Emil Hagström

• Det torra trädet savas.1937. Lyrik
• Förvandlingens tid. 1937. Lyrik
• Klyftan. 1939. Lyrik
• Den tanklöse spelmannen. 1943. Lyrik
• Spelmans blomster. 1947. Lyrik
• Brudbloss och jungfrulin. 1949. Lyrik
• Gröna kransar och röda band. 1951. Lyrik
• Kistebrev 1952. Lyrik
• Slingerbultar. 1953. Prosa
• Gökklocka. 1954. Lyrik
• Barn, bohemer och talgoxar. 1955. Prosa
• Nya dikter. 1956-57. Lyrik
• Dikter i urval. 1957. Lyrik
• Visor i Tidlösa.1959. Lyrik
• Jordrök.1960. Lyrik
• Historier från vägarna. 1962. Prosa
• Sabbatsår. 1967. Lyrik

• Sven O Bergkvist, ”Luffarår och klaraliv”, I Klarabohemernas värld. Stockholm, 1993, s. 153 – 158
• Thorstein Bergman, ”… och skrev en ros därtill. (Några anteckningar till Emil Hagströms biografi)”, Visor i Tidlösa. Dikter av Emil Hagström; tonsatta av Thorstein Bergman. 1977, s. 4 – 7
• Thorstein Bergman, ”… oss till glädje”. Thorstein Bergman sjunger Emil Hagström.
• Grammofonskiva, 33 varv 1983. Texthäfte, 12 s.
• Stig Edfast: Att skriva för att leva. 1974. (D-uppsats, Stockholms universitet)
• Tom Hedlund, ”Med graven i behåll”, Svenska Dagbladet 2007-07-03
• Rune M Lindgren, “Efterskrift“, Hagström, Emil, Balladen om Isak Larsson och andra dikter. 1983, s. 135 – 144
• Rune M Lindgren ”Nu har Emil Hagström fått sitt minnesmärke”, Höga kusten 1983:3, s. 40
• Paul Lundin, ”Brudbloss och jungfrulin. Om författaren Emil Hagström”. Thule 1985:4, s. 35–43
• Stig Sjödin, ”Antecknat om Emil Hagström”, Lyrikvännen 1959:, s. 14 – 15
• Staffan Söderberg, ”Så trasiga skor. Noteringar kring Emil Hagströms författarskap”, Provins 1986:4, s. 47 – 48

Emil Hagströms arkiv finns i Göteborgs universitetsbibliotek. Det omfattar 32 kapslar och är slutförtecknat under signum H 188.

• Tidningen VI:s litteraturpris 1961 LO:s kulturstipendium 1963 Ferlinpriset 1964 Dan Andersson-priset 1967

Bland andra följande har tonsatt Emil Hagströms dikter: Thorstein Bergman, Maurice Karkoff, Tor Bergner, Lars-Erik Larsson, Bo Linde, Olof Lindgren, Bo Nilsson, Erland von Koch.

• Ett vinterliv – en sommardikt. En dokumentärfilm om Emil Hagström [av Thorstein Bergman och Gösta Ågren. Tv2,1972-04-24.
• Klarabohemer. Del 1. [Emil Hagström medverkar] . TV-film: 1970-03-15 (Emil Hagström medverkade som sångtextförfattare i filmen ”Det var en gång en sjöman” (1951) med dikten ”En natt i Toulouse”.)

• I september 2007 bildades Emil Hagström-sällskapet (http://www.emilhagstrom-sallskapet.se/)
• ”Emil Hagström-plaketten” delades ut 1982–1997 för "insatser på diktens och visans område i Emil Hagströms anda, till personer och organisationer som gjort värdefulla insatser för visdiktningen, som diktare, kompositör, förmedlare eller forskare". I samband med Lyrikveckan i Sollefteå under 80-talet samt under större delen av 90-talet, utdelades Plaketten som pryds av en miniatyrrelief i stengods, utförd av samma konstnär och med samma motiv som minnesstenen.

På andra sidan ån gick vägen till Runsjön. Det låg flera byar på marka, som skogen och skogsbyarna kallades, men Runsjön låg närmast uppåt Gammelån. Vid bron delade sig vägen. Och just där kom två par pjäxor strävande i blötleran.

Ovanför pjäxorna säckade sig två par vadmalsbyxor, båda lika lappade och stort tilltagna för benen inne i dem. Arv av fullväxta karlar tydligen. Kavajerna var inte gentilare de. På skulten slutligen två vegamössor på tre kvart, karigt och nonchalant. Ena mösskärmen var lagad med en röd tråd. Och under mösskärmarna två smala, bleka ansikten, som såg lite småviktiga ut. Men deras kindben hade ingen bengallkniv ännu sargat sig över en gårbortkväll.

Det var två lilldrängar från Åkroken, och nu kom de på vägen i Ålyckan. De ärnade sig tydligen över bron. Skulle väl till Lindgrens eller mommas eller till någon av stugorna uppåt Långsjöbäcken. Pojken i kolt nöp i gräset med sina kalla tår, tittade lite nyfiket på lilldrängarna, höll händerna på ryggen.
Nu kände han igen den ena. Han var hos Byströms, där mor varit på tunnbrödsbak. Hilding hette han och var en överdängarna att lägga in strömming och potatis. Det visste pojken så liten han var. Han hade hört det av Byström själv, som skrattat så att guldkedjan på magen hoppat.
Kan I förstå, vart all strömmingen tar vägen?
Husfolket tittade och dagsverkarna. Hilding var smal och mager som en stör. Och de skrattade.

Nu kom Hilding på vägen i Ålyckans by. Han och en drängkamrat. Uppe på backen blev de stannande, vinkade åt kvadden. Men han hade just som ingen lust att gå fram till vägen. De ville nog bara retas över hans kolt. Det brukade drängpojkar och karlar göra. Men de fortsatta att vinka. Kom då. Vi vill veta någe. Och vi har inte tid att stå där hela dan. Nänä, stora karlar hade bråttom. Så kvadden masade sig till dikeskanten.
Om han visste var Strängens bodde? Han pekade oppåt Långsjöbäcken. Där kurade en gråstuga bland björk och al.
Men de ville bestämt veta mer. De pratade lågt sins emellan. Jomen, stora karlar hade att prata om. Hilding och den trasiga mösskärmen fick som småroligt också.
Vems pojk han var?
(Ur: "Kvaddarna", Slingerbultar.)
PS. Kvadd betyder pojkslarver, med bibetydelsen oäkting.

Vyschan lull, hadiralanlej,
Mor din ligger me kâra.
Vyschan lull, men hon vålar om dej
och är dej förinnerligen nära.
Vyschan lull, hadiralanlej,
olöcka kommer som hon vell te mej.
Kusen går lull genom åra.
(Ur: ”Vaggvisa till en oäkting”, Gröna kransar och röda band.)

Vackra visor är aldrig långa,
vackra ord ska man aldrig tro.
Ekke dansar i kväll på Sånga,
Elin gråter i Älandsbro.
Hönan ruvde och kanken gol,
jäntan gruvde för sin trånga kjol,
och käringarna på lingonskogen
hadde ont av snön som föll i fjol.

Nä – åkerbära i Ådalsliden
var de sötaste som jag fann.
Och du var sola i slåttandtiden,
jemesi fjortan, då vâla brann.
Vammal väva en lang, lang vad
– langt till vårn, blir väl nagen råd.
Och tullan hänger i farfarsstugan
och livet hänger på en naveltråd.
(”En visa från Ådalen”, Kistebrev)

… vid elva års ålder var jag byxsocialist. Långt innan dess hade dock ordet proletär fastnat i mitt huvud. Var jag fick det ifrån har jag nu inget minne av. Men det satt där. Och min definition av ordet var enkel nog, Det var folk med trasiga kläder. Och då jag under min skoltid varit den trasigaste bland alla lappade och trasiga ungar så kunde jag inte gärna vara annat än proletär. […] Det mest proletära hos mig var mina byxor. De bestod av idel lappar, var styva som plåtrör och kunde stå för sig själva. Min mor brukade också efter varje ny lapp förtvivlat utbrista, att det nu var sista gången hon tog befattning med dem. Men snart hade jag nött hål på något nytt ställe, och de fick i alla fall en ny lapp.
(Ur: ”Byxsocialisten”, Slingerbultar.)

Gullpudra och fackelblomster,
åkervinda och vänderot,
skogens spira och ängarnas kransar
till själens hugnad och bot.
En midsommardag,
en älskelig brud
oss till glädje.

Trolldruva och fingerborgsblomma,
svalans ringar och forsnipans bo,
blonda kvällen i blått förtonar,

nio barnsliga blomsters tro.
Det spelande blod,
den svalkande dagg
oss till glädje.
(Ur: "I midsommartiden", Sabbatsår.)

Emil, Eugen Napoleon Hagström föddes den 3 juli 1907. Han växte upp med sin mamma Kristina och mormor i en liten stuga på sexton kvadratmeter i Nylandsån söder om Sollefteå. I sin diktning kallar Hagström sin hemby för Ålyckan. Torpet ägdes av morfaderns släkt, men såldes. Mormodern fick livet ut bo i den inhysesstuga som fanns på gårdstunet, men då hon avled 1913 måste den lilla familjen söka sig en annan bostad. Hagström minns Ålyckan i sin diktning:

Jag minns den sorlande bäcken
och udden med den gamla alen
och älggräs och tuvull och starr.
Molngubbarna stod höga över bergen
och det doftade barr och kåda
när vi ungar badade för första gången
den sommaren.
(”Första baddagen”, Sabbatsår)

Nog växer en blomma på Ålyckans strand
bitter är dess rot.
Och mina ögon skaver den vassa sand,
sarv snärjer min fot.
(Ur ”En visa från Ålyckan”, Gökklocka)

Då familjen inte längre kunde stanna kvar i ”mommas stuga” bodde man en kort tid i Västanbäck, och flyttade därefter i en fallfärdig och dragig stuga i Trästa by, i Hallstabergets sluttning. Av fattigvårdsnämndens protokoll framgår att Kristina då och då fick understöd: pengar, eller skor och skolböcker åt Emil. Första världskriget pågår; det är nödår. På nyåret 1918 då Emil var tio år blev familjen hänvisad att bo i ”fattiggårn” en vinter. ”… hon [Kristina] anses icke kunna försörja sig och sina två barn, icke ens med rimligt understöd”. Emils mamma hade fått ännu ett barn ”u.ä” i december 1917. (Hon hade tidigare fött tre: Emil hade två äldre systrar; en bror hade dött endast en månad gammal). Om denna förödmjukande händelse har Emil Hagström berättat i ”Ballongen”. ”Stämman” beslutar alltså att Kristina, Emil och lillasyster Olga ska flytta till ”fattiggårn” en tid. Emil vägrar att godta fattigvårdsstyrelsens beslut och ger sig iväg för att protestera, först till kommunalmannen.

”Kölden biter i naglarna och i tårna, som gömmer sina jordiga småpotatis inne i sveciakängorna, hårda, stelfrusna, sulan nött inpå bindsulan”. Nej ”beslut är beslut”. ”Vi tyckte det var bäst så” säger kommunalmannen.

Emil fortsätter till prästen:

Snälla prosten, piper det nerifrån golvspringan, ty så liten är han nu Jakob [Emil]. Mindre än den minsta mus, som en loppa. Vi vill inte till fattiggårn.
Så farligt är det väl inte, säger prosten, som nu påminner sig stämman. På ålderdomshemmet. Du vet väl, att det heter ålderdomshemmet? Gå nu hem till din mor och hälsa att vi gjort vårt bästa.
Och det bästa är ett blåmålat rum med kala väggar, två stela järnsängar, röda filtar, oljestruket golv i snusbrunt, ett högt stelt fönster med rödrandiga gardiner. Och runtomkring och inunder suckar, stönanden, hasande fötter, stötande käppar och kryckor, de gamlas, de lemmalyttas, de döendes hem. Varför måste han som ett barn bo där?
(Ur ”Ballongen”, Slingerbultar)

Jag kommer alltid att minnas det. Jag var då tio år, nu är jag fyrtioåtta. Jag har intalat mig själv, att man ska se försonande på det som varit. Alltid lärde man väl något av vintern bland dårar och gamlingar på ålderdomshemmet också, tänker jag. Och han hade kanske sina goda sidor också, den gamle prosten. Han hade bara den egenheten, att han tyckte illa om fattigt folk.
(Ur ”Förklaringsberg”, Barn bohemer och talgoxar)

Kläder, eller brist på kläder är ett av Emil Hagströms ämnen. Speciellt skor. De ”sveciastövlar” som nämns i citatet ovanför var halvstövlar av hårt knottrigt läder och med spikbeslagna sulor för att de inte skulle nötas så fort. Om hårda skor skriver Emil Hagström, om trasiga skor, slitna av hans vandring på vägarna senare i livet.

Döden kom och döden for.
Döden hade så trasiga skor.
Han iddes varken sula eller lappa.
Han hade en lie röd av rost.
Den svängde han framför oss
På lek och låts
Så hade jag inga dagar att öda.
(”Döden hade så trasiga skor, Jordrök)

En vinter hade pojken Emil inte alls varit utomhus; han hade inga skor.

Det stod en liten pojke i kolt på det vissna fjolårsgräset. Han stod där och nöp med de smutsiga tårna. Det var ännu tjäle i marken och inte särskilt varmt, så han behövde hålla tårna i rörelse.
Han hade inga skor, och på hela vintern hade han inte varit ur stugan. Nu sken äntligen solen, och det var vår i luften.
(Ur ” Kvaddarna”, Slingerbultar). 

Texten fortsätter i avd. Citat på föregående sida.

Efter avslutad skolgång och läsning för prästen försörjde sig Emil Hagström några år i trakterna kring Sollefteå. Han sålde tidningar på älvbåten ”Strömkarlen”, arbetade som springpojke på Sollefteåbladets tryckeri och tjänade dräng hos olika bönder.

I februari 1924 inleder Emil Hagström sin första luffarfärd, det skulle bli många. Den gången styrde han kosan mot Skellefteåtrakten där hans äldre syster Anna bodde. Där fick han tillfälligt arbete i några månader på ett kalkbruk och i en brädgård. Ut på luffen igen, mot Ådalen. På vägen hemåt stannade han till i Långsele, där han lastade kol åt SJ en månad. Hagström har berättat om sin vandringar i Historier från vägarna.

Emil Hagström hade inte bara knappnålsbrev, rakblad och annat ”nas” i sin unikabox då han trampade vägarna. Han sålde också kolteckningar. Han var bra på att teckna.

Vi kan kanske skyndsamt gå förbi det beslut med ödesdigra följder Emil Hagström fattade i februari 1925, då han inställde sig på regementet I 28 i Sollefteå för volontärtjänstgöring. För lönens skull. Ett halvår senare avvek han från förläggningen. Han ”straffade ut sig”. Krigsmakten var ingenting för pacifisten Emil Hagström. Efter avtjänat straff lämnade han Ådalen för att aldrig återvända.

När Emil Hagström en höstkväll år 1925 vandrar söderut, vandrar han också ut ur vår synkrets. Vi förlorar honom ur sikte i de svenska tjugo- och trettiotalens grå, ändlösa arbetslöshetsköer. I tio år driver han hemlös omkring. Han är i praktiken obefintlig, försvinner t. o. m. tidvis ur kyrkböckerna, och vi kan inte kartlägga hans vandringar.
(Thorstein Bergman,”… oss till glädje”).

Mager som ett snöre,
slinker efter vägarna,
hankar inom dörrarna,
rabblar i kökena,
bönar snus hos handlarna
Lusar ner dikena,
repar drev på häktena,
sneglar åt roserna
inom staketena,
klunkar rist ur paverna,
dråsar på haserna
och drömmer om änglarnas
Nålsöga. Amen.
(”Luffarår”, Jordrök)

Från 1930 är han dock skriven i Matteus församling i Stockholm. Han blir en av Klarabohemerna. Sven O Bergkvist beskriver honom:

Emil var den genuine, vänlige, klurige och stillsamt humoristiske vagabonden och bohemen. Han var en verkligt god broder i vilsenheten och man blev alltid glad då man möttes av hans breda, godmodiga leende.
(I klarabohemernas värld, s. 154)

I Stockholm träffade Emil Hagström 1935 författarinnan Ester-Louise Gard, och efter ett långt ”särboförhållande” i huvudstaden gifte de sig och flyttade de till Österskär i Stockholms södra skärgård 1949.

Emil Hagström visade redan som barn begåvning för att skriva. Han var tio år då han debuterade i Nya Norrland 1917, med en ”kampdikt” som slutar ”aldrig elden skall slockna, nej aldrig förrn vi står invid dödsflodens strand.” Som femtonåring står han som redaktör för tidskriften ”Blänkfyren. Organ för skämt och anekdoter” i Lillängets skola i Sollefteå. Texten sattes med gummityper ur ett leksakstryckeri, och varje nummer var unikt. Tre nummer lär finnas bevarade.

En bokhandlare i Hudiksvall gav 1937 ut Emil Hagströms första diktsamling Det torra trädet savas.

Orden gömmas i tankar tunga,
en dyster eld och ett slocknat skri.
Tagg och blomma, trött förbidan.
Visorna vandra förbi.
– Såg du henne, som ingen kände,
o Gud, som tände vårt ögonljus.
Vägen, vägen är utan ände.
Visorna vandra förbi.
(”Visorna vandra förbi”)

Debutsamlingen fick goda recensioner, och Hagström gav ut ännu en samling under året, Förklaringsberg. Två år senare kom samlingen Klyftan ut.

De flesta dikterna i Emil Hagströms tre första samlingar har ett religiöst tonfall och behandlar höga ämnen. Författaren erkände långt efteråt att han inte var riktigt nöjd med sina tidigare diktsamlingar.

Det är först i och med sin tredje diktsamling Den tanklöse spelmannen (1943) som Emil Hagström finner sin form och sin ton. Visorna blir fler, musikaliteten och sångbarheten kommer till uttryck. Emil Hagström lästes mycket under 40- och 50-talen, skriver vissångaren och tonsättaren Thorstein Bergman.

Utanför alla –ismer, litterära grupperingar, decennie-och generationsgränser, leder honom hans väg till visan. Till visan, den otidsenliga, den tidlösa. Den skenbart enkla, den tuktade, formstränga. Den lusteliga. Emil Hagström ställer sig i en lång tradition, börjande i grå medeltid, nående sin första kulmen hos våra båda märkvärdiga 1600-talsskalder och personligheter Wivallius och Lucidor, eruptivt stigande i dagen hos Bellman, och hos Taube. Hos dessa, och hos diktare som dem, har han lärt, och av psalm och läsarsång.
(Ur Thorstein Bergman, Visor i Tidlösa)

Thorstein Bergman nämner inte släktskapen med Nils Ferlin. Men det har andra gjort. Hagström umgicks med de tidiga Klarabröderna där Nils Ferlin var medelpunkten på Café Cosmoplite eller W6. Att där finns en likhet mellan de bägge ”brödernas” dikter kan man kanske se i t. ex. Spelmans blomster.

Vad jag tänker och beslutar,
Om jag lever eller dör,
Ofördröjt min resa slutar
Som den börjat – utanför

Venus, vårars vita låga,
Lys en fattig resenär,
Som är bara mull och fråga,
Utan pass och formulär.
(”Mull och fråga”, Spelmans blomster)

Enligt Stig Edfast handlar det inte om en direkt påverkan; likheten beror mer på de bägge poeternas gemensamma sociala erfarenhet, en sorts släktskap som har sin grund i yttre betingelser.

I sin näst sista diktsamling Jordrök använder Emil Hagström ett nytt, kärvt och korthugget formspråk, och söker sig till nya motiv, ofta i sjukhusmiljö. Emil Hagström drabbades 1957 av leukemi och låg långa tider på sjukhus.

Snöljus, fönsterkors,
Tystnad.
Någon var här
Och tände nattlampan.
Blå lampa, vita lakan, tystnad.
(”Kväll”)

Emil Hagström som växte upp under ytterst knappa förhållanden, fick 1964 en sjukpension från Sveriges Författarfond, vilket innebar att han i det närmaste blev ekonomiskt oberoende. Det var slut med brödskrivandet och han hade råd att experimentera med sina poetiska uttryck, något som de ”antydningar till förändring i tonfall och utgångspunkter” (Edfast) i hans sista diktsamling Sabbatsår, visar.

Emil Hagström avled den 11 april 1970. Det här lilla porträttet inleds med berättelsen om en minnessten över författaren. Det var nära att en annan sten tillhörig författaren, nämligen hans gravsten, togs bort. ”På jakt efter poetens yttre hemvist i livet och döden” upptäckte journalisten Hans O Alfredsson i maj 2007, några månader före Emil Hagströms ”hundraårsdag” att hans gravsten på Österåkers kyrkogård var på väg att fraktas iväg, och graven återanvändas.