Karl Östman

• Pilgrimer. 1909
• En fiol och en kvinna och andra historier. 1912
• Hunger, En bok om sågverksfolk och annat. 1916
• Den breda vägen. Roman. 1923
• ”De döda sågverken på Alnön”, [artikelserie] Sundsvalls Tidning 1934–1935
• Stabbläggare och andra noveller. 1976 [Postum samlingsvolym]
• 3 x Karl Östman. Arbetaren och författaren. 2003
• 1909. En glömd skatt. Noveller. 2009
• I Stenstad. Noveller och andra texter, 2009
• Karl Östman En glömd skatt - Noveller, 2009

• Agrell, Beata, ”Genre and Working-Class Fiction”, Genre and Working-Class Fiction, Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab, Sune Auken (red.), [Under utgivning 2014]
• Agrell, Beata, "Gömma det lästa i sitt inre. Fromhet och klasskamp i tidig svensk arbetarprosa". Ord & Bild 2003:4. s. 66–77.
• Agrell, Beata, ”Poesi i sak, proletärlitteratur och trädkramningen av allt. Den skaldiska blicken hos C.J.L. Almqvist, Gunnar D. Hansson och Karl Östman”, red. Dick Claesson, Christer Ekholm, Lotta Lotass, Staffan Söderblom. Litterär gestaltnings skriftserie , n:o 9. s. 15–44. 2010
• Agrell, Beata, "Proletärförfattaren, klassmedvetandet, religionen och demokratiseringen av parnassen", Från Nexø till Alakoski. Aspekter på nordisk arbetarlitteratur, Birthe Sjöberg et. al. (red), s. 25–34. 2011
• Godin, Stig-Lennart, ”Bildningstemats politiska och sociala innebörder”, i hans Klassmedvetandet i tidig svensk arbetarlitteratur. Lund, 1994, s. 139–152.
• Gärdegård, Nils, ”Efterskrift”, Östman, Karl, Stabbläggare och andra noveller. Stockholm, 1976, s. 220 – 252.
• Torell, Örjan, Den osynliga staden. En gestaltningsmodell hos Olof Högberg, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Birger Sjödin, Karl Östman, Lars Ahlin och andra svenska författare fram till våra dagar. 2008
• Wredenberg, Göran, ”Efterskrift”, Östman, Karl, Den breda vägen, Stockholm, 1977, s. 219 – 236.
• Öhman, Anders, "Arbetarlitteraturen och gestaltningsproblemet. Exemplet Karl Östman", Från Nexø till Alakoski. Aspekter på nordisk arbetarlitteratur, Birthe Sjöberg et. al. (red), s. 35–44. 2011.
• 3 x Karl Östman – arbetaren och författaren. Hägersten, 2003.

Utanför brädgården i issörjan låg ”Guy-Birgimgham” och lastade trävaror. En stor koloss var det, han bestod sig med 8 vinschar, 4 vid vardera masten och dessa, som jag vill berätta om, var arbetarna ombord. Varför de kallas sjåare precis, vet jag inte, liksom jag inte heller tycker att benämningen är något bra och passande namn på folk av den sorten –. Det var i månaden december en eftermiddag. Över sågverket, där justeringen och utlastningen forcerades vid lampsken också för brådskans skull, gick östanvädret fram bistert och kallt. Våt snö föll.
Klockan var 4.

Avbruten endast av måltidsrasterna, som inföll 8–8.30 f.m. och 12–1 midd., hade lastningen ombord fortgått sedan föregående dag, då ångaren assisterad av en bogserbåt pressat sig igenom den veckogamla isen fram till platsen, där arbetet omedelbart begynt tidigt på morgonen.
Ett sådant där matavbrott, det tredje i ordningen var det nu: kafferasten.

I den snäva cirkeln vid skorstenen och maskinkappen, under livbåtarna, som lågo på däcket och annorstädes där ett skydd mot stormen gavs, satt eller stod sjåarna och smorde sina krås ur nattsäckar, tidningspaket och korgar. Och torrskaffning var det merendels: pannkaka, ägg i lyckligaste fall, limpa, korv eller fläsk. Det senare smakade gott, skuret och taget i småportioner bitvis på kniv sudden jämte brödet. Efter maten en klunk vatten eller kaffe. Kaffet fick man köpa på stället för ett pris av 6 öre per kopp av fröken Andersson. Det var ”kaffekärringen”, det. Ett föga vackert väsen i kvinnokläder, men var hon inte vacker i den meningen, så var hon i stället korpulent tillräckligt med gråkappan och ylleschalen med långfransarna på omkring magen.
På däcket nära henne stod hennes spritkök med kastrulll och ångade retsamt, medan hon själv minuterade ut av varan, tog emot betalningen och diskade kopparna om växlande sedan de tömts.

Van var hon, det syntes nog, men med uppassningen brast det ibland när kunderna kommo många på en gång, och hon fick då veta va munnar som inte skrädde orden, hur mycket man respekterade henne här.
– Ro hit nån gång med ditt svarta elände, käring! Föstår'u inte att här uppe blåser dä kallt, din gamla harpa! Kaffe! Kafèkafèkafè – brrrr!
(Ur ”Sjåare”, Hunger, 1916)

– He …jaa. Det är precis som med spindelnät och spindlar i vrårna i gamla hus, som du säger. Vår disponent väver ju inte nät av trådar på det viset och ligger sedan på lur för att gripa offren i nacken, när sådana låtit fånga sej, det gör han ju inte. Men han gör något annat – han gör affärer, som det heter. Trävarorna och sågspånen och träkolen som han försäljer, är för honom nätet och själv är han spindeln. Vi är flugorna vi. Och ingen behöver heller särskilt fråga, om vi äro flugorna. På utanskriften syns det så väl så – magra, fårade ansikten – grova, knotiga händer – böjda ryggar. Lungsoten blir i många fall slutet på historien för oss. För vi fick slita ont jämt och ständigt, inte bara för vår egen skull utan även för andras, och mager och knapp var alltid kosten. Vi ville leva, se, och för det att vi ville leva tillät vi, fastän inte alltid medvetet förstås, att man tappade blodet ur oss långsamt. Och lungorna hos en människa tåla inte vid släp och blodförlust i den stilen utan bara till en viss gräns, och det är då, som upphällningen börjar med arbetarkroppen. Ja, det är allt sanning det … En fattig tusan får allt lära sig betala med pina i både själ och kropp för det enkla, att hon blev född hit i världen någonsin. Ibland frestas man förbanna födelsestunden sin till och med. Gud förlåte syndaren för orden, för så uttrycker man väl sig när man hädar, kan jag tro …
(Ur ”Novembermorgon”)

Omkring 1880 fanns det på kuststräckan mellan Indalsälvens och Ljungans mynningar 42 sågverk. Allt hade börjat då den första ångsågen anlades i Tunadal 1849. Sågverksindustrin expanderade explosionsartat i Norrland och befolkningen fördubblades på 50 år. 1910 uppgick den till nära en miljon invånare. Den stora del av befolkningsöverskottet som inte kunde livnära sig på jordbruk sökte sig till de stora sågverkscentra i Ådalen och Sundsvall.

Pojken Karl började, redan då han var elva år, arbeta i en stavsåg för tio öre i timmen. Innan han i tjugoårsåldern stannade som stabbläggare, hade han försörjt sig med olika arbeten i skogen och hamnen, vid kolmilor och på sågverk. Stabbläggarna, dvs. plankbärarna, utförde ett av de tyngsta arbetsmomenten inom sågverksindustrin. Så hörde de också till sågverkens mytomspunna och bäst betalda, fastanställda aristokrati.

Karl Östmans grundutbildning var treårig folkskola, och hans "universitet" arbetet i sågverken. Han debuterade under storstrejksåret 1909 med novellsamlingen Pilgrimer.

Titeln syftar på de säsongsarbetande lösdrivare som under vintern högg skog i inlandet, som om våren flottade timmer mot kusten och under sommaren sågade timret till plank och bräder. Här framträdde för första gången i den svenska litteraturen en författare som var insatt i kroppsarbete, som visste allt om det hårda slitet i sågverkens "Trähelvete". Skogsskövlingarna och bondeklassens utarmning hade skildrats tidigare. Östman var den förste som "inifrån" följde träarbetarna på hela deras vandring mot kusten och sågverken där.

En redaktör på tidningen Nya Samhället där Östman skrev artiklar, startade en insamling för att Östman skulle kunna gå några terminer på Brunnsviks folkhögskola 1912–1913. De fyrahundra kronorna han fick ihop gick till Östmans familj, som ersättning för familjeförsörjarens förlorade inkomster. Karl Östmans andra novellsamling, En fiol och en kvinna kom ut på Bonniers 1912. Här varvas vildmarksromantiska historier och berättelser från det hårda och ofta farliga sågverkslivet. Kapar-Karlsson i novellen med samma namn visar medkänsla med en frysande knubbpojke som ansvarar för att inget träavfall ska hindra sågningsprocessen, och ger honom ledigt. Något oerhört, skriver S-E Godin, för att förekomma i Östmantexternas värld, där kapitalismen frammanar den mänskliga ondskan. En träbit kilas fast i sågklingan och Kapar-Karlssons hand slits sönder.

Hunger (1918) anses som en av författarens starkaste novellsamlingar; i den ingår berättelsen "Sjåare", en av Östmans bästa noveller. Den handlar om ett hamnarbetarlag som en iskall vinterdag i stressad takt lastar den engelska ångaren "Guy-Birmingham" med trävaror. Samlingen innehåller också en av de bästa novellerna på Östmans favorittema: den heter just "Stabbläggare". En annan "pärla" är den bara åtta sidor långa berättelsen "Fästefolk"; en kärlekshistoria mellan Fiol-Frans och Ågårds-Karin.

År 1922 utlyste Åhlén och Åkerlunds förlag den dittills största romanpristävlingen i Norden. Selma Lagerlöf satt för övrigt i juryn. Östman deltog förgäves med ett manuskript som – omarbetat – senare skulle bli Den breda vägen, Östmans enda roman, utgiven på Tidens förlag 1923.

Karl Östman var bäst på att skriva kortprosa, noveller och skisser och artiklar i tidningar. Det hade mycket med hans livssituation att göra. Tid saknades, och pengar. Böckerna kom till på matraster och under kvällar och nätter efter det hårda arbetet. Som romanförfattare kom han inte lika långt. Att skriva en roman tar tid. Den breda vägen tog sju års arbete på lediga stunder.Om Östman har det sagts att han liknade den ryske författaren Gorkij – också han kom från det så kallade "vemodsbältet" – och Knut Hamsun i sitt sätt att skildra hungrande vandringsmän, att berätta om de "vagabonderandes" tillvaro. Förläggaren tyckte om Den breda vägen att den i det avseendet till och med överträffade Hamsun.

I marginalen till en recension av Den breda vägen har Östman antecknat:

Boken blev till på mina fristunder åren före 1923, då den utkom, 'hoplappad' av förut skrivna berättelser och skisser. Jag behöver år, flera år för att skriva ex.vis en roman eller nu memoarer, och det har jag varken haft råd eller krafter till. Man är född olika…

Det var inte bara tid som saknades, Östman hade svårt för att hitta på, att fabulera, sådant som krävs för att skapa en intrig och gestalta människor. Men förlaget ville ha en roman, en roman säljer bättre än noveller. Den breda vägen är en "novellistisk", årstidsdisponerad roman; den enda riktigt röda tråden är säsongarbetets rytm. Det självbiografiska lyser igenom texten. Johan Mark är Östman själv som ung, Jan Persson motsvarar den något äldre författaren och så vidare. "Stenstad" är Sundsvall. Sågverksindustrin hade tillfört staden kapital. Därför hade man råd att bygga en ny stad helt i sten efter den förödande branden 1888.

Östman hade ett praktiskt program för sitt skrivande. Han berättar om det i ett brev till sin förläggare K O Bonnier 1918:

Jag skildrar vad jag sett och hört och erfarit och vad jag tror andra erfarit på denna lilla fläck av jorden där jag lever, och mera kan jag inte i denna min värld, som ibland känns trång för en pojk, som går med ritningar till stora drömslott i huvudet och längtan i hjärtat. Jag vill ej konstruera ihop ovärkliga ting som jag dock vet, att somliga författare göra, och sedan kalla detta 'dikt'. Det bjuder emot. Sanningen och det värkliga främst!

Den breda vägen är den ena av de endast två romaner i svensk litteratur som utspelas i sågverksmiljö. Östman skrev från den ödemarksisoleringens och skogstrakternas enhet, som har kallats "vemodsbältet"; och han hör till den norrländska indignationslitteraturen. Grundtemat är en djup existensiell och civilisationskritisk pessimism. Han serverar mörka skildringar av sågverksarbetet.

Ett annat tema är "brottningen med den egna författarrollen, diskussionen av det egna författarskapet; konstnärskapets lidelse." I "Sågverket och jag" skriver Östman att "det litterära arbetet var lika svårt som att hugga sig fram i berg". Men han måste uttrycka sig. Sågverksarbetarnas hårda miljö måste skildras, och de många orättvisor och trakasserier som förekom, måste komma i dagen.

I början av trettiotalet samlade vänner in pengar till Karl Östman, för att han skulle kunna bygga sig ett hus, som också kunde fungera som en skrivarstuga. Förhoppningarna om ett bättre liv stäcktes: våren 1936 skadade sig Karl Östman illa under arbetet. Det blev slutet på hans femtioåriga arbetsliv. Sviterna efter olyckan och andra sjukdomar gjorde det också nästan omöjligt för honom att fortsätta skriva.

Karl Östman var fortsatt produktiv. Han skrev ungefär 100 noveller, några dikter och ett stort antal artiklar i framför allt dagstidningpressen: i Nya Samhället, Socialdemokraten, Sundsvalls Tidning, Medelpadskuriren, Folkets Dagblad, Aftontidningen.

Karl Östman var länge en bortglömd författare och hans böcker vara svåra att få tag i. Men den politiska vänstervinden på 1970-talet satte fokus på den socialt engagerade litteraturen, och nyutgåvor gjorde Östmans och andra tidiga arbetarförfattares texter tillgängliga igen.

Karl Östman avled den 30 april 1953.

Ett Karl Östman-sällskap bildades 2002: www.karlostman.com

Den som menar, att till exempel inte Karl Östman skildrat sågverksarbetarna i Norrland sannare, kärvare, konstnärligare och mera äkta än Ludvig Nordström, är en illitterär djävul.
(Moa Martinson i DN 1939)