Kerstin Thorvall

Vuxenböcker, prosa

• Porträtt av ett mycket litet barn. (1965)
• Andra boken till dig (1965)
• Kvinnor och barn. Kåserier (1968)
• Jag vet hur det känns (1972)
• Tala mer om det (1973)
• Det mest förbjudna (1976)
• Den lyckliga kärleken (1977)
• Oskuldens död. En ”flickbok”. (1977)
• Ensam dam reser ensam (1979)
• Din lycka är min (1981)
• "Tänk, om det är klimakteriet" (1982)
• Den försvunna mamman (1985)
• Svart resa (1987)
• Tacka och ta emot (1987)
• Min första kärlek eller när jag älskade Shirley Temple. En berättelse. Lättläst för vuxna. (1987)
• Med lust och längtan (1989)
• När man skjuter arbetare (1993)
• I skuggan av oron (1995)
• Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat. Spegelroman (1998)
• Berättelsen om Signe [samlingsvolym]. 1999
• Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig (2000)
• Nödvändigheten i att dansa (2001)
• Upptäckten (2003)

Vuxenböcker, poesi

• Jag är en grön bänk i Paris (2005). Dikter 1965–1991

Ungdomsböcker

• Boken till dig. (1959)
• Flicka i april (1961)
• Flicka i Paris (1963)
• Flickan i verkligheten (1964)
• Thomas, en vecka i maj (1967)
• När Gunnar ville spela ishockey (1967)
• Gunnar vill inte klippa håret (1968)
• "Vart ska du gå?" "Ut" (1969)
• Nämen Gunnar (1970)
• I stället för en pappa. (1971)
• Hur blir det sen då? (1972)
• Jag vill också vara med (1973)
• "Vart ska du gå?" "Vet inte" (1975)
• Att älska Sussy (1976)

Barnböcker

• Anders och hans stora bror (1966)
• Gunnar gör mål (1966)
• Anders leker kurragömma (1970)
• Peter möter Cecilia (1970)
• I stället för pappa (1971)
• Godnattsagor om Anders, nästan 4 (1974)
• Sara (1975)
• Anders hittar en kattunge (1978)
• Mera om Sara (1977)
• Jonas och kärleken (1980)

Filmer

• Kortfilmen ”Min första kärlek”. Film i Västernorrland 2003. (Inspelad i Sollefteå).
• Bygger på boken Min första kärlek eller när jag älskade Shirley Temple. (1987)

• Ebbelind, Eva, ”Kerstin Thorvall, Signe och det självbiografiska berättandet”.
• Ingår i: Tidskrift för litteraturvetenskap 1988:3, s. 79 – 98
• Falk, Hans, Uppväxt (roman), 2011
• Greider, Göran, ”Kerstin Thorvall är poet”. [Efterord].
• Ingår i: Jag är en grön bänk i Paris (2005). Dikter 1965–1991
• Holm, Annika, ”Hon minns hur det är att vara barn. Kerstin Thorvall”.
• Ingår i: Klassiker för dig. 5”. 2009
• Hultman, Sara, ”Kerstin Thorvall om vikten av att bryta tabun”.
• Ingår i: PockettidningenR, s. 86 – 92
• Kjersén Edman, Lena, Fler systrar. Kvinnliga författare från 1900-tal och 2000-tal. 2004, s. 429 – 437
• Nilson, Petra, ”Kontakten som försvann”. Intervju med Kerstin Thorvall”.
• Ingår i: BLM 1998: 3, s. 5 – 14
• Sarrimo, Cristine, När det personliga blev politiskt. 1970-talets kvinnliga bekännelse och självbiografi. 2000
• Sarrimo, Cristine, ”Samtida bekännelsetvång”.
• Ingår i: Litteraturens ställning.1997
• Wolf-Watz, Jan, ”Jan Wolf-Watz, Kerstin Thorvall. Samtal V1”,
• Ingår i: Röster i Ångermanland, 2002, s. 187 – 205
• Öhman, Anders, ”Epilog. I bekännelsernas tid”.
• Ingår i: Öhman, Anders, Apologier. 2001, s. 187 – 195

De ringde.

De ringde torsdagen den 19 november, på eftermiddagen, det hade redan börjat mörkna.
När de ringde för andra gången.
Det är nog så bra med telefon och nödvändigt menar många. Men i de kretsar hon växte upp ringde man inte för ro skull. Det skulle till mycket innan man grep en telefonlur för att själv slå ett nummer.

I hennes eget hem fanns ingen telefonapparat förrän hon flyttat hemifrån. Det var Sigfrid som så att säga bjöd hennes föräldrar på ett telefonabonnemang. De fick då nummer 14 i byn Lövberga. 'a Sara Svedberg skötte växeln i ett rum bakom Karl Johans affär. Det var underförstått att telefonen framför allt användes för att framföra nyheter om sjukdom, olycka och död. I mindre brådskande ärenden skrev man brev.
En telefonsignal skar sönder det vardagliga lugnet, man stannade med händerna i det man höll på med och torkade av dem på förklädet. Medan det ringde och ringde och faran i detta ljud kändes som något kallt och svårsmält i maggropen.
Vad är det nu som har hänt?
Det ringde och hon visste vad som hänt.
De hade ringt en gång tidigare, det var för två dagar sen, för att meddela att hennes make, läroverksadjunkten Sigfrid Tornvall, för tillfället patient på Gådeå hospital, hade fått åt hjärtat och nu var i ilfart å väg till Umeå lasarett med ambulans. Läkare och sjuksköterska fanns med och medelst tryckbehandling hade man fått igång hjärtverksamheten igen. Men att krisen ännu inte var över.
Det var så de kallade det. Krisen.
Senare samma dag hade hon själv ringt. Hon hade beställt två perioder. De sa återigen att krisen ännu inte var över men att tillståndet var stabilt. Vad de nu menade med det. När hon undrade om hon kunde komma och besöka honom (Så långt och telefonisten avbröt, ”två perioder, vill ni fortsätta” och hon ropade ”ja ja”) fick hon svaret att hon skulle invänta vidare besked. Patienten var fortfarande medvetslös. Och att sjukdomen, tydligen trots sin stabilitet, var i ett akut skede.
Nästföljande dag ringde hon igen och översköterskan syster Magnhild upplyste i något snarvigt tonfall, att tillståndet var oförändrat och att lilla fru Tornvall lugnt skulle vänta tills sjukhuset själva hörde av sig. Så fort någon förändring inträdde skulle hon få höra av dem.
Det var i går, onsdag. I dag var det alltså torsdag den 19 november 1936. Samma år som prins Gustaf Adolf invigde Kramfors nya idrottsplats och general Franco i Spanien utnämndes till landets statschef (det senare en nyhet som kraftigt hade upprört hennes make).
De skulle ringa om någon förändring inträtt.
Och nu ringde de alltså.

Hon var i köket och för att ha något tidsödande och besvärligt att distrahera tankarna med hade hon rört ihop köttmassa till fläskkorv och var nu på väg att via köttkvarnen fylla i det första skinnet. Både Signe och hon tyckte om rotmos med fläskkorv. I en balja med kallvatten låg finskurna kålrotsbitar och ett par palsternackor.
Det var bra och kraftig mat för en skolflicka som växte så att det syntes. Häromdagen kom Signe hem från skolan och berättade stolt att hon hade de största fötterna i klassen; pojkarna inbegripna.
Just nu hade hon nog glömt hurdana fötter hon hade, för hon låg på mage i sitt rum och läste någon av dessa ytliga flickböcker som hon aldrig tycktes få nog av. Tidigare hade det varit böcker ur den trevliga serien Sagas barnbibliotek, där kunde man lita på att det inte fanns något som kunde sätta griller i huvudet på en känslig, läshungrig liten flicka. Men nu var det den här nya sorten med röda ryggar och färggranna omslag, utgivna av B. Wahlströms förlag, som flickan slukade så fort hon var klar med sina läxor. Hilma, som hade en mors plikt att kontrollera vad hennes barn läste, hade bläddrat i dem och de tycktes då aldrig handla om annat än kärlek, eller snarare drömmar och svärmerier. Vanligtvis en alldaglig flicka som var olyckligt förälskad i klassens stiligaste pojke, som i sin tur uppvaktar huvudpersonens mycket sötare och självsäkrare väninna. Men hur det nu än gick, i olika turer med gråt och förtvivlat hopp överallt, så var det alltid bokens hjältinna som på sista sidan ”fick” pojken i fråga. Den historia som Signe just nu var så försjunken i hette ”Ej som andra flickor”.
Hilma hade rådgjort med sin make, flickans far, om det tillrådliga i att låta dottern läsa sådana överspänt romantiska flickböcker som B. Wahlströms gav ut den efter den andra. Sigfrid hade skrattat gott åt hennes ängslan och lovat att titta på ”corpi delicti” som han uttryckte det. När han gjort det skrattade han ännu mera, för något mer harmlöst och troskyldigt än dessa alster kunde man nog inte sätta i händerna på en flicka i förpuberteten.
Hon hade inte tyckt om att han valde just det ordet. Men hon hade ju samtidigt märkt att han var röd i ansiktet och inte skulle acceptera att bli avbruten, när han sedan började ett anförande om att dessa små böcker, så utan realism och verklighetsanknytning och där kärlek skildras som en blyg kyss under ett blommande äppelträd, sannerligen inte kunde väcka några otillåtna aningar hos små flickor.
”Däremot”, fortsatte han myndigt och tog ny sats och började gå fram och tillbaka över golvet, ett tecken på överspändhet hos honom som gjorde henne liksom yr av oro.
”Däremot”, förkunnade han med hög myndig röst, ”finns det en hel del tvetydigheter, för att inte säga väl artikulerade grymheter i de gamla kära folksagorna. Ta till exempel Askungen, där den ena stygga styvsystern hugger av sin häl för att kunna pressa ner sin fot i den lilla nätta guldsko som Askungen tappade när hon flydde från balen
. ”Och tänk bara” frustade Sigfrid i ett mycket för stort skratt, ”stackars Signe med sina stora fötter, nej då är det bra mycket lugnare för henne med dessa i och för sig enfaldiga små historier, där den blyga, inte-så-söta flickan alltid får prinsen. Oavsett hurdana fötter hon har.
(Ur: "I skuggan av oron", avsnittet ANHALT 1, Sollefteå).

Rubrikerna i dagspressen efter Kerstin Thorvalls död i april 2010 ger sammantagna en sorts bild av hennes liv och författarskap. ”Tanternas modiga vägvisare”, ”Revolten följde Kerstin Thorvall genom livet”, ”Författaren som vågade trotsa alla tabun”,” En pantertant har gått ur tiden”. ”Ensam dam reser med vrede i bagaget”, ”Thorvall, alltid före sin tid”. ”Provocerande och produktiv”. 

Kerstin Thorvall som från början försörjde sig som modetecknare och skrev kåserier i veckopressen debuterade med Boken till dig (1959). En liten uppslagsbok för unga tonårstjejer med tips om kläder och smink, och prat om livsfrågor. Hon illustrerade också boken, som har kommit ut på nytt så sent som år 2000. Den ursprungliga utgåvan trycktes i mer än 30 000 exemplar. Den fyllde ett behov.

Det mest förbjudna (1976) är den bok Kerstin Thorvall är mest känd för. Hon inledde med den berättelsen en våg av svensk så kallad bekännelselitteratur. Hon gjorde upp med sin mamma, med det som hon uppfattade som sipphet och känslokyla hos henne, ställt mot sin egen sexualitet och lust.
Texten är så privat att den "förvandlar läsaren till en smygtittare" är bara ett av många omdömen av liknande slag. Kritiken var alltså inte nådig; boken blev en av vår tids mest omdebatterade böcker, och en av de mest lästa, kanske framför allt av kvinnor. Här berättar Thorvall för första gången om sin uppväxt i Sollefteå, om sina föräldrars motsatta personligheter, om pappans mentalsjukdom, och om "det mest förbjudna", att vara otrogen. Det var hon med besked.

Under sjutton år hade Kerstin Thorvall ”setts som Sveriges mest obehagliga, pinsamma, kåta kärring”, när hon fick uppleva hur opinionen svängde. Då boken När man skjuter arbetare (1993) – första delen av hennes trilogi om Signe – kom ut, blev hon omvärderad över en natt och betraktades nu som en ”riktig” författare. Hon hade satt in sin privata familjehistoria i ett socialt och historiskt sammanhang.

Långt upp i åldern fortsatte Kerstin Thorvall att engagera och provocera sina läsare; hon var 78 år då hennes näst sista bok Upptäckten (2003) kom ut; en ångestfylld rapport om åldrandet. ”Råare har ålderdomens ensamma sjaskighet aldrig skildrats”, skriver Anneli Jordahl.

Kerstin Thorvall skrev också dikter. Samlingsvolymen Jag är en grön bänk i Paris (2005) kom att bli hennes sista bok. Göran Greider skriver i sitt efterord: ”Kerstin Thorvall skriver i ögonhöjd med sina läsare, därför att hon skriver i ögonhöjd med sig själv och inte med Litteraturen med stort L och därav frihetskänslan i de här texterna”.

Hur är det då med verkligheten bakom Kerstin Thorvalls berättelser? Allt hon skrev hade inte biografisk bakgrund. Hon kunde hitta på också. En läsare blev förvånad då författaren erkände att Shirley Temple aldrig har varit i Sollefteå. Skildringen i boken Min första kärlek eller när jag älskade Shirley Temple verkar ju så autentisk. Kerstin 7 år älskar, näst efter mamma och pappa, Shirley Temple mest på jorden.

Berättelsens slutscen utspelas i stora salen på Hotellet – Appelbergs. Kerstin tränger sig fram till den lilla barnfilmstjärnan som är på besök i Sollefteå med anledning av Sverigepremiären på hennes film ”Lilla översten”. Kerstin går fram och rör vid flickans berömda korkskruvslockar. Kerstins silverarmband fastnar i håret på Shirley, som börjar skrika högt och det blir Stor Skandal i den lilla staden. Familjen Thorvall måste åka bort ett tag medan uppståndelsen lade sig.
”Ljug” från början till slut. – Film i Västernorrland har producerat en underbar kortfilm som bygger på den här berättelsen.

I boken När man skjuter arbetare finns bara en autentisk mening påpekar författaren: ”De skjuter på arbetare, Det är fruktansvärt.” Det var Ådalskravallerna i maj 1931, och Kerstins pappa gick fram och tillbaka i herrummet på Storgatan i Sollefteå och var upprörd.

”Det är absurt när människor kallar När man skjuter arbetare för en självbiografisk roman, eftersom Signe, mitt alter ego, föds först efter halva boken” säger Kerstin Thorvall.

Den här boken bygger alltså på scener från Thorvalls föräldrars liv. Hur modern ”Hilma” möter fadern ”Sigfrid”, hur familjen flyttar till Sollefteå.

I skuggan av oron – andra delen i trilogin om Signe – inleds med faderns död och berättar hur Hilma lever ensam med Signe, som opponerar sig alltmer mot moderns kontrollbehov och ängslighet. Staden Sollefteå utgör också här kulisser.

Tredje delen Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat. Spegelroman handlar om Signe själv. Kerstin Thorvall jämför sitt eget liv med Cora Sandels huvudperson i trilogin om Alberte. Deras bägge bokserier handlar om kvinnors villkor. Där finns skillnader mellan henne och Alberte men också en ”märkvärdig identifikation”: Vi är lika. I botten, i mjukdelarnas ömtålighet och vanmakt, i insikten om att inte duga”.

Där finns nyckelscener som upprepas i Thorvalls olika texter: Den om hundvalpen: Sigfrid lovar Signe att hon ska få en hundvalp till julen. Hon är elva år. Hilma blir bestört, inga djur i lägenheten, de hårar och smutsar ner. Men Signe behövde aldrig oroa sig, det var det sista pappan lovade sin älskade dotter, han behövde aldrig infria sitt löfte. Direkt efteråt fördes han till mentalsjukhuset. Han dog några månader senare i en hjärtinfarkt och Signe träffade honom aldrig mer.

Det var mammas fel att de tog pappa ifrån mig och stängde in honom på ett sjukhus, fast han inte alls var sjuk, det hade jag väl sett. Det visste jag bättre än någon annan. Ingen kunde se friskare ut än pappa, när han berättade om hundvalpen.
Medan jag satt hos tant Edna en trappa upp och fick saft och vaniljkransar och tänkte på hundvalpen, så tog de pappa.
”Pappa har blivit sjuk”, sa mamma på kvällen när hon kom och hämtade mig.
”Så sjuk är han att han ligger på sjukhus.”
Men jag visste att hon ljög. Pappa var inte alls sjuk. Pappa hade skrattat och sagt att jag skulle få en hundvalp till jul.
”Men vi säger ingenting till mamma. Det är en hemlighet som bara du och jag vet.”
Men det är klart att jag inte kunde hålla mig.
När man går och tänker på en riktigt stor sak, när den alltid finns i ens huvud, då slinker det plötsligt ur en, det går inte att hålla tillbaka det.
”Jag ska få en hundvalp till jul, har pappa sagt.”
”Vad säger du?”
”Jo, att jag ska få en hundvalp till jul. Det lovade pappa.”
Så fort jag såg mammas ögon visste jag vad jag hade gjort. Men då var det för sent.
Mammas panna fick rynkor mellan ögonbrynen. Läpparna blev smala och ledsna. Händerna tog tag i varandra som för att söka hjälp hos varandra.
(Ur "Det mest förbjudna")

Där var alltså den stora nervösa pappan som gick fram och tillbaka i herrummet innanför de tre fönster som vette ut mot Storgatan. Rastlöst som en isbjörn gick han där medan han upprepade: 'Det är fruktansvärt, dom skjuter på arbetarna, dom har sänt ut militären för att skjuta på dem, härifrån Sollefteå har soldater hämtats för att skjuta på arbetarna, det är fruktansvärt …'
Detta minne, denna bild, skulle sen finnas kvar hos dottern livet igenom utan att förlora något av sin fotografiska skärpa. Fotografiet föreställer herrummet med de bruna skinnfåtöljerna, de höga bokhyllorna längs bortersta kortväggen, rökbordet, där det sexkantiga askfatet för pipor stod. Vidare skrivbordet, det blå bläckhornet och det mindre med rött bläck; pennornas blanka spetsar såg vassa och obehagliga ut. Arbetslampans runda gröna skärm var dovt mörk nu när det inte lyste under den. Dagsljuset, det nordiskt vita, slog in genom de höga tre fönstren rakt på pappan, som gick där upp och ner, röd i ansiktet som om han sprungit, den öppna kavajen slog ut när han gick, ögonen var riktade mot något som bara han såg, att det var fruktansvärt nere i Kramfors.
(Ur "När man skjuter arbetare")

Mitt tredje exempel är inte så dramatiskt, men fyllt av innebörd och den lilla episoden är ofta citerad: Hilma och Signe köper nybakta wienerbröd då de ska hälsa på Hilmas mamma. Hon tycker mycket om wienerbröd och blir till sig av tacksamhet, men ställer in dem i skafferiet och tar fram påsen först efter tre dagar. Det är inte bra att njuta för mycket. Tre dagar gamla wienerbröd är njutning nog. Thorvall skriver i Det mest förbjudna: ”Nu åt jag färska wienerbröd så mycket jag orkade”.

Kerstin Thorvall skrev också för barn och ungdom. Hur kunde hon skriva så inkännande om unga människor? Hur kunde hon veta hur tonåringar tänkte? Också som barnboksförfattare använde hon sitt eget liv och sina egna erfarenheter. Dels kände hon sig som tonåring själv, långt upp i åldern, och dels använde hon sina barn som modeller, men hittade på storyn: Thomas, en vecka i maj (1967) och "Vart ska du gå?" "Ut" (1969) är fortfarande levande tonårsberättelser trots att handlingen utspelas för mer än 40 år sedan. Kerstin Thorvalls ”kärleksroman för förskolebarn” Jonas och kärleken (1980) kommer ut i nya upplagor.

Då förebilderna, hennes fyra söner, hade vuxit upp i slutet på 1970-talet övergick Kerstin Thorvall nästan helt till att skriva för vuxna.

Priser

• Första pris i Rabén & Sjögrens tävling om Bästa barn- och ungdomsbok 1971.
• Astrid Lindgren-priset 1977
• Moa-priset 1994
• SKTF:s pris-årets författare 1996
• Hedenvind-plaketten 1999
• Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2004