Ludvig Nordström

Några av hans på åttiotalet tryckta skrifter

• Kains land (debut, diktsamling, 1906)
• Fiskare (prosadebut, noveller, 1907)
• Borgare (genombrott, noveller, 1909)
• Herrar (anses vara en av hans främsta novellsamlingar, 1910)
• Landsortsbohème (burlesk och satirisk roman, 1911)
• Tomas Lack (självbiografiska noveller, 1912)
• Fyrskeppet (reportage om fyrskeppet Almagrundet, 1922)
• Planeten Markattan (självbiografisk roman, 1937)
• Lort-Sverige (socialreportage, 1938)
• Sveriges guldkust (reportage från Norrlandskusten, 1939)
• Denna flugiga värld. En loggbok. 1941
• En dag i mitt liv (tänkebok, 1942)
• Ur Ludvig Nordströms dagböcker. Individuella registret (1955)
• Öbacka-historier. Sex noveller ur Borgare. 2009
• Tomas Lack och andra. Sex noveller. 2012

• "Barnet är mannens far. En aspekt på Ludvig Nordströms Tomas Lack-noveller”, Samlaren 2002, s. [150]-172
• Otto Fagerstedt & Sverker Sörlin, Framtidsvittnet. Ludvig Nordström och drömmen om Sverige (1987)
• Thorsten Jonsson, ”Novellisten Ludvig Nordström”, i förf:s Synpunkter (1951)
• Isabella Josefsson, Ludvig Nordström. Bidrag till en bibliografi (2002)
• Giovanni Lindeberg, Ludvig Nordströms utvecklingshistoria (1933)
• ”Patron eller far? En studie i Ferdinand Lacks roller i några Ludvig Nordström-noveller ”, Män och manligheter från vikingar till Kalle Anka, 2003, s. 147-171
• Gunnar Qvarnström, Från Öbacka till Urbs (1954)
• Marika Stiernstedt, Kring ett äktenskap (1953)
• Örjan Torell, Den osynliga staden. En gestaltningsmodell hos Olof Högberg, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Birger Sjödin, Karl Östman, Lars Ahlin och andra svenska författare fram till våra dagar. (2008)
• Lars Wolf, Ludvig Nordström – tiofalt speglad (2006)

När man ser en stor stad, kan det falla en in, att alla dessa massor av hus inte bilda annat är underlaget till en annan, en större, högre, underbarare och därjämte osynlig stad. Den, man kallar den verkliga är, så att säga, endast stenfoten till den, vars torn och spiror glänsa bland molnen och stundom skymta för grubblande ögon.
Men varför skulle det vara så bara med stora städer? Skulle inte förhållandet kunna vara detsamma även med små? Ja, skulle inte ett ensamt hus i skogen kunna ha samma egenskap?

Och, om man tänker efter, är det inte egentligen i den osynliga staden och i det osynliga huset, som människorna leva större delen av livet? Och är det, till slut, inte det osynliga hos människan, som upptar största tiden mellan vaggan och graven?
Var och en må döma efter egen erfarenhet. Jag har funnit det vara så, för min del. Jag är varken missnöjd eller förtjust däröver, det syns mig endast såsom ett faktum; och i fakta finner man sig ju.

När jag nu tänker på staden Öbacka, en liten oansenlig stad med en kyrka, många och gamla träd, små hus och vanliga människor, då tycker jag mig just se, hur den osynliga staden svävar som ett moln över taken; och i den osynliga staden synas ansikten, som jag känner igen.
(Ur inledningen till Borgare, 1909)

Tomas Lack, som nyss begravt en råtta, blev glad, när kyrkklockorna började klämta; och han sprang ut på gatan, där gubben Gradin låg på knä och rensade trottoaren från ogräs. – Gradin! sade han. Tror Gradin, att min råtta kommer till Gud?
– Nej, det tror jag inte! sade Gradin. Och det ska jag säga honom, Tomas, att om hans råtta kom till himlen, då, jävlar i min anda och själ, är det jag, som inte tänker på det stället. Jag har, nu höll jag på att svära igen, haft så mycket ont av råttor, att ska dessa kräk finnas där också, då får jag ingen ro.
– Men kanske Gradin inte kommer till himlen! sade Tomas. Gradin som är så gammal, har kanske syndat så mycket, att Gradin inte kommer in.
– Ja, det kan vara en sak! sade Gradin och grävde mellan stenarna. Men …
– Ja, men jag tror, att min råtta kommer till himlen. Ändå! sade Tomas.

Då slog Gradin knivskaftet i gatstenarna så det small, och svarade:
– Ja, låt'en komma! Men jag står vid vad jag har sagt. Ser jag en enda råtta, ja, vore han så liten som den minsta mus, när jag kommer, så vänder jag om. Så pass mycket karl för sin hatt får man vara, att man inte tillåter, att sådan ohyra får finnas på ett sådant ställe. Skulle han tycka att det vore passande det, Tomas, att det var råttor i stora salen hos patrons, när det är främmande där. Eller tror han att patron skulle tillåta sådant?
– Ja, men det är stor skillnad på pappa och Gud! svarade Tomas.
– Åja! Men i det fallet, så kan han vara säker på att de äro lika.
(Ur Tomas Lack. Små historier (1912), ”Det rätta barnasinnet”)

Och vad sade svenska folket själv om allt detta?
Jo, när det genom press och radio blivit bekant för landet, att jag skulle ut på denna forskningsresa, hade min telefon börjat ringa i ett och min brevlåda att spy en ström av brev.

– Kom! skrev och ropade man från längst i söder till längst i norr. Kom och se, hur vi måste bo.
– Bönderna, sade en röst, darrande av rörelse i telefonluren, förstå att sköta sina djur men hur sköta de sina barn? Som om de vore djur!
– Kom och se, skrev en, hur det är att bo under en ockrare! Kom och se, skrev en annan, hur klockare, som icke samtidigt är skollärare, få bo! Kom och tala med min värd, så att jag äntligen får rättvisa, skrev ännu en. Kom och hjälp min gumma och mig, skrev en darrande hand, så att vi får bygga om vår stuga, som vi vill!

Så trängde rop, larm, böner, suckar, tårar, förbannelser med ens likt en störtflod över mig från hela Sverige, från hela det lyckliga Folkhemmet, världens föregångsland!

Vad skulle jag tro? Vad trodde jag, där jag satt i den framilande bilen? Ingenting. Jag är för gammal att tro något eller någon. Jag vill se själv. Och aldrig har en brinnande yngling längtat mer att få se sin älskades ansikte än jag att få se Människo-Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass, sopor och löss.

Och jag skulle få se dem, jag fick se dem, det kan herrskapet skriva upp.
Jag fick se vad jag icke trott: Lort-Sverige.
Och då avser jag icke bara kroppslig lort utan även andlig. Och i alla klasser.
(Ur Lort-Sverige (1938), kapitel 1, § 4, ”Folkets röst”)

Ludvig Nordström föddes i ett borgarkvarter i Norrstan i Härnösand den 25 februari 1882. En plakett på huset med den nuvarande adressen Norra Kyrkogatan18, påminner om hans födelsehus ”Stora gulhuset”, ett trevånings trähus som revs i slutet av 1970-talet. Familjen Nordström hade det gott ställt, ja fadern var en av stadens rikaste personer fram till sin konkurs 1895; en händelse som kom att påverka sonen för all framtid, både på det personliga planet och i hans författarskap.

1901 tog Ludvig studenten. Därefter läste han bland annat litteraturhistoria och filosofi i det ”dammiga” Uppsala, där han inte trivdes. Av delvis ekonomiska skäl återvände Ludvig till hemtrakten och började skriva artiklar för Sundsvalls Tidning och Västernorrlands Allehanda.

Han lämnade tidningsarbetet och for till Ulvön våren 1905. Han stannade där ett knappt halvår och arbetade en tid som fiskardräng. Mötet med fiskarna och deras levnadsvillkor blev av stor betydelse för hans författarskap och han har bland annat skildrat tiden på Ulvön i diktsamlingen Kains land (1906), novellsamlingarna Fiskare (1907) och Bottenhavsfiskare (1914) och i reportageserien ”Ångermanländska fiskare” i Västernorrlands Allehanda 1905 och 1906.

1909 lämnade Ludvig Nordström sitt Öbacka för att aldrig mer varaktigt återvända dit. Större delen av sitt fortsatta liv bodde han i Djursholm; de fyra sista åren i Stockholm. Även om han inte fysiskt återkom till hemtrakten, så gick hans tankar och penna ofta dit. Öbacka/Härnösand har en framträdande roll i hans skrifter, såväl skönlitterära som faktatexter.

Ludvig Nordström var mångsidig – minst sagt. Han författade romaner, noveller, dikter, essäer, debattskrifter, reportage, reseskildringar, en yrkesmonografi, en företagshistorik med mera – och minst 500 tidnings- och tidskriftsartiklar i skilda ämnen. Utöver sitt författarskap var han en flitig akvarellmålare och tecknare.

Författaren bars av en stark framtidstro, grundad på den expanderande industrialismen i regionen. Han utvecklade en alldeles egen utopisk lära som han kallade totalism, och som han inför oförstående kritiker och läsare predikade i sina skrifter, främst från 1920-talet och framåt. Det handlar om en sorts blandning av socialism, kristendom och kapitalism.

Nordström beundrade och inspirerades av författare som Strindberg, Hjalmar Söderberg, H C Andersen och Balcaz. Ludvig Nordström ville helst skriva vidlyftiga romanserier i just Balcazs anda; han kallade dem ”Skildringar ur svenska nationens lif” eller ”Petter Svensks historia” – ofullbordad.

Men eftervärlden har bedömt att han skrev bäst i det lilla formatet; att novellerna, speciellt de med Tomas Lack- (författarens alter ego) och Öbackamotiv – är den del av hans prosa som kommer att överleva.

I samband med sitt radioreportage ”Med Ludvig Nordström på husesyn” 1938, det som samma år sammanställdes till boken Lort-Sverige, blev Ludvig Nordström rikskändis. Det var många som ställde sig på ”Lort-Lubbes” sida, då han drog ut på härnadståg mot landsbygdssveriges dåliga boendestandard. Av andra kritiserades han hårt. Lubbes reportage fungerade i alla fall som en väckarklocka och resulterade i att en sanitär kampanj inleddes i landet.

Författarinnan Marika Stiernstedt var Ludvig Nordströms hustru i mer än 25 mestadels stormiga år. 1936 gick makarna skilda vägar. Året före hade Nordström träffat sin andra hustru, Gunborg Molin (1911–2011). De fick en kort tid tillsammans; Ludvig Nordström avled den 15 april 1942. Han ligger begravd på Härnösands gamla kyrkogård.

När vi ser på Ludvig Nordströms författarskap idag och frågar oss vad som är aktuellt och levande då är det journalistiken, och i lika hög grad hans novellkonst. Han har inte för inte kallats novellistreporter.

1928 mottog Ludvig Nordström De Nios stora pris.

1941 medverkade han i kortfilmen ”Albert Engström och hans rospiggar”.

1992 bildades Ludvig Nordström-sällskapet, www.ludvignordstromsallskapet.se, som har till syfte att främja intresset för och studiet av Ludvig Nordströms författarskap. Sedan 1998 delar sällskapet ut det så kallade ”Ludvig Nordström-priset”, som vartannat år ges till en novellförfattare och vartannat år till en journalist som verkar i Ludvig Nordströms anda. Prissumman är för närvarande 15 000 kronor. (För pristagare, se hemsidan). 2012 instiftade sällskapet skrivtävlingen ”Lilla Lubbe” för elever på Härnösands gymnasium. Tre vinnande bidrag belönas med vardera 2 000 kronor.