Maria Rieck-Müller

• Fjällbyfolk (1899)
• Mellan hav och fjäll (1901)
• Livs sånger [dikter]. (1902)
• Gunnar Gran (1903)
• I snön (1904)
• Flyttfåglar. Ur Sara Stares dagbok. (1905)
• Vildvin och barr [dikter]. (1907)
• Skeppsbrutna (1908)
• Stor-Sigrid (1912)
• Rallare-Maja (1914)
• Doktorsgården och andra noveller (1915)
• Eros på förbjuden mark (1917)
• Medelpad och Ångermanland (1920)
• Från gångna tider (1922)
• Mikael Fluhr (1927–1928)

• Maria Rieck-Müller : en stadens dotter : Kulturmagasinet 26 aug – 22 oktober 1989. En utställning producerad av Medelpadsarkiv och Sundsvalls museum. Sundsvall 1989
• Per Nilsson-Tannér, ”Hemlösa i nuet – Marie Rieck-Müller”, Norrländsk tidskrift 1968:2
• Petersson, Birgit, ”Maria Rieck-Müller”, Svenskt biografiskt lexikon, del 30, 1998
• Gunnar Qvarnström, ”Det vittra kaleidoskopet”, Västernorland – ett sekel. Del II. 1962.
• Pia Tjärnlund, Norrlandsskildraren Maria Rieck-Müller. En studie i författarinnans liv och verk. C-uppsats. Härnösand – Mitthögskolan – 1999

Annandag jul, år 1793 – vid middagstid – rådde ostörd tystnad och helgdagsfrid i den lilla anspråkslösa medelpadsstaden Sundsvall, där den nere i sin dalkittel – och halvt nedbäddad i sista snöfallets hopade drivor – delvis njöt det sista av högmässans själaspis, delvis tuggade och svalde den goda julmaten – allt efter behov, råd och lägenhet.

Det enda, som en övad lyssnare i denna stund skulle ha kunnat förnimma, var ljudet av avlägset tonandes bjällerklang. Om från norr, söder, öster eller väster var till en början inte så gott att avgöra.

Emellertid tillhörde det livliga klockspelet en väl ombonad, enspänd bredsläde, som efter norra landsvägen, med susande fart kom åkandes till staden, och vilken efter alla yttre tecken att döma – från den svarta stortravaren och dräng-Olaus till den i glada färger målade släden, med sina smällande björnhudsramar – hörde hemma i domaregården Orskill i Timrå.

Där vägen i branta backar begynner följa Norra Stadsbergets sluttning ned mot dalbotten, blev det plötsligen ett tvärt avbrott i slädfärden, under det att ett tvåstämmigt ptro-o-o blandade sig med bjällerkransens klingklang.
I samma ögonblick stod dräng-Olai sidokamrat med ett vigt hopp på landsvägen, befriande sig från den lurviga vargskinnspäls, i vilken han hittills suttit insvept, och som han nu med ett 'tack och heder för god julskjuts!' – åtföljt av ett mångtydigt djupt skratt – kastade tillbaka över slädkarmen.

Den, som Orskillsdrängen varit skjutsbonde åt, tycktes inte alls ha något att göra med den ansedda domaregården – någonting som ytterligare styrktes, då han efter ett grundligt sökande i fickorna lämnade några kopparmynt till Olaus, som småslugt blinkande tog emot denna extra inkomst, i det han uttryckte sin tacksamhet med ett klunkande 'ho-ho – Hussen ä' sej lik han – och självaste gammel-Håken tar'en int' på den gren han satt'en'.

Det var en reslig, medelålders man, klädd i livrock av grått vadmal och långstövlar, som nu stod här uppe på backen och med ett spelande löje i ögat följde den åter bortilande skjutsen, vars bekvämlighet och många fördelar han under mer än en mils färd fått njuta.

'Hussen', som drängen kallade honom, hette egentligen Magnus Huss och var tydligen ingen främling här på orten, om han än var född ett gott stycke upp i ådalen. Att han dessutom under årens lopp fått sig tilldelat binamnet 'Vild-Hussen' kan ju lika väl ha sin grund i de många djärva och äventyrliga dater han varit med om som i den omständigheten, att han i åtskilliga avseenden var tillskuren efter andra och större mått än de flesta här.
(Ur "Doktorsgården och andra noveller", 1915)

I gamla tider fanns det gott om spelmän uppe i Ådalsbygderna. Riktiga storspelmän! Men så hade de också Strömkarlen till läromästare, då de inte rentav köpt konsten av Horn-Per själv, med den odödliga själen som betalning. Så hände det en pojke, som lärde sig spela, då han bara var sex år. Han fick följa med mor sin till skvaltkvarnen en dag för att mala. Och det var söndag; ty mor var ensam om att sköta torpet och veckans arbetsdagar räckte ej till för alla göromålen. Fram mot aftonen måste hon gå hem efter mera säd, och pojken blev ensam där nere vid kvarnen. Men han hittade strax på något som kom honom att glömma ensamheten. Han hade ställt till med några tagelstrån, spända över ett trästycke och lekte, att det var en fiol.

Medan han nu satt där och knäppte och lekte på tagelsträngarna, kom där som en dimma drivande från skumröken över forsen. Och ur det tätaste grådiset kom en man gående fram mot platsen, där pojken satt. En mörklagd man med spelande gnisterögon, finklädd och herrelik.

'Lillspelman, lillspelman där' sade han till pojken, om du vill, kan jag göra dig till en storspelman med detsamma'.

Nu var det ingenting som pojken gladdes så mycket åt som fiolspel. Och visst ville han lära den konsten fullt ut, om det bara kunde gå för sig.

'Jo', menade mannen, 'låt du mig bara ta' lite blod ur vänstra lillfingret och s'en skriva namnet ditt i en bok, som jag har med mig, så ska du kunna spela, vad du helst vill, och bättre än någon annan'.

Pojken, han hade inte bättre vett, än att han lät mannen göra, som han ville med honom. Och då nu modern kom tillbaka med kornsäcken, satt lillpojken hennes där nere vid skvaltan och spelade så märkvärdigt fint och vackert på sitt enkla instrument, att hon nästan inte kände igen honom och blev rentav rådlös.

Han blev sedan den värsta spelmannen på sin tid. Men när han blev vuxen och fick fullt förstånd, hade han aldrig en glad dag, ty han visste, vem som hade hans namn i boken sin.

Så berättar sägnen.
(Ur "Från gångna tider, 1922)

En piga i Torp skulle kärna smör. Så tillsade matmodern henne att taga med sleven tre gånger i luften utanför dörren och ösa i kärnan. Hon gjorde så, men som hon inte såg, att det blev något vare sig i sleven eller i kärnan, så tog hon hela sju gånger. Då hon nu började kärna, blev det så mycket grädde i kärnan, att hon blev alldeles rådvill och frågade matmor, vad hon skulle ta sig till. ”Huru många slevar tog du då?” ”Sju” svarade pigan. ”Gud tröste mej, då har du tagit från sju kyrksocknar!” utropade gumman förskräckt”

På Höstackmyren i Torp är en sten, som ser ut alldeles som en hösåte. Det berättas, att folket där en gång långt tillbaka i tiden hade räfsat ihop höet en söndag. Då kom en väldig virvelvind och svepte ihop höet till en stor såte, och den förstenades på fläcken till straff för deras synd att arbeta på söndagen.
(Ur "Medelpad och Ångermanland. Läsebok för skola och hem, D. 2")

Maria skrev visserligen redan som ung flicka en teaterpjäs, men hon hade inga egentliga planer på att bli författare. Så dröjde också debuten. Stadsmänniskan Maria fascinerades av livet på landet, det liv hon hade haft tillfälle att betrakta och delta i då familjen bodde på olika orter i Norrland. Hon debuterade 1899 med novellsamlingen Fjällbyfolk – bilder från övre Norrland.

Hennes teman var ända från början ”norrlandsmystiken” och den norrländska naturen, framför allt fjällen och skärgården. Sägenmaterial var ofta utgångspunkten för hennes noveller – hon skrev mest kortprosa. Debutboken fick goda recensioner och hon jämfördes med Pelle Molin. Samtidigt konstaterade man att hon ”långt bättre än Alfhild Agrell undgått den näraliggande faran att alltför troget vandra” i hans fotspår.
Under de tio år som följde efter debuten publicerade hon sju böcker samtidigt som hon arbetade som journalist. 1901 kom genombrottet, romanen Mellan hav och fjäll. Romanen beskriver hur människan präglas av sin uppväxtmiljö. Författaren menade till exempel att klimat och geografi bestämmer människornas sinneslag: ”Den som från barndomen fångats i havstrollets och havsjungfruns garn är otillgängliga för skogsråets och huldrornas lockelser.” Novellsamlingen Gunnar Gran (1903) är en tendensskrift som handlar om motsättningen mellan natur och civilisation.
1905 kom Rieck-Müllers självbigrafiska roman Flyttfåglar. Blad ur fru Sara Stares dagbok.
Boken som numera räknas till hennes bästa, är en verklighetsnära och humoristisk berättelse om en ”rallarhustrus” vardag.

Doktorsgården och andra noveller (1915) har delvis verklighetsbakgrund. Titelnovellen handlar om doktor Platsman, en känd Sundsvallsläkare som verkade i staden under förra delen av 1800-talet.

Maria Rieck-Müller beundrade Pelle Molin och samlade in hans efterlämnade manuskript som hon gav ut under titeln Från Ådal och Nordlandskust (1916). Hon försåg boken med ett ”Förord och ett eftermäle”.

Maria Rieck-Müller fick tillsammans med Olof Högberg i uppdrag att sammanställa hembygdsboken Medelpad och Ångermanland. Läseböcker för skola och hem (1920). Den kom ut i skolupplaga 1921. Första delen riktar sig främst till äldre elever, och del 2 till de yngre barnen. Boken skiljer sig från andra samtida hembygdsböcker genom sina många levande berättelser och sin kulturhistoriska profil. Också andra västernorrländska författare bidrog med texter i antologin: till exempel Alfhild Agrell, Hjalmar Höglund och Ludvig Nordström. I andra delen finns ett särskilt avsnitt om folklore, ordspråk och gamla visor. 1922 kom så Från gångna tider, noveller med motiv från den mellannorrländska skärgården, bilder från det gamla Medelpad och Ångermanland. Berättelsen ”Ett köpmansöde” handlar till exempel om Marias far August Sundberg.

Maria Rieck-Müller hade arbetat med materialet till berättelsen om den avsatte prästen Mikael Fluhr i nästan tjugo år innan texten var färdig att ges ut. Romanen Mikael Fluhr som kom ut i två delar 1927 – 1928 anses vara ett av Maria Rieck-Müllers bästa verk, och det var den roman hon själv värderade högst. Mikael Fluhr tvingas av sin far att utbilda sig till präst; själv vill han bli bonde och bruka sina fäders jord.

För att bidra till försörjningen av den stora familjen arbetade Maria Rieck-Müller som journalist. Efter flytten till Stockholm anställdes hon på Aftonbladet där hon stannade 1905–1911. Hon medverkade bland annat också i Vecko-Journalen och i Nya Idun, och i Fredrika Bremer-förbundets tidskrifter Dagny och Hertha. Hon var en livlig debattör i kvinnofrågor. Av speciellt intresse är Maria Rieck-Müllers engagemang i kulturtidskriften Nordan, en av flera föregångare till Norrländsk tidskrift. Tidskriftens huvudsyfte var att ”höja intresset för Norrland genom att i vida kretsar sprida kännedom om det och vad det kan bli”. ”Norrländska män” hade enats om att ekonomiskt göra det möjligt att ge ut tidskriften. Två kvinnor var redaktörer, danskan Jacobine Ring – också ansvarig utgivare – och Maria Rieck-Müller. Bägge skrev artiklar i Nordan. Valdemar Lindholm var för övrigt en flitig skribent i tidskriften. Utöver två provnummer 1900, utkom Nordan med totalt sex nummer 1901. På grund av sviktande ekonomi lades den därefter ner.

Maria Rieck-Müllers stora intresse var Sundsvalls historia. Någon bok hann hon aldrig skriva, men en längre uppsats om staden ingår i Svenska turistföreningens årsskrift 1912.

Det Rieck-Müllerska familjearkivet förvaras i Medelpadsarkivs samlingar i Sundsvall.

Maria Rieck-Müller avled den 4 december 1955; hon ligger begravd på Sundsvalls kyrkogård.