Gustava Svanström

• En historia från Ådalarna. 1904
• På Blåhammars bruk. 1905
• Daniel. 1906. [Noveller]
• Drömmen om morgonstjärnan. Ur en prästs dagbok. 1907. [Noveller]
• Vild mark. 1908. [Noveller]
• Långdansen. En historia om älskog. 1909
• Det starkaste. 1910
• Den ljusa natten. 1911
• Midsommar. 1913
• Släktens ansikten. 1918
• Torsgården. 1920
• Byns komedier. 1923 (pseud: Marius Swan)
• Prostinnan Agnetas testamente. 1925
• Liljecronas hem. Sång för en röst med piano. 1928. [Musiktryck]
• Agneta. 1929
• Järn, trä och hjärtan. Släktskildringar från ett järnbruk i Ångermanland. 1930
• Ringar på vattnet. Norrländska, norska och danska minnen. 1933
• Solen bryter fram. 1933. [Noveller]
• En fågel i handen. 1934
• Segraren.1934

Artiklar, litet urval

• "Ett litet stycke Norrland i frosten samt några ord om Sollefteå och Sollefteåskogen", Svenska turistföreningens årsskrift 1909
• "Ett prästhem i Ådals-Liden", Norrländska prästhem, 1932
• "Några minnen från en ångermanländsk prästgård på 1880-talet" Ångermanland-Medelpad. Årsbok för Västernorrlands läns hembygdsförbund. 1933.

• Jules Ingelow, Svenska folkförfattare. Bygdediktare, hembygds- och folklivsskildrare. Del 2, 1931.
• Karl Mäler, ”Gustava Svanström”. [Nekrolog]. Nya Norrland 22/5 1935
• Per Nilsson-Tannér, ”Gustava Svanström”, Kring press och parnass. 1933
• Maj Olsen, ”Till minne av Gustava Svanström”, Provins 1983:3, s 26-27.

En sommarkväll sjunker över Graninge bruk. I bakgrunden ligger ett berg som kallas Susannaberget, och där ha Ångermanland och Jämtland stämt möte. Just där sjunker nu solen, och aftonskimret sprider sig från bergets skogklädda hjässa som dragit ner himlens blå över sig i en djup och förtätad skugga, faller över mörka skogar och ljusa sjöar, över den gröna dalsänka kring en sorlande å, där en gång ett järnbruk växte fram.
(Ur "Järn, trä och hjärtan", 1930)

Om en turist en sommardag med ett kartblad i fickan går byvägen från kyrkan och uppför Hullstaberget, som reser sig, som en rund, mörkfransad nacke mot himlen, ser han de vida utsikterna mot öster och väster stängas för och försvinna, tills det endast finns kvar en skymt af fjärrblå berg mot norr. När också denna är försvunnen, är han inne på obygdsstigarna , i den vilda skogen.

Efter en half timmes vandring möter honom ett ensamt torp, kalladt Järnberget, ett litet nybygge, där ängsmarken blommar och säden skjuter upp ur ett par små åkerlappar, som skymta mellan granarna. Tar han sedan en stig till höger, öppnar sig snart en ödsligt vacker sjö, Spannsjön, där de enda bebyggarna utgöras af två torpare.

Den ene af dem, Hillbom, har ett par godsint spelande ögon och en ståtlig gestalt, en bred rygg, som väl kan bära sina modiga bördor i näfverkonten. Madame Hillbom sysslar inne i den lilla sommarstugan, rask och fryntlig; hon har haft 17 barn, men ändå tyckas ungdomlighet och hälsa dröja kvar hos henne.
”Vi ä' allmänheten här i skogen”, säger hon och berättar om hur roligt det var, när skogsbyggarna en gång vintertiden mangrant samlades för att öfvervara invigningen af ett litet skolhus i den två mil längre bort belägna Knäsjön.

Ofvanför Spannsjön reser sig Lidberget, eller som det uttalas Liberget. Högt på dess sluttning synes en liten grön fläck, kallad ”lien”, mot den mörka barrskogen.

Dit upp i ”lien” hade en gång tvenne ensamma kvinnor förlagt sin boning, och ännu synas där de gräsbevuxna lämningarna efter en liten stuga.
Men en gång vintertiden blefvo de insnöade däruppe, och sjukdom och nöd kommo. Till slut arbetade sig folk ditupp med hästar och slädar och förde de båda kvinnorna i nästan döende tillstånd ned till bygden.

Nu är det öde däruppe i lien, och utsikten därifrån är också den rama ödemarkens. Ingenting syns af ådalen och dess bygd, men i stället skogar och åter skogar, och längst bort bli bergen så ljust blå, att de nästan likna snöfjäll. Och många sjöar glänta fram ur skogarna och spegla rymdens eviga växlingar.
(Ur "Svenska Turistföreningens årsskrift", 1909)

Vid den tiden han [Ludvig Nordström] skildrar, var han själv en liten gosse som sprang och lekte om vårkvällarna på Norra Kyrkogatans kullerstenar, bland de gamla familjehusen som funnos där, Nordströmska gården och Alkvistska gården o.s.v. Han brukade vara klädd i en lien brun sammetsrock med dito mössa, en kostym som var mycket klädsam för den rosigt bruna hyn, de mörka ögonen och det mörka håret.
Han var en liten sydländsk vacker gosse som inte alls vanprydde den av havsfläktar omsusade ”norrstan” i ”Öbacka. Och våren kunde också vara så vacker när den kom med dessa stämningar vars grundton inte har så mycket att skaffa med ”folkförvandling”.

Den lilla vårbilden här nedan är från ungdomens Härnösand kring årtalet 1890.
Det faller svala skuggor från knoppande träd över grå kullerstenar, björkallén som i mjuka svängar kantar vägen bort till ut värdshuset Rosenbäck, skiftar i grönt.
Det grönskar kring de gamla stilförnäma gårdarna utanför staden, Framnäs, Geresta, Kappelsberg och vad de heta, det blånar från inloppen, från Härnösandsfjärden, kanalen, södra sundet. Och Vårdkasberget ligger där urtidsgrått och påminner om ofredstider, – fastän för det unga Härnösand mest om skarblanka påskmornar när man färdades dit för att se solen dans, titta efter eventuella havsvakar och kanske skrapa sönder kinderna mot skaren när kälken gjorde haveri.

Det är morgon. Skolorna äro ännu igång fast det lider mot slutet av termin. Gatstenarna klappra under steg, skolpojkarna äro i brådskande takt på väg till sitt läroverk. Över stora ingångsdörren lyser en inskrift mot dem: I ditt ljus se vi ljus. Skolpojkshumorn har ändrat om uttalet, så att det heter: Idittljus Seviljus. Det klingar som namnet på en förnäm romare.
Över det gamla gustavianska läroverket stod en latinsk inskrift: Hic opus studium parvi properemus et ampli. – det ändrade man däremot om till svenska: Hocus pocus studeras här av propra gossar från Jämtland.
(Ur ”Härnösandsvår på 90-talet”, Ringar på vattnet, 1933)

De hade kommit at tala om det, som lefver i skogarna afsides från människor, men som de stöta ihop med bland, där det går osynligt på vägar och stigar. Och om en människa utan att ana det trampa på de osynliga eller dricker, där de nyss har druckit, följer det alltid något ondt efter, som häftig värk och svullnad eller feber och frossa.

Och det finns fäbodvallar, där det aldrig är fritt. Där de osynliga springa och dra kritspår kring golvet, när spisen blifvit hvitlimmad kasta de kol ur askan och narra boskapen att gå vilse.

”Det är en myrslått borta vid Nybrännan” sade Ingeborg. ”Har du varit där? Den ligger djupt mellan två berg, och det händer aldrig att slåtterfolket kommer därifrån om höstarna, utan att någon har hört eller sett något besynnerligt. I fjor, när de låg i ladan där om natten, blef det ett besynnerligt lif, som snodde kring knutarna. Lars Mickelsson hade bössan med sig, och han gick till gluggen på väggen och hotade, att han skulle skjuta. Men i detsamma fick han ett slag för örat, så att han segnade, och sedan låg han sjuk flera dagar.”

”Jag har hört, att det var en spelman, som gick där om Trefaldighetsnatten”, sade Anna Erika. ”Han satte sig på en sten för att hvila, och då fick han höra, hur det tutade som i en silverlur, och hur det lät, som om folk och boskap gått fram på en osynlig väg. Han var inte rädd av sig, och han tänkte, att det fick vara, hvad det ville, men spela för dem skulle han. Men så fort han satt stråken på strängarna, kom det underliga människor fram ur buskarna, och de togo ihop och dansade. De hade hvita ansikten, men ben och armar voro svarta som jord, och guldringarna blänkte omkring dem. Då blef han rädd ändå och ville sluta, men då kunde han inte.
Armen gick af sig själf, tills den värkte och där fick han sitta och se på den besynnerliga dansen, tills en kant af solen rann upp. Då blef det ett pinglande och hojtande, och hela följet försvann som en rök.”
(Ur "En historia från ådalarna", 1904)

Gustava Svanström föddes den 15 juli 1874 i Stugun i Jämtland där hennes far var kyrkoherde. Då Gustava bara var två år dog fadern. Svåra år väntade den ensamstående modern, som dessutom hade ambitioner för sina bägge barn; att sonen Emanuel skulle kunna utbilda sig till präst och dottern Gustava få möjlighet att ägna sig åt ”vitterhet”. Mamman gifte sex år senare om sig med kyrkoherden A. F. Hammarström i Långsele och familjen flyttade dit.

Emanuel fick möjlighet att läsa till präst, och han tillträdde också så småningom en prästtjänst i Långsele. Och Gustava fick sin bildningsresa, den gick först till Flickskolan i Härnösand, därefter utomlands; till Danmark, Norge, Tyskland och Italien. Hon återvände till Sverige och prästgården i Långsele där hon bodde kvar under resten av sitt liv. Där kunde hon ägna sig åt vitterhet medan hon hushållade åt sin bror.
Gustava lär ha varit opraktisk och man fordrade kanske inte heller att hon som författarinna skulle ställa upp så mycket som var brukligt att kvinnor gjorde den tiden på prästgårdarna, skriver Maj Olsen i ett porträtt av Gustava Svanström. Gustava Svanström själv har tecknat interiörer från Långsele prästgård i uppsatsen ”Några minnen från en ångermanländsk prästgård på 1880-talet”.

Gustava Svanström debuterade 1904 med romanen En historia från Ådalarna. Denna kärlekshistoria med förhinder har en levande och suggestiv naturskildring. Läsaren får inblickar i den tidens folkliga föreställningsvärld. Bjäran visar sig, och den legendariske trollprästen Spå-Herr-Ola stiger fram.

På Blåhammmars bruk är ännu en romantisk historia, där Blåhammar torde vara lika med Graninge bruk, och det järnbruk en mil över skogen dit man ofta far och hälsar på, är antagligen Forsse bruk. En lagerlöfsk kavaljer vandrar på landsvägen; man påminns då och då om Gösta Berlings saga.

Släktens ansikten är en krönika som löper genom flera generationer. Herrgården ”Hamra” är en av de gårdar kring vilka romanens handling kretsar. Namnlikheten med ”Hamre” leder oss in på den inte alltför vågade gissningen att romanen utspelas i trakten av Långsele, kring Faxälven. Rallarna, järnvägens anläggare, finns närvarande i handlingen. Egendomar byter ägare efter inte alltför hederliga affärsuppgörelser. Dryckenskap, olycklig kärlek, romantik med förvecklingar är andra ingredienser i denna underhållningsroman. Klockringning ackompanjerar romanens slutscen; den klockringring som ljuder genom hela riket vid midnatt den sista december 1899.

För manuskriptet till Släktens ansikten mottog Gustava Svanström år 1915 Iduns stora romanpris à 1.500 kronor, med motiveringen: ”Betydande fabuleringsförmåga, fin observation och en sund, färgrik stil äro egenskaper, som utmärka denna norrlandsroman af en af våra förnämsta yngre författarinnor.”

20 år senare bedömer Karl Mäler i en nekrolog Gustava Svanströms hela produktion:
Hon har ”utgivit en mängd romaner, som ingalunda saknat litterärt värde. Genom all hennes diktning har strömmat en våg av varm medkänsla med de lidande, bekymrade, åsidosatta.” Men det recensenten värderar högst i Gustava Svanströms författarskap är hennes biografiska skildringar Ringar på vattnet och Järn, trä och hjärtan, – Graninge bruks historia genom tre sekler – som har ett ”utomordentligt kulturhistoriskt värde”.

Gustava Svanström avled den 21 maj 1935. Utöver sina många skrifter lämnade Gustava Svanström efter sig en ekonomisk fond att förvaltas av Långsele kyrkoråd. ”Ränteinkomsten skall årligen utdelas som stipendium åt två välartade och begåvade elever i fortsättningsskolan vid Hamre folkskola” står det i testamentet.

Gustava Svanström är begravd på Långsele kyrkogård, mellan sin bror och styvfar.