Frida Stéenhoff

Romaner

• Det heliga arvet (1902),
• Öknen (1904),
• Kring den heliga elden (1911),
• Ljusa bragder och mörka dåd (1915),
• Filippas öden (1918) [självbiografi]

Dramatik

• Lejonets unge (1896),
• Sin nästas hustru. En kärlekstragedi i tre akter (1898),
• Ärkefienden (1900),
• Stridbar ungdom (1907),
• Den vita duvans samfund (1908),
• Den samla vägen (1910),
• Kärlekens rival (1911)

Essäer, tryckta föredrag, med mera

• Feminismens moral (1903),
• Den reglementerade prostitutionen ur feministisk synpunkt (1904),
• Humanitet och barnalstring (1905),
• Varför skola kvinnorna vänta? (1905),
• Fosterlandskänslan (1907),
• Penningen och kärleken (1908),
• Några ord om protesterna och grundlinjerna i mitt författarskap. Föredrag hållet i Sundsvall den 20 april 1908 (1908),
• Teatern och livet. Några tankar om dramatisk konst i nutid och framtid (1910),
• Det nya folket (2910),
• Minfru, fru eller fröken. Reformförslag (1910),
• Äktenskap och demokrati (1912),
• Könsslaveri (1913),
• Krigets herrar – Världens herrar. Föredrag på internationella Kvinnodagen i Stockholm 1915 (1915)

Artiklar i Tidevarvet

• "Samtal med en puritansk dam och (?) teatern", 1924:1,
• "Samtal med en libertin om teatern", 1924:3,
• "Samtal med en borgmästare om prostitutionen", 1924:8, '
• "Ellen Key och Nikodemus", 1924:49,
• "Babels förbistring. Angående befolkningsproblem och livets nödtorft. 1925:7,
• "Bör nutidsmänniskan tro på drömmar?", 1925:14,
• "Vad unnar han henne?", 1925:17,
• "Tiggarnas läger", 1933:26–27

Frida Stéenhoff skrev även artiklar, recensioner och essäer i Idun, Ord och Bild, Social Tidskrift, Svenska Dagbladet, Brand och Fram.

• Christina Carlsson Wetterberg, -bara ett öfverskott af lif- : en biografi om Frida Stéenhoff. 2010 
• Christina Carlsson Wetterberg, ”Krig och kultur i konservativ och radikal belysning. Annie Åkerhielm och Frida Stéenhoff från sekelskiftet till första världskriget, Samlaren 2005, s. 97-150 
• Bodil Eriksson, Frida och kärleken. D. 1–2. Mitthögskolan, avd. för kommunikationsvetenskap. Sundsvall, 1984–1985.
• Hjördis Levin, "Lejonets unge – Frida Stéenhoff och den nya moralen", Testiklarnas herravälde. Sexualmoralens historia. Stockholm, 1986 
• Ingeborg Nordin Hennel, "Man måste vara mumie för att inte vara revolutionär. Om Frida Stéenhoff", Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Band 2, s. 553–557
• Inga Sanner, "Kärleken som kulturproblem. Frida Stéenhoff", Den segrande Eros. Kärleksföreställningar från Emanual Swedenborg till Poul Bjerre, s. 75–77 
• Beatrice Zade, Frida Stéenhoff. Människan, kämpen, verket. Stockholm, 1935.

Rektorn:
Er far är livslevande i sina böcker. De är mycket snillrika, men ha det stora felet, att man aldrig kan ta dem till familjeläsning – aldrig sätta dem i handen på en ung flicka. Jag hoppas att ni inte har läst dem alla?
Saga (utbrister):
Skulle jag inte ha läst pappas verk!
Rektorn (generad):
Det pinar mig verkligen på er fars vägnar. Så som han blottar känslor och – annat. – Och hans våldsamhet i uttrycken!
Saga (stolt):
Om ett lejon skriver böcker, talar det naturligtvis om de strider och kraftprov, som ingå i ett lejons tillvaro.
Rektorn (något hånfullt):
Ni tänker er far som ett lejon?
Saga:
Ja.
Rektorn (gäckande):
För hans stora, ljusa hår?
Saga:
För allt. Hans mod, hans kraft. (Sakta.) Och för att mamma lärde mig det.
Rektorn:
Gjorde hon det?
Saga:
Hon brukades stryka mitt hår och säga: "manen har du, lilla lejonunge! Har du också hjärtat!"
(Ur Lejonets unge, Första akten)

Den röda doktorinnan

1887 gifte sig Frida med läkaren och författaren Gotthilf Stéenhoff och flyttade till Sundsvall, där paret bodde fram till 1908. Maken hade sina patienter i stadens fattigkvarter. Han blev också fängelseläkare. Frida följde ofta med Gotthilf på hans sjukbesök; det var så hennes intresse för sociala frågor väcktes.

Frida Stéenhoff formades till författare under åren i Sundsvall; det var här hon skrev de flesta av sina skådespel och ett par romaner. Hon debuterade 1896 under pseudonymen Harold Gote med pjäsen Lejonets unge; en utopi i tidens dramatik. Två kvinnor – Ödegård och Saga – har huvudrollerna. Saga är dotter till en man som av sina närmaste kallas för ett "lejon". Ellen Key hämtade för övrigt titeln till en av sina mest berömda böcker från en replik mot slutet av Lejonets unge: "Nästa århundrade blir barnets århundrade – liksom detta varit kvinnans."

Stéenhoff ställer sig i pjäsen på de utsattas sida, hon ser till barnet och till modern. Modern har rätt till sitt barn och barnet har rätt till sin mor. Varje barn ska vara välkommet till världen. Frida Stéenhoff propagerar i pjäsen för en ny sexualmoral för bägge könen. Först och främst måste en kvinna få rätt till en jämnårig sexualpartner och inte behöva nöja sig med en make som är dubbelt så gammal som hon själv. Författaren jämförde det juridiska tvångsäktenskapet med prostitution. Hon kräver att de unga älskande i pjäsen ska tillämpa födelsekontroll. Detta var ett oerhört krav att framställa öppet på en teaterscen i dåtidens samhälle. Mycket omoraliskt, om än inte olagligt. Preventivmedelsförbudet infördes först 1908. Inför premiären på Lejonets unge lär Sundsvalls "ungherrar" ha köpt upp alla stadens visselpipor, för att markera sitt ogillande inför den brandfackla som slungades mot äktenskapets helgd och den rådande sexualsynen att sinnlighet var synd.

Frida Stéenhoff debuterade först som författare och utvecklades mera långsamt mot sin radikala samhällssyn, skriver en av hennes levnadstecknare. Stéenhoff blev en av sin samtids främsta kvinnosaksteoretiker och det var hon som introducerade begreppet "feminism" i Sverige. Inför en publik av arbeterskor i Sundsvall höll hon 1903 föredraget Feminismens moral.

"Sällskapet för yttrandefrihet" engagerade 1905 Stéenhoff för ett framträdande i Folkets Hus i Stockholm angående den reglementerade prostitutionen. Publikens intresse var så stort att föredraget repriserades två gånger. Frida Stéenhoff reste dessutom ut i landsorten på en föreläsningsturné. Humanitet och barnalstring som Stéenhoff hade kallat sitt föredrag, trycktes i bokform i en upplaga på 23.000 exemplar. Ett annat föredrag kallades Penningen och kärleken (1908); där talade Frida Stéenhoff för kvinnans och barnets ekonomiska oberoende. I Sundsvall deltog Frida Stéenhoff aktivt i samhällsomdaningen. Hon utsågs bland annat av stadens kommunalfullmäktige att utreda fattigvårdens omorganisering i modern riktning. Hon arbetade aktivt i en förening för välgörenhetens ordnande och tiggeriets bekämpning. Hon var med om att stifta Svenska föreningen för moderskydd och sexualreform efter tyskt mönster. Hon deltog i den kvinnliga rösträttsrörelsen. Hon stödde arbetet för kvinnors rätt till barnbegränsning och födelsekontroll; hon införde begreppet positiv feminism i den allmänna svenska debatten och bekämpade det då rådande prästväldet. Frida Stéenhoff skrev artiklar i Fogelstadkretsens liberal-radikala tidskrift Tidevarvet.

I sitt författarskap talade Frida Stéenhoff alltså för en ny kärlekssyn, och hon skrev flera teoretiska skrifter om kärleken i Ellen Keys anda. Stéenhoff delade inte Keys uppfattning om kvinnans särskilda väsensart, och vägrade att erkänna att kvinnans främsta uppgift är att föda barn. Men Key och Stéenhoff kämpade sida vid sida för en ny sexualmoral.

Frida Stéenhoff verkade inte bara genom fiktionen och via sina teoretiska skrifter, hon var också, bredvid Hinke Bergegren, en av de mera omtalade preventivmedelspropagandisterna.

Konsten för konstens egen skull var inte nog för Frida Stéenhoff. Viljan att belysa och försöka förändra de missförhållanden hon såg blev småningom ett avgörande syfte, ett syfte som stod i strid med den samtida teaterns och litteraturens uppgift i samhället. Erotik och kärlek var vanliga ämnen på scenen men Frida Stéenhoff problematiserade dem och satte dem under debatt.

Det hade hon gjort ända från början, alltifrån sin debut med Lejonets unge 1896.

"Frida Stéenhoffs litterära författarskap har tycke av den programmatiska stridsskriftens och partsinlagans förutsägbarhet, vilket är till förfång för dess estetiska verkan", sammanfattar Ingeborg Nordin Hennel. Hon tillägger: "ändå utgör hennes fiktion och broschyrer en viktig länk i nordisk kvinnolitteratur. Genom sitt avantgardistiska tonläge bidrog dessa till att flytta fram kvinnans position".

Frida Stéenhoff och maken Gotthilf flyttade till Oskarshaman 1908, och 1912 till Stockholm. Anledningen till att Stéenhoffs lämnade Sundsvall, var makens – han var ju läkare – kritik av det förnedrande "besiktningstvånget" av stadens prostituerade. Han hamnade i konflikt med stadens styresmän; en kampanj från högerpressen ökade trycket på hans person och Gotthilf såg ingen annan möjlighet än att familjen flyttade från staden. Frida Stéenhoff fortsatte under hela sitt liv att kämpa för ett bättre samhälle. Hon avled i Stockholm den 22 juni 1945.