Elias Sehlstedt

• Byxorna : saga till den moderna världens skräddare. 1832
• Den moderne krigaren. 1832
• Norrlandsblommor. 1832
• Knäppar på lyran (1844)
• Småplock på vers. 1850
• Sång till norrlänningens hemlängtan. 1851
• Fiskmåsen : poetisk vårkalender för 1853
• Fyrbåken : poetisk kalender för 1855
• Utkiken : poetisk kalender för 1857
• Telegrafen : optisk kalender för 1858
• Samlade sånger och visor, Gammalt och nytt (del 1-5; 1861-76)
• Sånger och visor. I urval av C. Snoilsky, illustrerade av Carl Larsson. 1893
• Visor i urval. 1913
• Sånger och visor i urval. 1927
• Dikter och prosa. I urval av Maj Flodquist. 1961

Otryckt material

• ”Märta Elisabeth Sehlstedts hushållsbok” (förvaras på Murberget, Länsmuseet Västernorrland)

Tryckta arbeten

• Helleberg, Lars, Namnen i taket, Om bemärkta män i Härnösands gymnasiums 335-åriga historia. 1985
• Hofrén, Manne, ”Köpmansliv i en Norrlandsstad. Från Elias Sehlstedts barndomshem i Härnösand”, Svenska kulturbilder. 1936
• Holm, Ingvar, ”Elias Sehlstedt”, Svenskt konstnärslexikon. Band V. 1967
• Krusbär på bouteljer, samt 211 andra råd och recept ur familjen Sehlstedts hushållsbok. 2001
• Lindahl, Gudrun, Konst, musik, litteratur i Ådalen. 1983
• Lönnebo, Martin, ”Stadsparken i Härnösand”, Från Ådalar och fjäll, 1980
• Möller, Pontus, ”Elias Sehlstedt”, Svenskt biografiskt lexikon. Band 32. 2006
• Möller, Pontus, ”Några anteckningar om Elias Sehlstedts släkt”, Släktforskarens årsbok 2003
• Promenadguide. Kulturbyggnader. Av Rune Fällgren, Utg. av Gamla Härnösandspojkar 1994[?]
• Sehlstedt, Gösta, ”Elias Sehlstedt och hans norrländska resa”, Från Ådalar och fjäll, 1963
• Svan, Peder, ”Vissångaren vid Kung. Tullverket – om Elias Sehlstedts liv och diktning”, Provins 1985:3

Väl längtar du åter till fädernas strand
Mitt hjerta! Du slår så oroligt,
När barndomens minne dig hviskar ibland
Om hembygdens dalar förtroligt.
Förgäfves du ångrar den brännande lust,
Som gäckande dref dig till främmande kust
Från enfaldens skogar och dalar.

Hvad drömde du väl om den främmande jord,
Hvad sökte du fjerran i söder?
Ack! Sökte du hjertan? Fanns det ej i nord:
Hvar fann du väl trognare bröder?
Hvad diktade hoppet, hvad ”brände din håg"

Hvad såg du i söder, som icke du såg
I enfaldens skogar och dalar?

Jag minnes min hembygd vid dånande flod,
Der molnen sig vila på fjellet,
Der åldriga skogen mot stormarna stod,
En grönskande sköld kringom tjället;
Der lifvet var oskuld, der friden blott log,
När solen rann opp, eller nattvakan slog
I enfaldens skogar och dalar.
(Ur "Norrlänningens hemlängtan" Sånger och visor. Del 1, 1873)

Du klagar, men du klagar dumt,
Min gamle hedersvän!
Ditt öga ser allting så skumt,
Som om det grott igen.
Hvad, som ditt sinne stämmer ned,
Jag icke kan förstå.
Du är ju född, att börja med,
Och det är vackert så.

Hvar gång du dig i spegeln sett,
Så såg du väl deri,
Att dig en sällsam ära skett,
Att du fått bli.
Du är mot larver och insekt
En sol att se uppå:
Du är af Adams stolta släkt,
Och det är vackert så.

Vår jord tar hand om vår person
Från början och till slut:
Är man ej född med pretention,
Så kan man slå sig ut.
Om du i skogen gör en titt,
Så kan du lita på,
Att du har svamp och blåbär fritt,
Och det är vackert så.

Vår jord visst sparsam vara kan
Att ge, då man vill ha,
Ty hon vill helst, att menniskan
Skall komma sjelf och ta
I berg och floder finns det gull,
Och om man friskt går på,
Så kan man soppa fickan full
Och det är vackert så.

Har du ej gratis fått förnuft
Att bruka som du vill,
Och dito vatten, sol och luft
Och snö och månsken till?
När se'n du en förnyad hud
Hvart sjunde år lär få,
Ja tycker, sannerligt för Gud,
Att det är vackert så.

Och när till slut du andan mist,
Och du är kroppen qvitt,
En himlafärd du gör till sist,
Som du får kostnadsfritt.
Hvem vet kanske en skönhet då,
Som ej du tänker på,
Skall till din graf med rosor gå,
Och det är vackert så.
”Vackert så”
(Ur "Sånger och visor". Del 4.)

Litet bo jag sätta vill:
Gård med trädgårdstäppa till,
Liten åker till att grava
Vill jag uppå landet hava:
Huset utan vank och brist –
Fyra rum och förstu'kvist.

Ladugården lagom stor:
Åtta får och fyra kor;
Gris i stian, häst i stallet,
Liten kvarn vid vattenfallet,

Och vid bryggan ner vid strand
Liten båt att ro ibland.
ängar, gödda fält,
Allting så ordentligt ställt,
Harvad åker, raka diken,
Vacker utsikt ut åt viken;
Och så långt man skönja kan,
Berg och holmar om varann.
(Ur ”Visa", Sånger och visor. Del 1.)

Dock vill jag först bese de ställen kära,
De barndomsvänner, dem jag älskat så:
Min gamla brunn, der ofta jag var nära
Att hufvudstupa utur verlden gå.
Ack! Här jag kokat knäck med ingefära
I detta rum, som månen skiner på.
Här kan jag hitta öfverallt och blunda:
”Allt är som förr, blott jag är annorlunda"

Är allt som förr? Hvar är den långa raden
Af skjul och bodar med sin hönsgård bak:
Och strand och bryggor med de sköna baden
Och tupp och flaggstång, himmelshög och rak?
Ack, öfverallt har yxan gått och spaden
Och jemnadt är mitt gröna källartak.
Mitt arma hjerta! Du är grymt bedragen
Kom låt oss fly, ty jag får ondt i magen

[...]

Den norrländska gästfriheten behöver jag ej omnämna; den är känd i Europa, Asien, Afrika samt Mesopotamien. Den är egendomlig för landet liksom åkerbären, Den är som solen på himmelen, som kringlan i bagarbon. Lefve Norrland!
Och härmed afslutar jag denna intressanta resebeskrifning. Jag återvänder till det gamla Stockholm, försedd med en väldig graflax, tretton syltburkar samt tunnbröd och mesost.
(Ur ”Resa till Norrland”, Sånger och visor. Del 2)

Der mången gång jag såg uti pokalen,
Hur mitt förstånd sjönk under all kritik
Man derifrån gick stundom oförmögen,
Men gick det bra, så gick man in på Flögen
Jag mins de gamla krogar utan ände,
Dem nykterheten än ej skurit kring,
Man Stenholms kände och man Roslings kände:
Om Wieselgren man kände ingenting.

Hvartut jag sedan mig i världen vände,
Var Norrlands-punschen bäst på jordens ring –
Kom broder! Kom dit bort till nordanlanden!
Der kan man få en ärlig tår på tanden.
(Ur "Norrland", Sånger och visor. Del 2, 1874)

För några och fyratio år sedan var skollifvet i vårt land i många hänseenden mycket olika mot hvad det nu är. Om det var bättre eller sämre, låter jag var osagt; men att det fanns mera lif och rörlighet bland pojkarna den tiden torde ingen kunna bestrida, som varit i tillfälle att jemföra det forna och nuvarande tillståndet i berörda hänseende.

Skolungdomen i Hernösand utgjordes, utom av stadens egna ungtuppar, förnämligast af söner från skilda trakter i Norrland, då man icke en gång behöfver undantaga Lappland, därifrån månget berömdt namn utgått och till och med biskopsämnen på skidor eller i akja och lappmudd från fjellen nedforslats till det avlägsna lärosätet!
(Ur ”Ett stycke minne från skolan och gymnasium i Härnösand”, Sånger och visor. Del 4, 1874)

Vi blevo mottagna på det vänligaste och förda ner i trädgården, undfägnade med frukost och punsch, upptäckte att vi kunde sjunga kvartetter, och det blev middag. Men var är Sehlstedt? Man iakttog en viss reserverad tystnad var gång hans namn nämndes. Vi sågo dörrstycken uppe i tullhuset, målade av Elias själv, vi sjöngo hans visor efter frukosten med pianoackompanjemang; men han själv! Är han död, eller sover han? Äntligen ombeddes vi att i sluten trupp, under tullinspektorens anförande, med sång tåga upp och hälsa gubben...

Efter några timmar lämnade vi den välvilliga värden, och han visade sig ej mer den dagen. Det fanns dock en autografsamlare, som på eftermiddagen avskickade ett brev, på vilket han kostade en rekommendation, endast och allenast för att få Sehlstedts autograf. Varför skulle du störa den gamles middagssömn! Förlåt honom från din himmel, Elias; det var för sin fåfängas skull han gjorde det och icke för din!

August Strindberg: Ur ”Sandhamn i storm” och ”Huruledes jag fann Sehlstedt”.

I vårbrytningen (1912)

"Och hela hamnen som en spegel låg
Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg"

Så sammanfattade Sehlstedt ”utsigten öfver sjön åt Alnön i solnedgången” under en resa till Norrland år 1872. Citatet är hämtat ur dikten ”Sång i Ångermanland”

Sonen Elias beskriver sin födelsestad

”En liten norrländsk stad med herrligt läge, god hamn, prydlig kyrka, vacker och välvårdad promenadplats, en överflödig ångsåg samt en ohygglig mängd ytterst fula och missprydande sjöbodar, hvilka dock komma att borttagas – om tusen år.”

Elias Sehlstedt bodde kvar i Härnösand till efter studentexamen i ”det stora ångermanländska stöperiet för framtidens snilleljus” – Härnösands gymnasium – lämnade staden. Elias har självklart blivit ihågkommen med sitt namn i läroverkets aula. 1829 skrevs han in i Norrlands nation vid Uppsala universitet där han planerade att studera juridik. I och med faderns död några år tidigare, hade familjens ekonomi blivit försämrad och Elias hade inte råd att fortsätta sina studier. Troligen reste han därför hem till Härnösand redan efter ett år i Uppsala. Ett antal teckningar och målningar med motiv från Ådalen som kom till under denna tid tyder på det. 1832 bodde han i Stockholm och hade troligtvis “gått in vid Målare Academien”. För brödfödans skull arbetade Sehlstedt som informator 1832-34; i den rollen fick han finna sig i att i rang vara ”näst familjens katta”.

1832 tillträdde han också sitt första arbete som tulltjänsteman, ett yrke som han tidigt beslutat sig för. ”… när Bellman kunde vara i nummerlotteriet, så ta mig sjutton kan inte jag vara i tullen också! Det har funnits mången sångfågel där.”

Gärningsbiografi

• 1836 E.o. Kammarskrivare vid Tullkammaren för finska och inrikes varutrafiken i Stockholm
• 1840 Tullskrivare Sabbatsbergs tull
• 1842 Tulluppsyningsman vid stationen i Mem (Östergötland)
• 1847 Tullinspektör i Hornstulls södra distrikt
• 1852-69 Tullinspektör i Sandhamn – poststationsföreståndare där från 1866.

"Jag sköljt mig uti sjutton år
I detta vida hav.
Så färgen gått utur mitt hår,
Hvad som ej blåst av." (Om Sandhamnstiden)

Elias Sehlstedt debuterade som diktare 1832. Det märks i hans tidiga skaldeförsök att han hade läst Tegnér, Kellgren och Lenngren. Han beundrade även norrlandsskalden Abraham Grafström och skrev en parafras/parodi på Grafströms dikt ”Norrland”:

Jag mins ett land där tysta stierneqvällen
den mörka himlen klär i norrskensprakt
där under molnig hjälm de gråa fjällen
med isad pansar stå i daln med prakt.

I Sehlstedts version

Jag mins ett land der långa vinterqvällen
I mörkblå Bournus stod så hemsk och kall,
Der molnen polkade på höga fjellen
Och Nordan brottades med björk och tall.

Sehlstedt är antagligen en av de folkkäraste skalder Sverige har haft. Han var ingen stor poet, skriver Pontus Möller, ”men en habil och tekniskt skicklig versifikatör, som har god hand med rim och meter. Hans vers är lättflytande, melodisk och sångbar. En stor mängd av hans dikter har också tonsatts.” Så sent som under 1900-talets förra hälft kunde många Sehlstedts dikter utantill.

Även om Elias Sehlstedt inte var någon framstående poet, gjorde han en berömvärd insats för samtidens skaldekonst då han bröt med det ”gamla suck- och jämmermaneret”, fortsätter Pontus Möller.” I Aftonbladet den 13 maj 1833 stod att läsa en dikt av Sehlstedt som helt skilde sig från den stil rådde på 1830-talet:

Jag är så glad! Jag sjunga vill ,
Och kufvad ligger varje smärta,
Och vid gitarrens silverdrill
Blir glädjen dubbel i mitt hjerta.
Välkommen, Maj! Fyll min pokal!
Jag vill din skål i botten dricka,
Och jubla genom skog och dal
Med min gitarr och med min flicka.
(Ur ”Den glade sångaren”, Sånger och visor. Del 1, 1873)

Ett vanligt stildrag hos Sehlstedt är hans bruk av orden lilla och liten: “min lilla båt”, “min lilla mage”, “min lilla korpus”, “lilla supen”. Adjektiven “näpen” och “söt” förekommer ofta, liksom ”lycklig” och ”nöjd”.

Sehlstedts mest kända dikt är – enligt Nationalencyklopedien – ”Litet bo jag sätta vill”, tonsatt av Alice Tegnér.

Vi har sett att många av de ord och uttryck som flödade ur den flitige Sehlstedts penna har förvandlats till talesätt. Han var själv en citaternas älskare: Nu ska det bli helt andra bullar, jag tar min Matts ur skolan jag, och blir på landet kvar, fast stekta sparvar ej uti min mund ha flugit, har jag fått en knapp i västen, och jag har en vän i viken.

Litteraturhistorikern G Qvarnström har försökt se under ytan på Sehlstedts idyll. ”Få lyriker kan som Sehlstedt visa en troskyldig välanpassad uppsyn och anslå en trivsamt spinnande ton, som i själva verket har vemodets övertoner.”

Bildkonstnären Elias Sehlstedt

”Ångermanelfven är Norrlands tittskåp: det enda vackra landskapet efter det andra” utropade skalden under en båtresa. Sehlstedt var en flitig tecknare och målare. Enligt uppgifter i artikel ur Svenskt konstnärslexikon tycks Sehlstedts ”produktion av bildkonst ha varit ansenlig”. Han finns bland annat representerad i Nordiska museet, Östergötlands museum, Uppsala universitetsbibliotek. Sehlstedt var en uppskattad marinmålare och ”sådana tavlor föllo hans goda vänner sjökaptenerna särdeles väl i smaken och honorerades betydligt högre än visorna.” Artikelförfattaren Ingvar Holm anser att Sehlstedt ibland orättvist har fått kallas för en folkkär dilettant. Han var visserligen ibland osjälvständig och kopierade Marcus Larson ”och andra 1800-talspatetiker […] men ofta har han en naiv direkthet i sina bilder som ger dem ett bestående värde.” Då Carl Larsson illustrerade Sehlstedts visor använde han Sehlstedts teckningar som förlagor.

I Murbergets samlingar finns några teckningar av Sehlstedt med motiv från Ådalen, och en oljemålning från 1830-talet: ”Vy över Kramfors”.

Elias Sehlstedt hade ständigt ont om pengar. Inte förrän vid slutet av sitt liv, då Svenska Akademien gav honom ett årligt understöd, kunde han känna sig ekonomiskt trygg.

Då Sehlstedt tagit avsked med pension från sin tjänst i Sandhamn, flyttade han till Djurgården i Stockholm där han avled 22 juni 1874.

Elias Sehlstedt ligger begravd på Norra kyrkogården i Stockholm. 1875 restes en minnesvård.

På Härnösands gamla kyrkogård är Elias Sehlstedts ogifta syskonbarnbarn Johan Henrik och Elma Maria Lindstedt begravda.

Skalden har fått ge namn åt en gata i Härnösand, ”Sehlstedtsvägen”, åt ångfartyget ”Elias Sehlstedt” och åt en nykterhetsloge i Härnösand (IOGT-NTO).

Sällskapet Gamla Härnösandspojkar lät 1928 resa ett minnesmärke – formgett av Gustaf Almgren – över Elias Sehlstedt i Härnösands stadspark. Skulpturen avtäcktes den 10 oktober 1926 i närvaro av tusentals Härnösandsbor.

Under firandet av 200-minnet av skaldens födelse nu den 8 december 2008 ska ”klockan 14 på eftermiddagen en krans läggas på skaldens hjässa.”