Jan Wolf-Watz

• Svensk manskörsång 1808–1833 : en repertoarstudie. 1969
• Fjärilarnas sånger : musiktryck, 1983
• ”Dikter”, BLM 1999:3, s. 54–55
• ”Brofästen”, Provins 1997:4, s. 5–11
• Södra Västerbottens kustland, 1997
• Svalorna i katedralen, 2000
• Röster i Ångermanland : antologi, 2002
• Röjås Jonas KosmosBoda, 2006
• Tok-Abraham, 2006
• aBinotti, 2007
• Kapten Syster, 2008
• Chaconne [Ljudupptagning] / Musik: J. Anders Berggrén; text: Jan Wolf-Watz; [producent: Göran Sjögren]. 2008
• Vilhelm Hammershøis väg, 2009
• Christer Carlstedt : något däremellan / [text: Jan K Persson ; dikter: Jan Wolf-Watz].2009
• Aran, 2011

Alla diktsamlingar och romaner har recenserats i dagspressen.

• Crister Enanders recension av aBinotti i Helsingborgs Dagblad 5/7 2007.
• Gunnarsson, Björn, Post festum : Björn Gunnarsson om åtta lyrikdebutanter.
• BLM 1997,s. 60-63
• Gustafsson, Anna, Sen debutant fick Katapultpris. Författaren 1998:2/3, s. 48

Han säger toner
Sinnrikt som av nävar full

Av blåbärsris
Av moln i lila, grova ord
Av böner som blev kvar på trappen

Rågfält

Röster säger han
Jag ger dom mina händer och tar mark mot luften
Berg mot berg

Han säger
Snö är alltid blå
Det vita finns i båtarna som hakats av från tiden
(Ur Södra Västerbottens kustland)

Potatisjorden

Gunnars skratt i svepandet av glasverandan
Bullret från klaveret Fjorton händers trängsel

Husen står där

Skuggorna slår upp ur
Tungan strimlad till en Stroganoff

Som början på en psalm
(Ur "Svalorna i katedralen")

I så fall måste det varit han, nu när du säger det, vi var kanske inte ett par, men, han var skapligt blyg, bar på någonting, som jag blev varm av, inte lågmäldheten, men han var lite, vad ska jag säga, lägre, det var som om man kunde känna hur han tänkte, utan att riktigt fatta, och det verkade som om han tänkte en hel del, han hade nog funderat på både det ena och det andra, men jag lät honom hållas, jag var ju mer intresserad av att dansa, och han hade ju några danser hemifrån, han ville att jag skulle lära mig, inga märkvärdiga danser, fast det lustiga var att han kunde både damsteg och herrsteg, och när han visade mej i en paus, for han runt, dansade och viskade herre, dam, herre, dam och jag fattade inte galoppen direkt, det såg mest ut som han snurrade runt, lite hit, lite dit, men redan den andra kvällen slog vi följe, och han frågade mej om jag kunde se genom stegen, vad som skiljde steg ifrån dans, kanske kysstes vi, det var något med hans läppar, som om han nynnade, som om han andades lätt i min mun, ungefär som när man spelar på munspel.
(Ur "aBinotti", avsnittet ”Revy”)

Tre kvinnor skulle han välja.
Tre skulle han föra

Älven som han lärt sig att andas tillsammans med. Kvällarna, när ljusen från byarna på andra sidan kröp ner i strömmarna, utan att slockna, glödande spikar som vattnet naglade fast, hästskosöm som band vattnet till skogen, till den himmel som är i november, det pissbleka lakan som månen strimlade ner och till och med att han såg genom granskogen, såg riset och legorna.

Mörket kunde han tåla, men inte tystnaden. Den sprack upp i ett rop som inte var hans. Den som följt honom genom stunderna på vattnet, när han stakat sig ut för att läsa. Kanske hans rop mot döden.

Som glödande järn tar vattnet emot det ljus som förspills. I älven får inget förspillas. Ljus läggs till ljus, detta sker dej om nättena, och med gryningen kommer det grå, som är hömsrumpans gåva till världen.

Tre kvinnor.
När väljer han?

Gårdsplanen har en kvinnas rundning. Den mjuka bukens yta, som söker sej upp ur jorden, ur ljumskarna, och det hände, att när han kom, hängdes det tvätt, det var den vind som vårtvätten krävde, sjoken av blåst som förgep sig från krona till krona och lojt kunde den sparka mot tvättstrecken och lakanen blektes av rodnad och kvinnor där, när han kom, inte visste dom vad han visste om jordens rundning och närheten som han ägde, för där i händerna höll han allt annat, men också den mjuka rundning, det sorl, som när isarna fortfarande ligger och trycker och döljer och bara ett öra som vet vad som döljs, kan höra.
(Ur "Tok-Abraham")

”Staden hade rest sig. Ur ett vatten som ständigt slank åt sidan, sörjigt av strypt sill och nät som ingen maskat, ur det vattnet hade staden höjt sig. Först skönjdes en skäggig vårta, valkig och rödsprängd...”
– Förlåt att jag avbryter, men detta måste rimligtvis vara en allegori. Eller hur? På gränsen till nidbild. Ingen av oss tar miste på den punkten. Varför inte säga det rakt ut, som det är?
– Rakt ut och det skulle bara staden förlora på. Visst, er anmärkning äger sin riktighet. Det är en allegori. Men i och med att jag brukar det greppet, slipper staden schavottera.
– Förlåt än en gång, men menar ni således att staden inte tvingas klä skott eller, ännu värre avkläda sig all residental resning i den beskrivning ni just gett?
– Tvärtom. Tvärtom. Genom allegorin låter jag staden behålla sin värdighet. Som om, ni
Hör citattecknen hoppas jag, blir aldrig wie es eigentlich sein, om ni förstår mig rätt. Genom mina bilder lyfter jag staden, ja, så får man nog beskriva det, lyfter jag staden från den kloak den faktiskt är, till att bli föremål för en allegori. Däri ligger dess värde, dess upphöjelse. Ingenting blir sagt om det sägs som det är. Sanningen stiger fram först när den kommer förklädd.
Ur Aran.
(”Staden” är här Härnösand, enligt uppgift av författaren).

 Isabella Josefsson, 2011 

Var det Botticelli den italienske munspelaren Giovanni Abinotti kände igen i det västerbottniska landskapet? Han bodde några vintrar på 1930-talet i Vännäsby och spelade till dans på älvens is. Romanen aBinotti kom ut 2007. ” För Abinotti är världen en sfinx som vi ständigt står inför med våra frågor. Signor Abinotti registrerar det han hör eller till och med det han tror sig höra, som vore han mystiker eller en sinnessjuk. […] Man kan jämföra romanen aBinotti med en kristall med oräkneliga facetter.” (Pamina Gode, Tidningen Kulturen 2007-11-13).

Också Jan Wolf-Watz romandebut Tok-Abraham (2006) handlar om en särling i landskapet kring Ume- och Vindelälvarna. Karl-August Abrahamsson (1873–1947) var en cykelburen resehandlare i korta varor, nålbrev och annat nödvändigt som hans kvinnliga kundkrets kunde tänkas åtrå. Tok-Abraham var en kreativ bydåre som kunde gå på vattnet. Han planerade att bygga ett fartyg som skulle föra honom och tre kvinnor till Amerika.

Roman nummer tre, Kapten Syster kommer ut hösten 2008. En sjuksköterska från Vännäs skötte under en månad hösten 1925 Hermann Göring på Långbro mentalsjukhus. Detta är romanens bakgrund och faktum. Syster Mattis och Herman Göring delar på spaltutrymmet i den här romanen som till formen liknar en prosadikt; två parallella monologer som aldrig möts. Syster är både sköterska och syster. Göring ser likheter mellan sin hustru Carin och Mattis. De kunde ha varit systrar.

Bakgrunden till romanen Vilhelm Hammershöis väg (2009) är en målning av dansken Vilhelm Hammershöi (1864–1916) som finns att se, och som Jan såg och fascinerades av, på Thielska galleriet. Fem män sitter i halvmörker runt ett bord.
Om fem män som bor vid samma gata handlar också Jan Wolf-Watz roman: om mentalskötaren Jimmy Wind, den förvirrade frikyrkopastorn Leonard Larsson, busschauffören Rolf Langenro, Sven Blumenthal och ”ABF-poeten” Jan Dorner. De äger alla sin egen stämma i texten. Inte bara målningens fem män – förvrängda, förvandlade – ryms inom romanens bygge, persongalleriet är större än så: där finns transvestiten Torsten/Tootsie /Diana och här skymtar en synsk T-baneförare med kodnamnet Grieg.
Denna muntra, snabba skröna som är full med ordlekar, habilt hopkomna terziner och blinkningar från flera decenniers schlagerrepertoar avslutas med ett stycke eftertänksamma, långsamma ordföljder.

2011 gav Wolf-Watz ut romanen Aran. Den ingår i förlaget h:ströms experimentella bokserie Alfa. Aranöarna utanför Irlands västkust är spelplatsen. Viktor Andersson skriver i sin anmälan i Tidningen Kulturen (2011-04-18): ”Aran bär spår av den så kallad nya romanen, som nu förvisso inte är särskilt ny, men på femtiotalet var den det och det var då begreppet myntades: den episka berättelsen tar ett steg åt sidan, berättelsen blir fragmentarisk och obundet till tid och rum, fokus hamnar i stället på dess form, språk och stil. Om man tar till vara på att Aran är en plats dit många kommer, men där ingen stannar; så kan man få grepp om denna hala ål till bok. En målare återvänder ständigt till ön, och till en kärlek. ”

Jan Wolf-Watz arbetar för närvarande med ett manus till en samling noveller, eller kortprosa om man så vill. Archaeopteryx. består av ett tjugotal sinsemellan mycket olika berättelser, med titlar som ”konsum nord” , ”bad hair day” och ”papa haydn”.

Till vardags har Jan Wolf-Watz varit biblioteks- och kulturchef i Härnösand, från 2007, fram till sin pensionering i april 2011. Han har tidigare undervisat på Kapellsbergs musikskola i Härnösand. Han har också arbetat som musikradioproducent och som orkesterchef för Sundsvalls Kammarorkester, numera Nordiska Kammarorkestern. För Sveriges Radio har han producerat ett antal barnsagor om Jätten i Råberget.

Jan Wolf-Watz intresse för litteratur började tidigt. Första året i realskolan fick han i sin hand en oansenligt grå diktantologi. I bokhyllan hemma fanns då redan Janne Vängman och Cello, och så blev Jan bekant med två av litteraturens grundformer, poesin och prosan.

Jan Wolf-Watz debuterade sent.1997 kom diktsamlingen Södra Västerbottens kustland. Den fick lysande kritik och belönades med ”Katapultpriset” med följande motivering: ”… en starkt rytmisk poesi som ömsint och lekfullt lyckliggör läsaren genom att ständigt öppna helt oväntade dörrar i orden.”

Samlingen följdes tre år senare av Svalorna i katedralen. ”… en läcker samling fragmentiserad koncentrationslyrik. Där råder en meditativ stämning som gärna skänker en relationsfylld vardag en upphöjd och klar pregnans.” Peter Lyne har tonsatt delar av den här diktsamlingen. (Uruppförande i april 2007).

Jan Wolf-Watz tredje diktsamling refuserades. En stor del av texten kom att ingå i en tonsättning av Anders Berggrén med namnet ”Chaconne” som uruppfördes i samband poesifesivalen 2006.

Hennes lägenhet var inte större.
När människor kom på besök med
blommor i stanniol, uppstod en
statisk elektricitet.

Väggarna blev till galvaniska
element. Blommorna brändes till kol.
De besökande, de sögs upp innan
hon hann ringa på taxi.