Lars Molin

Romaner och kortprosa

• Bomsalva. 1970
• Pendlare.1971
• Vild-Hussen. 1973
• Lassas. 1975
• Sommarmord. En kriminalroman. 1977
• Träkusten. 1979
• Bomben. 1980
• Korset. 1982
• Duell i gryningen och andra skrönor. 1985
• Bytet. 1995

Dramatik

• Sköt dig själv och skit i andra. 1973 (Norrbottensteatern)
• Huvudsaken är att kämpa väl. 1974 (Norrbottensteatern)
• Jag gick mig ut en afton. 1975 (Mikroteatern)
• Dalbotten UPA. 1975 (Norrbottensteatern)
• Fyllhunden. 1976 (I samarbete med Henrik Tikkanen, för Norrbottensteatern)
• Hermelinarna. 1978 (Norrbottensteatern)
• I afton dans. 1978 (Göteborgs stadsteater)

Det är med sina TV-filmer Lars Molin har nått den stora publiken, bland annat som författare till Nybyggarland 1974 och Tjocka släkten 1975. Hans publika genombrott kom redan 1971 med Badjävlar, en mycket omtalad film.
Sommargäster heter de på rikssvenska. Badjävlar kallas de av den bofasta ortsbefolkningen.

• 1970 Hon kallade mej jävla mördare, TV-film
• 1971 Badjävlar, TV-film
• 1971 Väckning kl. 06.00, TV-film
• 1972 Nybyggarland, TV-film
• 1972 Skolkarna, TV-film
• 1973 Mona och Marie, TV-film
• 1975 Tjocka släkten, TV-film
• 1976 Polare. (Molin var medförfattare)
• 1978 Bomsalva, långfilm
• 1979 Hallå, det ät från kronofogden, TV-film
• 1979 Repmånad (Molin var medförfattare)
• 1981 Höjdhopparn, långfilm
• 1982 Hem på besök, TV-teater
• 1982 Zoombie, TV-film
• 1983 Midvinterduell, TV-film. (”Mjölkpallen”)
• 1984 Pengarna gör mannen, TV-film
• 1985 Kams – tokerier från Ådalen, TV-film
• 1985 Korset, TV-film
• 1986 Fläskfarmen, TV-film
• 1986 Kunglig toilette, TV-film
• 1986 Saxofonhallicken, TV-film
• 1989 1991 Tre kärlekar, TV-serie, del 1-16
• 1992 Kejsaren av Portugallien, TV-film del 1-3
• 1994 Sommarmord, långfilm
• 1996 Potatishandlaren, TV-film
• 1998 Den tatuerade änkan, TV-film
• 1998 Ivar Kreuger, TV-film

1985: Kams – Tokerier från Ådalen. TV-film. Förlaga: Novellerna ”En fridens förmiddag” och ”Kams” ur Ådalens poesi av Pelle Molin. Inspelningsplatser: Bland annat Junsele.

1989, 1991. Tre kärlekar. TV-film i 16 avsnitt

”Kärleken var ögonblicklig – kritiker och publik föll omedelbart för värmen, den vardagliga realismen och den svenska tonen i Lars Molins släktkrönika Tre kärlekar då den sändes i TV.”

Tre sinsemellan mycket olika kärlekshistorier utspelas mot bakgrund av ett kraftbolags planer på att exploatera forsen vid en släktgård i ”Mellanorrland”. I filmen heter gården Boda, men i en intervju med Lars Molin i Konsten att berätta en historia får Anders Sundelin ta del av början på Lars Molins manuskript och där kallas gården Granvåg (vid Ångermanälven norr om Sollefteå).
– Det är en släktkrönika. Delvis handlar den om min egen släkt, förutom flyget, säger Lars Molin. – Forsscenen i avsnitt 16 är inspelad vid Nämforsen.

• Berglund, Pelle, ”När kungen dog”, JOURNAL – Dramatikerförbundets tidskrift – 1999:1
• Sundelin, Anders, ”Lars Molin”, i förf:s Konsten att berätta en historia, 1992, s. 135–152
• Unge, Ingemar ” När blir livet löjligt? Lars Molin och de stora frågorna”, Vi 1995:32/33, s. 12–15. Ill.
• ”Visst fan, förstår du”. Berättaren Lars Molin. Ordfront Magasin 2002: 7/8, s. 42–58. Ill.

• 1988 – Bästa regipriset i Monte Carlo för Saxofonhalliken
• 1989 – Prix Futura, Berlin för Saxofonhalliken
• 1989 – Sammy för TV-serien Tre kärlekar
• 1989 – Club 100-pris för TV-serien Tre kärlekar
• 1991 – Landsbygdens författarstipendium
• 1991 – Thaliapriset
• 1992 – Olof Högbergplaketten
• 1998 – Emmy för Den tatuerade änkan
• 1998 – Guldnymfen i Monte Carlo för Den tatuerade änkan
• 1998 – RFSU-pris för Den tatuerade änkan
• 1998 – Piraten priset
• 2004 – Sammy för Saxofonhallicken

Förmodligen är det ett helgerån, ett förräderi, att skriva skrönor. Skrönor ska berättas, gärna långsamt och med bara små yttre åthävor. Orden ska tillra lätt och ledigt som när man rensar lingon på en lackerad plåtbricka.
Skrönan ska inte förväxlas med roliga historier även om humor är en förutsättning. En skröna kan också vara underfundig, allvarlig eller sentimental.
Bara den intresserar, för det enda den aldrig får göra är att tråka ut den som lyssnar.
De bästa skrönorna ger tårar i ögonen, av skatt eller gråt.
Jag är uppvuxen i skrönans landskap, Ångermanland.
Här blandades redan tidigt de kristna legenderna och de mera sanslösa, folkliga sagorna om troll, skogsrån och dansande älvor.
Allt med den smula distans både till tro och sanning.
Men en skröna är aldrig lögn trots att den aldrig får sluta på samma sätt olika gånger som den berättas.
Bäst gör sig en skröna på dialekt, det är kanske därför som det finns ett visst motstånd mot att höra dem på konstlad svenska.
För det är kanske bara i dialekten som vi har ett absolut förhållande till vårt språk?
Om man inte är byråkrat eller jurist?
Jag tror också att många av skrönorna kom till just som ett försvar mot myndigheters och de besuttnas förtryck. I löje och spefullhet tog man revansch i torparstugor och skogsarbetarhem.
Med tvetydighetens självklarhet skrattade man i lönndom ut sin överhet.
Jag har under åren fantiserat fram en rad skrönor, mest för mitt höga nöjes skull.
Ofta har de sedan utgjort underlag för pjäser, filmer eller romaner.
När Thorbjörn Fälldin blev statsminister skrattade hela Ångermanland.
Vi trodde nog att det var en skröna.
Och mycket riktigt, såna skrönor och talesätt som den mannen tillfört Riksdagen har väl inte hörts sedan Hedlunds dagar!
Och ändå var väl dennes sista NCB-skröna tämligen oslagbar.
Den här boken innehåller skrönor från mina femton år som författare.
Det var inte lätt för mig att bli författare.
Till det fordras ett språk.
Och mitt skröne-språk var länge en black om foten.
Därför vill jag gärna börja med skrönan om de två språken.
(Ur Inledningsnovellen ”Skrönor”, ur Duell i gryningen och andra skrönor. 1985)

När den långe, magre landshövdingen hade tryckt sin kartnaglade tumme på startknappen till det tredje och sista aggregatet i det allra sista kraftverksbygget i älvdalen, så hade Helge liksom så många andra anläggningsarbetare blivit arbetslösa. Arbetslösa och överflödiga. Det allra sista av kraftverken. Där man utnyttjat de sista fåtaliga fallmetrarna som tio år tidigare ratats för vildare forsar.
Nu reglerades hela älvdalen upp av damm efter damm. Det ena kraftverket avlöste det andra. […]

Det sista kraftverket hade tillkommit på begäran och efter utredning av kommunala styresmän. Det rådde stor arbetslöshet i kommunen. De folkvalda, de kommunala tjänstemännen och kraftbolagens ingenjörer och ekonomer hade lagt sina pannor i djupa tankeveck. Resultatet hade blivit en utbyggnad av forsen med en jättelik damm mitt i själva staden. Drätselkammarens ordförande hade så småningom blivit kraftverksingenjör. Staden som kallades ”Ådalens pärla” av lyriker.

Från älven reste sig mäktiga sandnipor utskurna av vattenfåran ur årtusendes avlagringar. Material som forslats ner från älvens källflöden i Lappland för att bilda ett hundra meter tjockt finsandlager.
Staden hade byggts upp kring den mäktiga forsen av handelsmän för kanske tusen år sedan. Den hade fungerat som handels- och marknadsplats för omkringliggande skogs- och lantbruksbygd. När värnpliktsförfattningen kommit i början av seklet hade två regementen förlagts till stan.

Forsen var bred och mäktig, mullrade och talade med sin basstämma. En av stadens fåtaliga konstnärer hade på trettiotalet fått i uppdrag att resa ett monument över ådalen. Han hade gjort det mitt i forsen. I brons hade han gjutit en hyllning till älven och de som arbetat på den. Tre flottningsarbetare i kamp mot en timmerbröt. Men det kunde också tydas som en hyllning till timret. […]

Det sista kraftverket hade då byggts i Sollefteå. Ådalens skimrande pärla? Skalden hade nog varit full.
Nipornas eller militärernas stad? Stora grävmaskiner skalade av älvens ständer, man rensade bort träd och buskar. Tvärs över den breda älvfåran byggde man en betongdamm som reglerade vattennivån i älven. Staden var delägare i kraftverket så man gav fan i skönhetsvärdena som gick förlorade. Under sprängningsarbetena för dammen klädde man in flottarmonumentet med plank och bräder. Badplatsen grävdes bort men befolkningen i stan kompenserades med ett nytt badhus och en överdådig utomhusanläggning nedanför kraftverket.

Det var bara en gammal prästman som kämpade in i det sista för sin fors som han ville ha kvar. Han förlöjligades i tidningarna. Att forsen bara skulle bli en skugga av sitt forna mäktiga fall kunde man inte ta hänsyn till, skrev man på ledarspalt. Dels var arbetslösheten hög och dels gjorde stan en god affär. Affär?

Prästen hade velat värna om sin stads skönhet, vara aktsam om de höga niporna som han trodde skulle raseras av vattenregleringen. Men i drätselkammaren rådde inte Guds vilja. Kraftverket blev färdigställt. Framför dammen stod det Frisendalska monumentet. Bronsgubbarna kämpade som förr sin eviga kamp med stockarna ute i forsen som nu var allt annat än stridbar.

Ett år efter invigningen rasade den första nipan.

– Herre, ske din vilja
(Ur "Pendlare", 1971)

Magnus Huss gick omkring i Sundsvall som en gäst och besökare. Han spankulerade efter hamnkanalen, han tittade på de skutor och skepp som ankrade upp . Ibland tog han vägen upp till norra berget där han kunde sitta hela dagar. Hans blick var inåtvänd och hans tankar långt borta. Det var som om allt vad som hände honom i staden inte längre angick honom.

Stans borgerskap oroade sig, Huss undvek att ta kontakt med sin affärsbröder, och man oroade sig för hans företag uppe i Ragunda där man satsat så mycket pengar både för byggkostnader och skogsinköp.
(Ur "Vild-Hussen", 1973)

Under eftermiddagen spred sig en domedagsstämning över träkustens sågverkssamhällen. Kvinnor och barn, åldringar och frikyrkopräster samlades på kajerna när den stora flotteskadern passerade på sin väg in mot Sundsvalls hamn. På Treffenbergs order gjorde fartygen en stor, majestätisk lov över Sundsvallsbukten och passerade därför de flesta sågverken på sin väg. Man hukade sig på bryggor och kajer inför den makt som passerade. De stålgrå fartygssidorna verkade oändligt höga, de välpolerade kanonloppen blänkte mot folk och däcken var fyllda av välutrustade soldater.

Demonstrationen fyllde väl sin funktion, fartygen jagade skräck i folk. Och frikyrkopredikanterna fyllde på med sin hysteri. Bävande såg kvinnorna de fyra fartygen svepa förbi med sina tretungade , svenska örlogsflaggor.
Och de tänkte på sina män, som trasiga och hungriga väntade i lägret. Mot dem hade sänts all denna makt, all denna kraft och styrka. Många kvinnor grät tyst och anade att de inte skulle se sina män mer i livet. Och många av kvinnorna som inte var bundna av småbarn eller hjälplösa åldringar gav sig av ner mot Skarpskyttemon.
I kapellen samlades andra i böner om överhetens barmhärtighet.

Men i Sundsvalls stad möttes eskadern med glädje när den ankrade upp på redden för avlastning av de hundratals soldater den förde med från Göta livgarde. Borgarna såg inget hot i flottan, tvärtom kom den med en stor trygghet.
(Ur "Träkusten", 1979)

Hur det började? Det hade nog funnits där redan från början. Lars gick mycket på bio, tittade på TV-teatern och läste böcker, Moberg, Lo-Johansson och Dumas. Han var bra på att berätta. Fröken läste upp hans uppsatser i skolan.

1967 föreslog en bekant att Lars skulle skicka in ett bidrag till Allas Veckotidning. Det gällde en tävling om den bästa bröllopsnovellen. Lars Molin gjorde det och vann första pris för en berättelse om sitt eget bröllop. Han sände han in ett manuskript till TV-teatern. Lars Löfgren som då var chef hade några invändningar och föreslog ändringar. En tid senare kom tre pjäser från Molin i Östhammar.
Det var Jävla mördare, Väckning kl 6 och Badjävlar. Alla blev antagna och skulle så småningom nå publiken. Detta var 1969.

Året därpå debuterade han som författare med Bomsalva, filmad 1978.

"Rune Lindgren från Sollefteå är verkmästare vid Drakforsens kraftverksbygge. En sprängsalva går av för tidigt. Döda och sargade kroppar grävs fram under bergsmassorna."

Lars Molin visste vad arbetsplatser Under jord var. Hans pappa var bergsprängare och Lars hade fått följa med på kraftverksbyggena. Hans uppväxtmiljö glimtar till några gånger i texten, uttalat eller svagt maskerat: Sollefteå och ”Åsen”, det vill säga Österåsens sanatorium.

Romanen Pendlare kom ut 1971.

"Helge Löwén är förman på ett bygge i Stockholm, och kör hem till Sollefteå varje veckoslut. En femtio mil och åtta timmar lång resa. I veckorna bor han i husvagn på arbetsplatsen mitt i City. Det fanns inga jobb i Ådalen, så han måste flytta söderut. Före Hötorgscity var han med och byggde Arlanda."

Det var också Lars Molin.

När den långe, magre landshövdingen hade tryckt sin kartnaglade tumme på startknappen till det tredje och sista aggregatet i det allra sista kraftverksbygget i älvdalen, så hade Helge liksom så många andra anläggningsarbetare blivit arbetslösa. Arbetslösa och överflödiga. Det allra sista av kraftverken. Där man utnyttjat de sista fåtaliga fallmetrarna som tio år tidigare ratats för vildare forsar. Nu reglerades hela älvdalen upp av damm efter damm. Det ena kraftverket avlöste det andra.

"Helges verkliga hem är Norrland; där uppe har han sin familj, Maria och barnen. Under de långa resorna har Helge tid att fundera över sitt liv och sin pendlande tillvaro."

Lars Molin beskriver i den här romanen hur ”Ådalens pärla” – Sollefteå – förändrades och förfulades då man av kortsiktiga arbetsmarknadsskäl byggde ett kraftverk mitt i staden, och forsen tystnade. Se citat.
Berättelsen ”Pendlare” i novellsamlingen Duell i gryningen är en kort sammanfattning av romanen.

Vild-Hussen, 1973

Intill Lidens gamla kyrka restes 1951 en minnessten över Magnus Huss (1755–1797): Sekelgamla hugskott bragte han till verkställighet. Lade älven till ro. Framsynt djärvhet blev till båtnad för fiske, skogsvård och industri. Så kunde Magnus Huss bravader beskrivas 150 efteråt. Samtidens människor hade en annan uppfattning om hans ”reglering” av Indalsälven och tömning av Ragundasjön. I fiktionens form framkallar Lars Molin sin bild av människan bakom myten. Av mannen som skapade ”Döda fallet”.

Träkusten, 1979

Den 26 maj 1879 gick femtusen sågverksarbetare i Sundsvallsdistriktet i strejk. En plötslig lågkonjunktur svepte över landet och träpatronerna sänkte arbetarnas redan låga löner med en krona, från 2:50 om dagen till 1:50. Landshövding Curry Treffenberg kallades till Sundsvall för att få slut på strejken. Han rekvirerade flottstyrkor och militär för att stävja arbetarupproret. Skulle det gå så långt som till eldgivning? Rädslan spred sig längs kusten.

Duell i gryningen och andra skrönor, 1985

– Jag försöker att hålla mig till en-ords-titlar på mina böcker […] men jag har skrivit en novellsamling som heter Duell i gryningen. Synd att jag inte höll linjen där. (”När blir livet löljigt? Vi 1995:32/33)

Titelberättelsen, som också är filmad och brukar kallas ”Mjölkpallen” handlar om torparen som envist håller fast vid att han ska ha en egen mjölkpall. I samlingen ingår också historien om uppstudsiga kommunister på nyårsfest i Ådalen, och här finns den tänkvärda självbiografiska ”Skrönan om de två språken”, bondskan och ”det 'fina språket' med dess 'högre värden' som låg på lur överallt.”

De bästa skrönorna ger tårar i ögonen, av skatt eller gråt. Jag är uppvuxen i skrönans landskap, Ångermanland. Här blandades redan tidigt de kristna legenderna och de mera sanslösa, folkliga sagorna om troll, skogsrån och dansande älvor. Allt med den smula distans både till tro och sanning.

Men en skröna är aldrig lögn trots att den aldrig får sluta på samma sätt olika gånger som den berättas. Bäst gör sig en skröna på dialekt, det är kanske därför som det finns ett visst motstånd mot att höra dem på konstlad svenska. För det är kanske bara i dialekten som vi har ett absolut förhållande till vårt språk?

2004 instiftades ett Lars Molin-stipendium av SVT och Sveriges Dramatikerförbund till minne av författaren, dramatikern och regissören Lars Molin. Den förste som mottog priset var författaren och regissören Peter Birro. – 2011 har författaren och dramatikern Christina Herrström utsetts till pristagare.

I Järpen finns en minnessten över Lars Molin. En sten som hans far antagligen sprängde loss under tunnelbygget vid Järpströmmens kraftverk.

2009 bildades ett Lars Molin-sällskap. Sällskapets webbplats är mycket innehållsrik: www.larsmolinsallskapet.se