Maj Olsen

• Cell mot norr. 1951.
• Ekorrhjulet. 1953.
• Så likt kärlek. 1955.
• Den ömtåliga gåvan. 1958.
• Cirkustvillingarna. 1965. [ungdomsbok]
• Ann-Christine och häxorna. 1968. [ungdomsbok]
• Främmande fågel. 1969. [ungdomsbok]
• Sofie Sager – revoltör mot dubbelmoral. 1974.
• På Malins tid i Ådalen. 1981.
• ”Kvinnan som vågade”, Starka kvinnor. Ett urval märkliga kvinnoöden från radioserien Värt att veta. Stockholm, 1986. [Om Sofie Sager].

• Olsen, Maj, ”Att skriva är en sorts andligt städdille”, I egen sak. Bjästa, 1978
• Nordin Hennel, Ingeborg, ”Kvinnor kring Ångermanälven”, Norrländsk tidskrift 1982:1
• Westman-Berg, Karin, ”Författarinna i Ådalen”, Hertha, 1963:2
• (Maj Jonsson, Kramfors, har bidragit med faktauppgifter om Maj Olsens liv och författarskap).

En kväll kom Malin hem i skymningen. Hon satte sig vid köksbordet och grät. Kajsa-Brita som höll på med kvällsvarden blev förskräckt över det häftiga utbrottet.
– Flicka lilla, hur är det fatt? Och så – då hon inte svarade. Du är väl int på – Det har väl inte hänt nåt?
– Jag går inte dit nåmer, sa Malin. – Aldrig. Hon såg bort mot dörren där spånkorgen stod.
Kajsa-Brita suckade. Hon förstod att det var allvar. – Men du kan väl säja varför?
Malin ruskade på huvudet.
– Du är väl int på de v …?
Nej, men jag kunde ha blivit om jag int slagi till han.
– Han?
– Ja, husbond.
– Men Ida då – hustru hans?
– Hon är på lasarette i Härnösand.
– Å, jaså är hon där igen nu?
– Det är kräftan, sa Malin. Mer blev inte sagt. Hon gick upp på gavelrummet.
Hon lade sig på sängen och gick i minnet igenom vad som hänt. Dagarna, veckorna då hon var ensam med husbond och drängen. Deras blickar på henne vid bordet, blickarna omkring henne där hon gick i sina sysslor.

Drängen tyckte hon om men han vänslades med granngårdspigan hade hon märkt. Husbond började se så underlig ut. Vad hade han i tankarna? När hon en kväll hörde försiktiga, knarrande steg i trappan satte hon sig upp i sängen och stirrade mot dörren. Om den ändå gått att låsa. Någon ville in till henne. Hon kände det i hela kroppen. Var det Nils Johan? För det kunde väl ändå inte vara …? Men när hon hörde flåset och hostattacken förstod hon. Tankarna yrde omkring. Dörren öppnades sakta. Det var husbond. Hon hann liksom inte bli rädd, men hon började ändå skaka i hela kroppen, där hon satt hopkrupen med täcket mot hakan.
– Vad vill husbond så här sent, frågade hon.
– Ja, vad tror hon, svarade han och satte sig tungt på sängkanten. Hon drog sig längre in mot väggen.
– Nej, nej, nej, ropade hon.
– Jo, jo, jo, svarade han och började dra i täcket. Plösligt kastade han sig över henne. Hon förstod vad han ville men inte riktigt hur han tänkte göra det.
– Det är så här det går till när man blir med barn, tänkte hon och började skrika och slå vilt emot honom. Skriken och slagen väckte mannen till besinning. Han drog sig ifrån henne. Han steg upp och gick sin väg. Själv hade hon bara en enda tanke i huvudet. Att så fort som möjligt komma därifrån. På morgonen samlade hon ihop sina få tillhörigheter och la dem i konten.
Husbond försökte skämta när hon kom ned i köket. – Det där var väl inge farlit jänta. De där tyck ju fruntimmerna om. Du ska si de, om du får vara me omet riktigt. Och skulle det bli följder, så nog skulle jag sörja för de. Dånt vi ha några ungar själva.

När han gått ut på åkern smög hon sig iväg.

Nu låg hon på sängen hemma på gavelrummet. Allt som hon tänkt om den där stunden. När den skulle komma. Med vem? Och så blev det så här. Hon tycket plötsligt att livet mist något som inte gick att uttala i ord. Sånt som man tänkt och känt, som aldrig kan komma tillbaka. Inte på samma sätt som förr i alla fall.

När hon om ned satt fadern vid köksbordet.
– Jasså, du är hemma, sa ha lamt.
– Ja, svarade hon enstavigt.
Sen sa han inte mer han heller. Hon förstod att mor berättat det lilla hon fått höra.
– Far förstår väl att om jag stannar där och om jag blir me barn då kan han svära sig fri, sa hon. Det har Maria berättat. För kararna är det väl ingen konst. Vad skulle jag ha att sätta emot. Hon bara lög, skulle han säja. Det är hur enkelt som helst. Nej aldrig att jag går dit nå mer.
– Men Ida, om hon har kräftan, då kan hon nog inte leva så länge till – och då har du storen möjlighet att bli mora på gården. Tänk på att han är rikaste bonden i byn.
– Snälla far, jag är väl ändå inte en ko som ska saluföras, svarade Malin förödmjukad.
– Nej, flicka lilla, int så int, jag bara tänkte att …, sa fadern.
– Att int far fattar att det är nya tider nu, sa Malin harmset.
(Ur "På Malins tid i Ådalen")

Som barn bodde jag så nära den att jag bara hade gårdsplanen emellan. Det måste ju vara så att sinnet har tagit intryck av skiftningarna över vattnet och dagrarna över bergen. Morgonsolens vattenglitter har gjort en glad, solnedgångens röda ridåer har stämt till eftertanke, vemod eller stilla frid. När jag började skriva så blev det mest om kvinnoöden vid älven. Men huvudpersonerna stannade inte länge på sin hemort. De reste ut i världen.

Själv bodde Maj Olsen kvar i Nyland under hela sitt liv. Hon gjorde bara korta utflykter från sin barndoms landskap: tog examen vid Flickskolan i Härnösand 1932 och utbildade sig vid en reklam- och konstskola (1934). Hon hade tänkt ägna sig åt lärarinneyrket, men så blev det inte. Istället övertog hon efter faderns död hans två konfektionsaffärer; den ena i Bollsta, den andra i Nyland. Trots arbetet i hemmet och i butikerna fick hon tid över för att skriva.

Maj Olsen debuterade 1951 med Cell mot norr, en roman som utspelas kring Länsfängelset i Härnösand. Det är en kärlekshistoria med komplikationer, mellan en av internerna och en sömmerska som bor i närheten av fängelset.

1964 sålde Maj Olsen sina butiker, och kunde ägna sig mer åt författande.
Kvinnoporträtten i hennes författarskap är många. Redan i sin ungdomsroman Ann-Cristine och häxorna (1968) anlägger hon ett kvinnoperspektiv. Boken handlar om en ung flicka som får höra talas om att en kvinna i hennes släkt skulle ha bränts som häxa i Torsåker på 1600-talet. Ann-Cristine reser upp till Ångermanland för att ta reda på om ryktet talar sant.

I den här boken nämner Maj Olsen på några rader Sofie Sagers öde. Fyra år senare kom boken Sofie Sager – revoltör mot dubbelmoral. Om den ”första emanciperade kvinnan i Sverige”. Hon stämde år 1846 en man för våldtäktsförsök och fick rätt i domstol.

Maj Olsen har i artikeln ”Att skriva är nån sorts andligt städdille” berättat om upptakten till sitt författarskap. Hur hon av en händelse hamnade på Bokens Dag i Nyland en gång i slutet av 1940-talet och där lyssnade på Per Nilssson Tannérs berättelse om hur han själv hade börjat. Det var som om han vände sig direkt till henne, skriver Maj Olsen. Det blev också Per Nilsson-Tannér som först fick se Maj Olsens ”byrålådsmanuskript”, och som uppmuntrade henne att gå vidare.

Hon satt i läsesalarna på Kungliga Biblioteket i Stockholm och Carolina i Uppsala och Emigrantinstitutet i Växjö och forskade om kampen för kvinnans frigörelse. Maj Olsen hade börjat intressera sig för kvinnohistoria då hon kom i kontakt med litteraturhistorikern Karin Westman-Berg.

I På Malins tid i Ådalen får fyra generationers kvinnor längs älven – Nyland är centrum – sina liv berättade. Krönikan utspelas
1867 – 1932, en period av dynamisk samhällsutveckling i Ådalsområdet. Brita-Kajsa och hennes fyra döttrar med barn och barnbarn är det nav berättelsen kretsar kring. Den begynnande trävaruindustrins oberäkneliga upp- och nedgångar är den ekonomiska ramen för kvinnornas vardagstillvaro. Medvetenheten om kvinnans utsatthet och den begynnande frigörelsen är bokens idéinnehåll. Modern Brita-Kajsa, blir via en tidningsnotis informerad om 1874 års lag angående gift kvinnas äganderätt.

Skogen hon ärvde från sina föräldrar kunde hon alltså genom sitt eget inflytande använda för att yngstflickan Stina skulle kunna studera till lärarinna.

I mitten av berättelsen står dottern Malin. Fiktion blandas med verklighet. Maj Olsen låter oss komma nära historiska händelser: Sundsvallsstrejken 1879, den mindre kända ”fruntimmersstrejken” 1888, Hungermarschen 1917 och Lundekravallerna 1931.

På Malins tid i Ådalen är en resa i ett landskap genom tiden. Vid startpunkten möter en vadmalsgrå kvinna, som står på gränsen mellan agrar- och industrisamhället. Där, i sin slutna värld, söker hon göra en positionsbestämning. Vid slutstationen träder en kortshinglad, orädd flicka från mellankrigstiden in på scenen. Hon tycks inte ha några problem med sin identitet och hon tillåter sig på ett självklart sätt att uppleva världen i vid bemärkelse. Det är en fin resa.
(Ingeborg Nordin Hennel, ”Kvinnor kring Ångermanälven”).

Maj Olsen skrev också dramatik, både pjäser och bygdespel. På uppdrag av Sveriges Radio tillkom En häxa skall du inte låta leva, för Grundsunda hembygdsförening skrev hon spelet Fogden och Ann-Charlotte, och för Bjärtrå hembygdsförening Saga och sanning.

Hon debuterade som lyriker i antologin Norrlandslyriker (1961). På uppdrag av Västernorrlands körförbund skrev Maj Olsen dikten ”Norrlandssång”, tonsatt av Hugo Hammarström. ”Gobeläng från Västernorrland” heter en annan av hennes tonsatta dikter; Rune Wahlberg gjorde musiken. Också Ralph Norlander har satt musik till Maj Olsens lyrik, bland annat till dikten ”Tusenåra år”

Att lägga sin hand mot jorden
för att höra jordens hjärta slå
att se upp i himlens blåaste blå
det är att leva
i de tusenåra årens
saliga sekund

Där mina sinnens alla strängar
vibrerar
där är jag gäst vid den klara källan
till livets goda flod.

Då Maj Olsen hade blivit etablerad reste hon ofta runt i landet och höll föredrag om sitt författande. Hon belönades med flera stipendier, bland annat naturastipendier på San Michele och andra platser i Italien, och hon fick motta ett pris från Region Västernorrland där motiveringen löd: ”för sina finstämda vuxenromaner som visar god psykologisk insikt särskilt med förståelse för barnets och den unga kvinnans själsliv och vidare för hennes av äkta känsla burna lyrik”. 1972 fick Maj Olsen ta emot Olof Högbergplaketten i guld.

Maj Olsen avled den 30 december 1986.