mening från hyllningskören. ”Jag vet icke heller, om det är många mer än Fredrik Böök, som kunnat finna någonting anmärkningsvärt lödigt i hans diktning”, skrev han i ett brev till Gunnar Qvarnström 1945. I samma brev framhöll han dock att Birger Sjödin var en mycket duktig pianist, som ackompanjerat honom några gånger under skoltiden.
Musiken var Birger Sjödins andra stora intresse. Redan vid femton års ålder fick han ett musikstycke utgivet på ett stockholmsförlag: ”På gymnasistbal. Vals för piano”, och i Damernas musikblad. Populär sång- och dansmusik. 1907, trycktes pianostycket ”Plats för spelman”. Otryckta noter av hans hand förvaras i de Sjödinska samlingarna i Sambiblioteket i Härnösand. Flera av dem är tillägnade fästmön Mia Hagelin.

Birger Sjödin, ”den allra främsta skildraren av Härnösand”, borde hedras med en plats i Stadsparken, bredvid Franz Michael Franzén och Elias Sehlstedt, menade författaren J. R. Sundström i en tidningsintervju 1939. Någon staty fick Birger Sjödin aldrig, men en minnesplatta på huset där han levde sitt korta liv, Långgatan 15 (nya numreringen), påminner om honom.

Birger Sjödin är begravd på Härnösands gamla kyrkogård.