Mauritz Edström

• Flygarhjälten från Ardennerna. En berättelse om Jean Mermoz. Stockholm, 1944.
• Vävaren som upptäcktes Amerika. Kristofer Columbus liv och upptäckter. Stockholm, 1945.
• Blixtens betvingare. Romantiserad berättelse om Benjamin Franklin. Stockholm, 1946.
• Stilla oceanens besegrare. Ferdinand Magellan. Historisk berättelse. Stockholm, 1946.
• Ivar Lo-Johansson. 1954
• Stad och land i litteraturen. 1955
• Sucksdorff, främlingen i hemmaskogen. 1968
• Medan världen dör. 1971
• Äran, kärleken, klassen. En bok om Ivar Lo-Johanssons författarskap. 1976.
• Mitt Ådalen. 1978
• Drömmen om Norrland och världen. En bok kring Olof Högbergs författarskap. 1981. [Tillsammans med Ingeborg Nordin Hennel]
• I min faders hus. 1984

• Björklund, Tina och Nordlund, Linda, Mauritz Edström 1927 – 1987. [Härnösand, 1993].
• Edström. Mauritz, ”En boks långa väg”, Thule 1984:4.
• Hadenius, Stig, Dagens Nyheters historia. Tidningen och makten 1864–2000. 2002.
• Rivière, Helena, ”Människan i världen. Att möta Mauritz Edström”, Ord & Bild 1985:2

Jag vaknade långsamt till medvetande i trettiotalet början och visste inte vem jag var eller var jag befann mig. Det visade sig att jag bodde med mina föräldrar och syskon i en stuga upp mot skogen vid Ångermanälven. Jag började försöka komma underfund med vad det var för en värld jag hamnat i. Man berättade för mig att jag fötts strax före jul ett par år tidigare, på min fars fyrtionionde födelsedag. Min mor hade gett mig namnet Natanael efter dagen då det hände. Hon sa att det betydde Guds gåva. Vad hon menade anade jag inte då och vid några tillfällen vållade mig namnet stor förlägenhet.

- - -

Vid tretton var jag en kuvad människa. Detta hade jag att resa mig ur. Det skulle bli ett uppdrag för livet. Min livshunger rasade men ofriheten växte. Stängslen av påbud och förbud reste sig omkring och inom mig själv. Lusten tryckets ner av starka krafter. När det blev konflikter, försökte jag vara snäll och anpasslig för att undgå obehag. Jag måste kväva min upproriskhet och mitt behov att trotsa. Sedan visste jag inte vad jag kände. Man skulle laga sig till efterrättelse. Så hette det.

Vår underlägsenhet skapade underlägsenhetskänslorna. Det gavs alltid påminnelser om att man måste veta sin palts. Den materiella fattigdomen var inte svårast. Vi hade inte mycket att jämföra med. Det låg en ära i att reda sig med lite och inget. Inte heller skolan tryckte ner mig. Mestadels uppfattade jag den som en frihet för de möjligheter den bjöd. Det hade jag min lärare att tacka för. Han var min bäste skolkamrat.

Mest tyngde bristen på tilltro och lärdomen att man skulle huka och gå undan. Min rädsla blossade i huden. Jag hade fått nära till skuldkänslor och samvetsförebråelser. Jag var aldrig godkänd av mig själv.

Försöken att leva upp till frälsningens krav blev inte lättare. Jag hade kommit med under inflytande och inte av min egen kraft. Det var ett sammanhang jag inte var vuxen. Känslan av att inte vara någon bra kristen frätte. Innanför fanns tveksamheten om jag alls ville vara det.
(Ur "I min faders hus", 1984)

För den som minns rökarna och människovimlet på 30- och 40-talen blir resan i dagens Ådalens som att färdas bland ruiner, i sönderfallets poesi.

Ödsliga sågverksrester, där bara vinden blåser i visslan. Tiden som lägger sig över igenvuxna brädgårdsplaner och kolbottnar. Älvvattnet som skvalpar kring ruttnade strövedskajer, kring det lilla som finns kvar av ångbåtskajerna från älvtrafikens stora tid och kring svartnande pålningar, som sticker upp från älvens botten likt vassa, fientliga undervattensskogar.
Grånande dykdalber, en gång välhållna och rödmålade, står här och var i vattnet. Sysslolösa fästpunkter som själv förlorat sitt fäste.

Där brädgårdsbelysningarna förr glittrade om kvällarna och fabrikerna bolmade rök och ånga är det mörkt och tyst. Det har blivit bättre med vägbelysningar istället, men det är klen ersättning.
Jag tänker på när vi cyklade till Kinnmärgens färjställe, där det alltid var ett liv med bussen som kom och vände, kioskerna och färjkarlarna och flockarna av ungar som kretade dåtidens slagord eller fräcka bilder på väggarna i den rangliga väntkuren.

När färjan lade till på andra sidan i Frånö hamnade man tätt inpå sulfatfabriken, som var vitt beryktad för sin biprodukt, Frånösåpan. Den luktade så illa, att när vinden låg på söderifrån sa man på andra sidan:
– Det luktar Frånö.

Över vägen vid färjstället rullade linbanans stora, svarta behållare med träflis från Kramforssågen. Frånö var den första kemiska massafabriken i Ådalen, och den fick också inleda vågen av fabriksnedläggelser 1941. Dess maskiner revs ut och skeppades till Indien. Men delar av fabriksbyggnaderna har fått stå kvar och hyser ett dotterbolag till Gullfiber, som tillverkar isoleringsmaterial och andra plastprodukter.

Den gamla verkligheten är inte mycket att sakna. Det rymde så mycket gråhet och fattigdom, slit och tristess. Men jag saknar det brokiga, bråkiga livet.
(Ur "Mitt Ådalen", 1978)

Rädslan för att sågen, ”det stora Odjuret” skulle fånga in honom för all framtid, hade sakta gjort honom till författare. Han läste mycket och var en flitig låntagare i sockenbiblioteket i Bjärtrå. Novellen ”En kopp te” av Hjalmar Söderberg blev den tändande gnistan till hans författardrömmar. Medan han läste på Hermods och höll på med en massa verksamheter som låg utanför det vanliga arbetslivet, skrev han små stycken som han skickade in till olika tidningar och förlag. Det gick långsamt. På varje infört skrivförsök gick det tjugofem som kom i retur, skriver Mauritz Edström i sin självbiografiska roman I min faders hus.

Mauritz Natanael Edström föddes i Bjärtrå socken den 22/12 1927, i Lugnvik, en liten by vid Ångermanälven som hade vuxit upp kring ett sågverk. Han hade fyra syskon.
Fadern var snickare. Bägge föräldrarna var djupt religiösa. Han själv blev frälst som tioåring och lät sig efter tvekan, ett år senare, nedsänkas i Pingstkapellets dopgrav. Direkt efter folkskolan började han arbeta på sågen, men han stannade inte länge där. Precis som han inte heller blev kvar i sin frikyrklighet, eller i Lugnvik.

Min längtan var att kunna flyga iväg långt bort. Sågverksfolkets jordiska drömmar var för trånga och småttiga och deras himmelska för undflyende stora. Jag drömde att orden skulle bli mina vingar. Jag skulle skriva mig fri men lyckades inte befria orden. Jag ville ut i världen men också in i världen. Att ta del.

Fredsvåren 1945 hittade hittade Mauritz i en tidningsnotis en utväg:

Internationella Arbetslag uppenbarade en möjlighet. Jag skrev och anmälde mig, och trots att jag var i yngsta laget blev jag erbjuden att komma med och delta i ett förberedande arbetslag i Sörmland. Vi samlade för att göra vår arbetsinsats vid ett läger för baltiska flyktingar som kommit över Östersjön. […] Tredjeklassvagnens på nattåget söderut från Ånge öppnade portarna. Jag reste ut ur fångenskapen i min barndoms landskap.
(Ur "I min faders hus")

Mauritz Edström ägnade några år åt hjälparbete runt om i Europa. Studier vid folkhögskolan i Sigtuna och Socialinstitutet i Stockholm följde. 1954 tog han socionomexamen. 1950 – 1956 var han anställd som reporter på den syndikalistiska tidningen Arbetaren, och från 1956 fram till sin död arbetade Mauritz Edström på Dagens Nyheter som film-, litteratur-, teater-, TV- och mediekritiker, och som reporter. De första sex åren på tidningen uppbar han rollen som kulturredaktionens ”draghäst och allt i allo”. 1966 – 68 var han chef för teaterredaktionen och 1984 – 85 chef för allmänreportaget.
För filmkritiken i Sverige på 60- och 70-talen betydde Mauritz Edström mycket.

Eftersom Mauritz Edström som journalist verkade över vida fält, var han, som någon har sagt ”stark i mångsidigheten men svag i enskildheten”. Han var en lysande intervjuare, och enligt medieforskaren Stig Hadenius ”en av tidningens skickligaste skribenter”.

Mauritz Edström ägnade andra skribenter sin tid och sitt intresse.
Han författade två böcker om sin gode vän Ivar Lo-Johansson, 1954 en tunt litet häfte i Verdandis skriftserie, och 1976 den mycket mera omfattande Äran, kärleken, klassen. En bok om Ivar Lo-Johanssons författarskap.

Det hjälpte inte att föreståndaren i hans ungdoms bibliotek hade avrått Mauritz då han var på väg att kasta sig över ”svåra och tunga saker” som Den stora vreden. Jo, just den gången kanske; nyfikenheten på Olof Högberg blev kanske desto större. Mauritz Edström tog igen sin förhindrade läsning senare, i vuxen ålder. 1981 stod han som en av redaktörerna för antologin Drömmen om Norrland och världen. En bok kring Olof Högbergs författarskap. Han har också skrivit en av uppsatserna i boken: ”Svarte-Mickels återkomst”. Fyra år tidigare, 1987, var Mauritz Edström med och bildade ”Olof Högberg-sällskapet”.

I en självbiografisk trilogi arbetar sig Mauritz Edström neråt genom tiden, ner mot upplevelserna från sågbacken i Lugnvik.

Medan världen dör 1971 består till största delen av journalistisk kortprosa. Korta noteringar i skuggan av Vietnamkriget, ungdomsrevolten och den tjeckiska Pragvåren. Det är ramen; boken råkade skrivas just under den perioden. Den är en 40-årings självprövning. Edström skriver i andra upplagans Tillskrift att det han ville med boken ”var att skildra hur en människa söker sin livsförnyelse genom att se både bakåt och framåt, i det allmänna och det personliga, både granska sitt förflutna och svara på nuet ”. Den underförstådda fortsättningen på boktiteln Medan världen dör ska läsas: ”lev, älska, gör motstånd, men förstelna inte!”

Ett stort dokumentärt material krävde hans uppmärksamhet under resan mot barndomen. Så måste han också beskriva den ”yttre” topografin i sitt landskap: Mitt Ådalen, 1978.

Från början var det meningen att den boken skulle bli självbiografisk. Men jag insåg att jag först måste skyffla ut det dokumentära materialet innan jag kunde ta itu med själshistorien.

Inför Ådalsreportaget reste Mauritz Edström runt i stugorna och intervjuade och dokumenterade – även med bilder – den äldre generationens Ådalsbor.

Mauritz skrev i sin ungdom fyra ”sanna berättelser ur livet”, om hjältar och upptäckare.

Så kom då den sanna berättelsen om honom själv: I min faders hus, 1984. Här berättas om Bubba på sågbacken, mellan Gud och fattigdomen.

Det var mest inom familjen och i skolan som mitt rätta namn användes. Annars kallades jag Bubba. Först som vuxen kom jag på varifrån den benämningen hade kommit. Jag hade hittat på den själv. Mina föräldrar hade kallat mig lillgubben, kanske därför att jag var deras förste son. När jag försökte säga efter hade det blivit Bubba.

Mauritz Edström tar Bubba vid handen och går tillsammans med honom igenom sin barndoms rädslor. Han vet inte vad det är som förskräcker honom, men att rädslan sitter djupt inne.

Berättelsen slutar då syskonen Edström samlas och efter moderns död anordnar auktion på husets inventarier. Det inte grannar eller bekanta hade bjudit på brändes. Då inte syskonen såg på kastade Mauritz sin barnbibel i elden. ”Det var en frihetsakt”.

Aldrig mer skulle någon få ansluta mig till någon församling eller kyrka. Jag skulle stå fri, jag skulle stå utanför. Det var svårt. Sången om glashavets härlighet ekade inom mig. Man hade planterat Gud som ett träd i mitt liv, men hur jag än högg ner det fanns rötterna kvar.