Hjalmar Höglund

• I norrsken och sommarljus. Skisser och stämningsberättelser. 1900
• Mellan älvarna. Skildringar från norrländska bygder. 1902
• Bland munkar och nunnor samt andra berättelser. 1903
• Ljungdalshistorier. Skildringar från norrländska bygder. 1905
• Skogsinspektoren. 1906
• Strimmor. Berättelser och skildringar. 1909
• Lytets börda. Berättelse. 1910
• Hett blod. Roman. 1911
• Nils-Isak. Berättelsen om en bonde. 1912
• Vid Sankt Olas källa. 1914
• ”En Medelpadsbygd” [Borgsjö], Svenska Turistföreningens årsskrift 1901

• O, Feuk, ”Till minnet av hembygdens diktare”, Nordbygden 1940:4
• E. N. Söderberg, ”Hjalmar Höglund: En norrländsk novellist”, Idun 1909:33
• Harald Westin, ”Hjalmar Höglund”, Borgsjöbygden 1981

När Erik Axner var sju år gammal, så mistade han sin far, och ett år senare råkade han ut för olyckan att under lek få sitt ena öga sönderskuret av en glasskärva, och när budet om detta sista nådde hans mor, sysslade hon bäst med at svepa sin egen far. Det var i snabb följd tre hårdhänta ödesgrepp, som skulle ha brutit ned henne, om hon varit en kvinna, hvaraf det knappast går tio på hundradet. Men förunderligt nog finns det lynnen, som kunna prässas samman så hårdt som vore de krossade, utan att de likväl brytas, när trycket är öfver, fjädra de åter ut sig till ny spänstighet. Sådana lynnen höra hälst kvinnorna till.

Fru Axner tog genast Erik till närmaste läkare.
”Kära doktor, det måtte väl inte vara något farligt med gossens ögon?” frågade hon ängsligt.
Doktorn därute på landsbygden var en genomhygglig karl, som framför allt inte ville at något skulle vara farligt. – Nej, bevars, farligt var inte det här heller. Det behövdes bar en tids behandling med omslag och indroppning, så skulle pysen snart vara frisk igen.

Och han lade om och droppade in. Men den sommaren var ihärdigt solstark af sig, och solljuset bländade och pinade både det sårade och det osårade ögat, och när gossen därför blef sämre och sämre i stället för bättre och det visade sig, att här verkligen förelåg något farligt, då satte doktorn proppen i droppflaskan och afsade sig ”fallet”.
(Ur ”Glasskärvans vägmärke”, Lytets börda, 1910)

Sent en höstkväll kom en främling åkande vägen fram. Han hade ämnat hinna fram till ett visst ställe, som han kände till, men regnet föll stridt och mörkret var så intensivt, att han såg sig nödsakad att söka tak öfver hufvud i närmaste gård. I det täta mörkret var det emellertid svårt att urskilja gårdarna från vägen, emedan det var så sent, att de flesta gått till hvila och släckt ljusen. Från en gård lyste det likväl ännu, och där hoppades han få kvarter öfver natten. Han band sin häst invid grinden och letade sig fram till gården med ledning af ljusskenet, och ljusskenet förde honom fram till ett fönster, genom hvilket han såg in. Och nu kommer det ohyggligaste i hela historien.

Därinne såg han två kvinnor syssla framför en brinnande bakugn. Ord hörde han ej, men af gester och minspel tyckte han sig förstå, at den äldre kvinnan var den ensamt befallande och bestämmande och att den yngre endast mekaniskt och själsfrånvarande utförde, hvad hon blef befalld. Så såg han den yngre taga upp ur bädden ett spädt barn, som inte kunde vara annat än nyfödt, lägga detta på en brödspade och på en vink af den äldre hastigt skjuta det in i den brinnande ugnen. Han hörde den unga kvinnan i samma ögonblick utstöta ett vildt skrik, och hann se henne sjunka samman på golfvet. Själv kunde han ej återhålla ett utrop af fasa och skyndade därifrån, som om han sett den gamla helvetesbilden lefvandegjord inför sina ögon.
(Ur "Hett blod", 1911)

Det var flottchefen, som sporde, och flottningsförmannen, som svarade.
”Huru många flottar ligger det då i sjön, Strandberg?”
”Fem.”
”Och huru många flottfästen ha vi?”
”Inte flera än flottar”.
”Och ni säger, att bommen är full och hotar att sprängas och att vattnet stiger och att motvind omöjliggör släppningen.”
”Ja, flottchefen kan själv se, huru det är. Jag fruktar, att om den här östanvinden fortfar länge på det här viset, så går det på tok, ty antingen spränges bommen där uppe, och timret drifver vind för våg, eller också tränges timret upp emot forsen och tar bron med sig.”

Flottchefen rev sig bekymrad i hufvudet.
”Men hvarför i Herrans namn har inte Strandberg skickat bud upp efter älfven, att de skulle stoppa?”
”Jo, därför att det gått bra hela tiden, ända tills vinden för ett par dagar sedan vände sig på östan och växte till storm midt i brådaste flottningen, och så har fjällfloden därtill kommit just i det här draget, och så hände det där med bommen uppe i älfven, som flottchefen vet.”
”Och finns det ingen spaning på, hvem som högg af den?”
”Nej, ingen vet det.”
”Åh, om jag visste, hvem den bofven vore, så skulle han allt få sota för det!”

Strandberg såg upp.
”Men flottchefen skall också betänka, att folket inte kan flyga. När de vilja ro öfver älfven och inte komma fram för timmer och bommar, så bli de rasande och …”

Flottchefen sprang upp.
”Men för f-n, de må bli hur rasande som helst, så få de väl inte göra åverkan på andras egendom för det!” bröt han ut.
(Ur ”När flotten gick”, Mellan älfvarna, 1902)

Hvem har väl icke under en färd genom det vackra Resele i Ångermanland sett och hört talas om Tomtnipan?
Den är belägen helt nära landsvägen och ej långt från Höfvens gästgifvaregård, och den ringa mödan af dess bestigande ersättes tillfullo af den utsikt, som från dess topp öppnar sig öfver den väna Reseledalen. De flesta turister, som passerat där förbi, hafva därför också gjort en afstickare dit upp, bland andra äfven konung Karl XV, som å en björk därstädes inristat sitt namn.

Vill du bestiga Nipan, så tag en Reselebo med dig, som känner till trakten och kan ge dig upplysningar. När du så vandrat den korta vägen från gästgifvaregården och ett stycke följt den slingrande stig, som leder upp mot nipans topp, så passerar du några lämningar efter en fyrknutsstuga, där en ensam gammal kvinna tillbringat sina sista år.
(Ur: "Tomtnipan", I norrsken och sommarljus. Skisser och stämningsberättelse, 1900)

Hjalmar Höglund föddes i Borgsjö och bodde där bland annat i byarna Näset och Västanå. Hans far som var präst dog då sonen bara var sex år. Efter några år upplevde pojken ännu en olycka: han fick under lek en glasskärva i ögat, och blev så småningom blind.

Hjalmar Höglund bokdebuterade vid 35 års ålder med novellsamlingen I norrsken och sommarljus. Skisser och stämningsberättelser. Dessförinnan hade han skrivit poesi och kortprosa i Nya Dagligt Allehanda och Stockholms-Tidningen. Under signaturen ”Sture” medverkade han också under många år som skribent i norrländska dagstidningar, i till exempel Härnösands-Posten.

Den stränge litteräre smakdomaren C. D. af Wirsén ansåg att Höglunds naturskildringar ”äro mycket liffullla och aldrig uttänjda” och att ”hans teckningar af karaktärer oh folkseder göra ett starkt intryck af sanning”.

Hjalmar Höglund skrev böcker med andra motiv än de han hämtade från folklivet och hembygdens natur. Romanen Hett blod handlar om den unga kvinnan Märit Åkerdal; om hennes förälskelser i olika män. Hennes familjebakgrund kastade en skugga över hennes oroliga tillvaro. Det sades att hon var av ”tattarblod”, och hennes pappas syster hade begått ett fruktansvärt brott. Boken, som lär bygga på verkliga händelser, väckte stor uppmärksamhet då den kom ut 1911, och är kanske det mest lästa av Höglunds verk.

Sitt synhandikapp har Höglund skildrat i den självbiografiska berättelsen Lytets börda, en bok som belönades med ett hedersomnämnande i Iduns romanpristävling 1908.

Denna roman […] är ett af de mest värdefulla arbeten, som utgivits såsom enkronasbok i original. Den behandlar ett ämne, som är mycket aktuellt. Författaren har gjort sig till förespråkare för de lyttas, speciellt de blindas intressen. Man följer skildringen med spänning och intresse, blir ofta gripen, och då man slutar boken har man rik behållning.

Om Nils-Isak. Berättelsen om en bonde skriver Olof Högberg i ett förord:

Detta allt är en i det hela mycket god, sanningsmättad, på kornet tagen lärospegel, som nu förordas åt allmänheten. Denna bok om en bonde kan och bör finna vägen först och främst till hvarje bondehem såsom en både underhållande, lättläst och nyttig bok.

Vid Sankt Olas källa, blev Höglunds sista bok. Den kom ut 1914; manuset hade tilldelats ett pris av Svenska Akademien året innan.

”Till årets vittra tävlan hava 16 skrifter inkommit. Af dessa har akademien beslutit med sitt andra pris belöna Nr:8 Vid S:t Olas källa sammanfogade legender om Olof den heliges landsflyckt och färd genom Svitjod, på grund av den friskhet och ursprunglighet, som utmärka flera bland sägnerna och den enkla vackra väl genomförda stil vari de äro återgivna eller omdiktade. Författaren […] är av sjukdom hindrad att idag [den 20 december 1913] personligen mottaga priset.”

Hösten 1915 flyttade familjen Höglund till Stockholm. Hjalmar tillträdde en tjänst som sekreterare i ”De blindas förening”, där han arbetade intill sin död – i Spanska sjukan. Han är begravd på Borgsjö kyrkogård.