Frans Michael Franzén

• Herdabref i Hernösands stift 1832. Härnösand, 1832.
• Skaldestycken. D 1–7. 1824–1861.
• Minne af landshöfdingen i Westernorrlands län frih. Pehr Abraham Örnsköld. Stockholm, 1833.
• Charader. Stockholm, 1849.
• Frans Michaël Franzéns samlade dikter. [1–7]. Örebro, 1867-69.
• Resedagbok 1795-1796. Stockholm, 1977.

• Torsten Bohlin, [Inledning], Franzén, Dikter, psalmer, tal och brev, s. 5 – 37.
• Gunnar Qvarnström, ”Det vittra kaleidoskopet”. En överblick av en regional litteraturtradition, Västernorrland – ett sekel 1862 – 1962, D. 2
• Arne Wiig, Frans Michael Franzén – myten och människan, 2006.
• Arne Wiig, ”Romantikern Frans Michael Franzéns oromantiska kamp för en ny domkyrka”, Studier och uppsatser / Härnösands stiftshistoriska sällskap, 2006, s. 14-24

När jag åt dalen blickar,
Ett Eden jag vid källan ser,
Där Selma står och nickar
Emot sin bild och ler.

Men uppåt vänt, mitt öga
Ser bergets glans, dit Fanny går
Och tillber i det höga
Och själf förklarad står.

Förlikas ej de tvenne?
Jo, Fanny Selmas dotter är;
Men modern efter henne
I tårar stannar här.

Vid bergets fot hon somnar
Och drömmer, vad hon ej har sett.
När allting sig fullkomnar
Bli jord och himmel ett.

För Selma vid min luta
Jag sjöng, en sorglös yngling än,
Nöjd att mitt hjärta sluta
Till hennes, blott som vän.

Sen såg jag gammal vorden,
Ett barn, som fram i templet gick.
Dess själ var ej på jorden,
Ej mera än dess blick.

Här nere himlen vara
Jag tyckte vid den förras syn;
Men denna underbara
Upplyfte mig till skyn.

Jag lärde av dem båda,
Vad dubbel skönhet livet har.
Vi henne dubbel skåda:
En blir hon, som hon var.
(”Fanny”)

Mitt första bör få ett stoltare namn,
Då förent med flera, som långväga vandra,
Det skyndar sig ner att vila i hamn,
Där seglare möta varandra
Vad den girige minst gör är mitt andra,
Väl sitter hos gumman, som hon så snäll
Och spinner sin totte i vinterkväll

Den trevliga Åbon i mitt sköna hela;
Likväl honom ej de dygder fela,
Som ägna mitt tredje, och gärna han går
I mitt fjärde, med vad i sitt huvud han får.
(Ur "Charader" Nummer 23)

Mitt första säger allt vad sägas kan:
Mitt andra det använder och förklarar.
Mitt hela kort och gott förklarar
Vad sinnrikt tänkes av gemene man.
Ur "Charader" Nummer 67)

Minns jag regeln riktigt;
Ett par vänner, och för dem
Vin, som är uppriktigt:
Muntert glam och sång jämväl
Och för övrigt allt slags skäl.
”Skäl att dricka”,
(efter en latinsk Munkvers).

Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin ande och sitt ord
är när oss alla dagar.
(Psalm 157:1)

Gyllene pil, som glänser så skön i spetsen av tornet
Över vår vänliga stad, nu stolt av sitt värdiga tempel!
Fjärran som blixten du ses, då du bådar den kom mande dagen
Förr än dess purpur är stänkt på de väntade ber gen omkring dig.
(Ur "Pilen i tornspetsen") 

Frans Michael var mångsidigt begåvad. Redan vid 13 års ålder begav han sig Åbo för att studera vid universitetet. Han fick där tillfälle att tillsammans med en av sina lärare göra långa resor genom Finland. Den mottaglige ynglingen insöp Finlands folksjäl, något som förberedde honom på förromantikens poetiska tonläge. Då Frans Michael var sjutton år, tog han en filosofie magisterexamen. Efter ett mellanspel som filosofistuderande vid Uppsala universitet, återvände han till Åbo, där han utsågs till docent i latinsk vältalighet 1792. Tre år tidigare hade han utnämnts till professor i lärdomshistoria. Andra uppdrag: redaktör för Åbo Tidningar 1794, bibliotekarie 1795, och professor i historia och praktisk filosofi 1801. Franzén valdes in i Svenska Akademien 1808 och verkade som dess sekreterare 1824 – 34. Han var ledamot i Vetenskapsakademien från 1815.

I början på det nittonde seklet hade Franzén så sakta bytt färdriktning på sin levnads bana. 1804 prästvigdes han och utnämndes samma år till kyrkoherde i Kumla, och tjänstgjorde därefter som kyrkoherde i Stockholm Klara, från 1824. Han hade flyttat till Sverige 1811. Slutligen utnämndes han till biskop i Härnösand 1831. Först tre år senare flyttade han till staden.

Biskop Franzén visiterade nitiskt stiftets kyrkor och skolor.

Dock voro hans besök på gymnasium och skolan i Härnösand ej synnerligen välkomna. Hans ingripande i lektionerna och det klander han stundom med hetta lät gå ut över såväl lärjungar som lärare, voro ej rätt uppskattade.

Så skriver Leonard Bygdén i Härnösands stifts herdaminne, och han fortsätter: ”I allmänhet har man föreställt sig att Franzéns biskopsverksamhet varit av samma stilla och fridsamma karaktär som hans dikter. Så är ej förhållandet.”

Som poet blev Frans Michael Franzén berömd över en natt. Anno 1793 fick han några dikter tryckta i Stockholmsposten. Ett av skaldestyckena var Menniskans anlete, av eftervärlden bedömd som en av "romantikens främsta förebud i svensk dikt" bredvid Kellgrens dikt Den nya skapelsen.

I som skriken "det är ingen"
som gett ordningen åt tingen,
slumpen ställde dem."
Dårar blott till källan stigen,
sen ert anlete och tigen,
rodnen och gån hem!

Den unge Frans Michael Franzéns enkla och omedelbara diktning talade direkt till publiken.
fick han redan ett år efter sin litterära debut motta Svenska Akademiens stora pris för sin okonventionella och originella dikt Sång över Gustaf Philip Creutz .

Ett återkommande motiv i Franzéns diktning är livets korthet. I dikten ”Till en ung flicka” varieras Carpe Diem-temat:

Unga flicka! I din vår
bind dig myrtenkransen.
Dansa medan det du får:
Snart är du ut ur dansen.
…
Spegla dig
så länge än
spegeln dig berömmer:
Denna oförställda vän
nog en dag du glömmer.
…
Medan livet blommar än,
var minut värdera
Dina femton år igen
får du aldrig mera.

Då Franz Michael Franzén kom som biskop till Härnösand 1834 var han redan en åldrad man. Hans poetiska livsverk var i stort sett avslutat. Åren innan hade han emellertid författat två prosastycken som berör vårt län; det obligatoriska ”herdabrevet” och Minne af Landshöfdingen i Westernorrlands län Frih. Pehr Abraham Örnsköld. Där ges två Norrlandsbilder, den då gängse skräckföreställningen om Norrland som ”armodets och eländets hemvist”, och i kontrast till den, Franzéns egen uppfattning om sitt kommande distrikt, som på den tiden omfattade också de två nordligaste länen.

Så finner man detta folk i sina begrepp upplyst, i sina seder städat. Mången skjutsbonde överraskar den resande med lika skarpsinniga frågor, som välbetänkta svar, i ämnen, som för de flesta av allmogen i rikets övriga landskap äro alldeles främmande. […]I en och annan bondstuga är icke blott hyllan försedd med böcker i varjehanda ämnen, utan ock väggen prydd med kartor över Norrland, Sverige, Europa och hela världsklotet.

Stillsamheten personifierad, så har privatmannen Franzén beskrivits, och då han någon gång blev upprörd, ”vredgades han som en duva”. ”Franzén var oerhört behaglig att ha att göra med”, skriver Arne Wiig, efter att ha studerat samtida källor. Och han hade uppenbarligen kvinnotycke.
I 25-årsåldern förlovade sig Frans Michael med en kvinna från Vasa. Då han ett halvår senare var på väg för att hälsa på henne stannade han till i Gamlakarleby. Där mötte han oförhappandes en vacker flicka som hette Margareta Elisabeth . De bägge greps av en ögonblicklig förälskelse och Frans Michael övergav kvinnan från Vasa. Äktenskapet varade inte länge. Hans älskade ”Lilly” dog redan 1806. Frans Michael gifte om sig redan året därpå. På sin dödsbädd hade en av Franzéns vänner ”testamenterat honom sin blivande änka Sofie Wester, fastän kontrahenterna aldrig hade sett varandra.” Trots det osentimentala arrangemanget blev Franzén lycklig också i detta äktenskap. När hustru nummer två avled 1829, funderade han ett tag på att ingå ett ”poetiskt” äktenskap med Fredrika Bremer. Därav blev intet; i stället gifte han sig med sin hushållerska, mamsell Arvedson. Denna kvinna hade vunnit skaldens hjärta genom att servera honom doftande kaffe om morgnarna. Christina Elisabeth Arvedson blev Franzéns sista hustru. Då han avled den 14 augusti 1847 efterlämnade han maka, sju barn, tjugotre barnbarn och tre barnbarnsbarn.

Under sommarhalvåret bodde Frans Michael Franzén med sin familj i biskopsgården i Säbrå utanför Härnösand. Det var också här han avled, i hörnrummet mot nordväst på övre våningen.

Franzéns yngsta dotter Charlotte hade tagit hand om den värkbrutne fadern under hans sista år. Biskopen vilade i en säng med böjda medar; dottern vaggade fadern. Som en lek för tanken och för att skingra sina plågor konstruerade biskopen under denna tid 295 charader, som gavs ut efter hans död och tillägnades dottern.

Biskopen ligger begravd på Härnösands gamla kyrkogård, i en grupp om sex gravar där alla övriga har familjenamnet Kempe ingraverat på gravvårdarna. Den framstående industrimannen JCC Kempe var i sitt andra äktenskap gift med Franzéns dotter Anna Franciska, kallad Fanny.

Journalisten på Västernorrlands Allehanda Ludvig Nordström dröjde vid biskop Franzéns grav i sin artikelserie ”Det döda Härnösand” sommaren 1906:

Ingen bättre plats kunde hans stoft få, än den det nu äger. Ty höjd över parkernas och gårdarnas blommande trän, buskar och plantor med blänk av sommarnätternas vatten på båda sidor, höljd av bruset från allvarliga popplar och med himlens röda nattbrand mellan löven över sig, vilar denne son av de tusen sjöarnas land tätt vid det hav som skiljer hans vaggas och hans gravs olika bygder.

Utsikten är inte densamma i våra dagar.

Det är inte för Franzéns dikter, eller för hans dryckesvisor, för han skrev även sådana, som vi främst minns skalden Frans Michael Franzén. Det är naturligtvis för hans psalmer. Han var ledamot i psalmbokskommittén och J.O. Wallins främste medarbetare i arbetet inför 1819 års psalmbok. I vår nuvarande psalmbok (1986) finns tretton psalmer av Franzén, till exempel ”Din spira, Jesu, sträcktes ut” och ”Den korta stund jag vandrar här”. De mest kända, adventspsalmen ”Bereden väg för Herran” och påskpsalmen ”Vad ljus över griften” är ständigt aktuella på psalmtoppen.

Inte så långt från biskopsgården i Säbrå, intill Helgumsån, ligger en naturformation, som kallas ”Franzéns kulle”. Biskopen brukade sitta här och meditera.

Ett Franzén-sällskap bildades i Härnösand 2004.