Olof Högberg

• Den stora vreden. Nordsvenska öden ur hävd och sägen. D. 1–3. 1906.
• [Den stora vreden har under årens lopp kommit ut i många upplagor och i flera utgåvor: 1906, 1921 (med ett förord av Ludvig Nordström), 1938 och 1983].
• Den stora vreden. Nordsvenska öden ur hävd och sägen. 2006[1983]. - Faksimilutg.
• Sjösagorna om Late Jim. 1909.
• Från Medelpads förtider. 1910.
• Fribytare. D 1–2. [Från Norrlands sista halvsekel]. 1910.
• Baggbölingar. D. 1–2. [Från Norrlands sista halvsekel]. 1911.
• Utbölingar. D. 1–2. [Från Norrlands sista halvsekel]. 1912.
• Fågelskytten och andra berättelser. 1912.
• Under "Jesu bröders spira". Ur Nya världens romantik, en förgången stats historia, ett samhälles väg till döden. D. 1–2. 1915.
• Storfursten av Lappland och två andra berättelser. 1915.
• Boltzius och andra gubbar. En samling sägner och krönikor. 1920.
• Medelpad och Ångermanland. En läsebok för skola och hem. D. 1–2. [Tills. med Maria Rieck-Müller]. 1921.
• De frostiga Bottenlanden. Texturval till Olof Högbergs författarskap och norrlandssyn.
• [Kommenterade och valda av Ingeborg Nordin Hennel och Claes Rosenqvist]. 1986.

• Bromé, Janrik, Olof Högberg. Den stora vreden. 1955.
• Drömmen om Norrland och världen. En bok kring Olof Högbergs författarskap. [Red. av Ingeborg Nordin Hennel och Mauritz Edström]. 1981.
• Nordin Hennel, Ingeborg, Den stora vreden. Studier i Olof Högbergs prosaepos. Diss, Umeå, 1976.
• Nordin Hennel, Ingeborg, Gråe Jägarns gudson. Något om Olof Högbergs liv och dikt. 2002.
• Nordin Hennel, Ingeborg, Vreden. Olof Högberg och hans Norrlandsepos. 1978
• Parnass. De litterära sällskapens tidskrift om skönlitterära klassiker. 2005:4. Tema: Olof Högberg
• Torell, Örjan, Den osynliga staden. En gestaltningsmodell hos Olof Högberg, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Birger Sjödin, Karl Östman, Lars Ahlin och andra svenska författare fram till våra dagar. 2008

Det var i de avlägsna förtider, då de frostiga Bottenlandens styresherdar nord kring viken ännu räknade som trots och dårskap att så råg den ena sommaren, i hopp om skörd den nästa.
Och orten var Svarta-Noret by på norra stranden till Storfjärden, där Ångermanälven tömmer sitt mesta vatten i havet.
Där i byn levde i dessa tider grannarne två.
Den ena var välvärdig kronofjärdingsmannen, välaktad, välbesutten Mates Hampusson, bonden i byn, kallad Rike-Mates.
Den andre var rättanställde skinnarn, ärlig, konsterfaren Mickel Ingevaldsson, torparen i backen, kallad Skinn-Mickel.
Om dessa två mäler sägnen, att det städse gick den ene väl, så länge den andre illa for, och detta i en växling, som berättarordet nu skall ge vid handen.

EN OBJUDEN MÅNGÅRSGÄST HOS TORPARN.
Högt uppe i den solsidiga stenbacken, mot kalhuggen skogsglänta tvärs över åsen, syntes över vida fjärden som en annan fyrbåk Mickels stuga, liten, arm och grå mot blåa himeln, knäböjande med sitt ansatsskjul mellan granarna, som stodo spetsgård vid rishagen, och anropade Herrens misskund med den smala kornhässjans höga spiror, som ett par utsträckta magra armar.
Ännu högre satt kråkslamran på hässjans stång och slog sin olåts torra drill, för att skrämma bort ”ofåglar”.
Rågskrikarn, kråkan, skatan skydde den fattiga backen, men en ofågel, den allra värste, trivdes väl i torpet.
Det var en gäst i stugan, en mångårig, men objuden och rent ohygglig gäst.
Hans genomträngande läte, ett grymt och skärande viddjursläte, kunde isa den som nalkades genom märg och ben. Tog sig denne mod och trädde in, så fick han fåfängt spana någon skymt av varelsen, men kunde ej betvivla att något odjursväsen doldes i den arma kropp, som här i stugan ömsom kyldes, ömsom brändes, slets av kramp och ristes, anfäktad, plågad intill döden genom nätter, dagar, månader och år.
En avgrundsande, sade folk, hade kommit att pina själen ur Mickels hustru, där hon låg i burens kätte och slet sitt hår och ropade till Herren, de sinas tillflykt.
(Ur inledningen till "Den stora vreden")

NÄR ELDEN SYNTES FÖRST.
Det rörde sig en svart prick över blåvita snöhavet till en lappländsk flo, en islagd myrsjö under en snöflata så vid och ljusblå, som endast all världens snö kunde vara under all den djupblåa himmeln ända bort till dess jordfäste strax utom en ytterst svag skogrand, den ändlösa vinterfloens flacka landkänning allt omkring.
Den svarta pricken var en ulv på spaning efter sin mat, en mordisk, stor och strid vinterulv med vidöppet gap, yvig om tassar och svans. Han mindes icke den dag, när han senast åt, och huru maten kändes honom då hade han också glömt. Buken låg nu hopstramad till en tarm under ryggbenet, och däri fanns bara ett slemmigt dregel. Stundom drevs det av hungerskälvningar uppåt halsen på ulven, som då slog igen gapet vid kväljningen, och tömde sig vid giporna till två sega, klarvita strängar, som genast fröso till sköra, spillrade ispilar ner över skaren. Ulven stannade för att speja och lyssna efter maten.
(Ur Den stora vreden, början på kapitlet ”När elden syntes först”)

Redan som elvaåring inackorderades Olof i Härnösand för att där undervisas i stadens elementarläroverk. Pojken skolkade mycket och begåvades periodvis med underbetyg i Flit, Seder och uppförande. Matematik och fysik var hans bästa ämnen; även i moderna språk visade han framfötterna. I detta läroverk, som Olof kallade ett ”hus utan herde” mötte han två pedagoger – i historia och svenska – som kom att betyda mycket för hans intresse för dialekter och svensk historia, nödvändiga baskunskaper inför bygget av Den stora vreden. 

Efter studenten fick Olof Högberg arbete som informator en tid. Därefter for han till Uppsala och tog en filosofie kandidatexamen på tre år. Latin, botanik, fysik, mekanik, astronomi och matematik var hans ämnen. I stället för att fortsätta på den löftesrika akademiska banan, återvände han till hemmet i Säbrå och tjänstgjorde ett år som informator i Härnösand på samma gång som han arbetade på Härnösands Sparbank. Efter ytterligare ett år anträdde han sin andra resa till Uppsala, där han nu kom att stanna i nio år. Han skrev in sig vid naturvetenskapliga fakulteten men tenterade aldrig och återvände till hemmet i Säbrå 1890, utan att inför sina föräldrar kunna förete något bevis på att han hade avlagt en licenciat-examen, vilket förmodligen var vad de hade hoppats. Vad han däremot antagligen kunde visa upp var ett antal obetalda växlar; reverserna hade börjat ”fylla tio år”, skriver han.
Med sig i bagaget hem hade Olof Högberg en version av Den stora vreden.

Överliggaren Olof Högberg ägnade sig åt mångahanda i Uppsala: han hade uppdrag i Norrlands nation och Studentkåren, han var en aktiv medlem i Norrlands nations landsmåls- och fornminnesförening där han blev medveten om den lokala norrländska sagoskattens betydelse. Han var med om bildandet av den radikala studentföreningen Verdandi, vars förste skattmästare han valdes till. Olof Högberg blickade som en av ”nynordismens talesmän” bakåt, samtidigt som han i sitt engagemang i till exempel Verdandi såg framåt mot ett nytt och bättre samhälle. Han var ett original som gick klädd i en blå slängkappa och sliten stormhatt För att klara livhanken gav Olof Högberg i egenskap av så kallad privatdocent extralektioner i matematik. ”Han levde för dagen och dagen blev honom icke dyr”.

Efter återkomsten till Ångermanland bodde Olof Högberg för det mesta i föräldrahemmet. Han arbetade periodvis på Västernorrlands Allehanda och efter ett par år fick han en fast tjänst som lärare i matematik och historia vid Gudmundrå högre folkskola. Han lämnade sin tjänst efter endast två år; han hade i bygden fått ”skräcknamnet socialist”. Därefter följde arbete på den nystartade tidningen Nord-Sverige under ett år, och uppdrag som föreläsare och lärare i aftonskolorna i Torsåker och Ytterlännäs och på Arbetareinstitutet i Härnösand. Parallellt med dessa arbeten skrev Högberg artiklar i dags- och tidskriftspressen; folkloristiskt material som senare kom att ingå i Den stora vreden. Han fick arbete på den konservativa Härnösand-Posten där han inte stannade länge; Högberg drog vidare till Sundsvalls-Posten.

I ”Gaffelby” – Högbergs namn på Sundsvall – blev han bekant med Ludvig Nordström. ”Lubbe” hade börjat på Sundsvalls Tidning 1903. Trots den stora åldersskillnaden, 27 år, trivdes de bägge journalisterna för det mesta med varandra, och vantrivdes på sina respektive tidningar. 1904, efter sex år på Sundsvalls-Posten, fick Olof Högberg sparken. Han blev nu en tidningsmurvel på dekis som sågs på Sundsvalls gator ” i en gammal grön bonjour, smutsiga byxor, nedslitna tofflor”. Ludvig Nordström har i sin dagbok ytterligare preciserat porträttet: han är ”en klassik” som går omkring i en gammal för kort vinterrock, vida och viftande brungrå byxor med kritpipa och pincené och ser arg ut. […]
Han är ju rätt gammal, Olle, han torde närma sig 50-talet och är en konstig kropp.

Ett år efter Ludvig Nordströms beskrivning drog Högberg vinstlotten i Iduns pristävling och kunde inhösta 5.000 kronor, vilket betydde mer än tre hela årslöner vid Sundsvalls-Posten. Högberg var nu inte längre ”den löjlige fuling som man skrattar åt”, och han hade råd att köpa sig en ny ytterrock.

Den nyinköpta rocken behövde Olof Högberg då han i december reste ner till Stockholm för att ta emot pris och hyllningar. Så snart han lämnat sitt bagage på hotellet väntade en ”oupphörlig häxdans”. Intervjuarna stod i kö. Författaren lär också ha fått giftermålsanbud, något som han dock avfärdade med orden: ”En gammal man kan vinna snar vanära och hastig död på långt enklare sätt.” Högberg levde för övrigt som ungkarl i hela sitt liv.

Olof Högbergs stora epos gavs ut i sin helhet först ett år efter prisutdelningen. En förkortad, så kallad ”presentupplaga” kom ut i januari 1906. I tre artiklar i Västernorrlands Allehanda under våren recenserade Ludvig Nordström Den stora vreden. Boken fick ett översvallande mottagande.

Detta värks ovanskliga, så länge Sverige står odödliga ära skall vara att ha skänkt landet norr om Dalälfven en historia, norrlänningarna deras anor, landets nutid en historisk fond; att det gjort norrlänningarna, låt mig säga genealogiskt jämställda med sydsvenskarna. D.v.s. att ha skapat grunden till ett h e l t Sverige. ”Nu äro vi en man”
- - -
Jag är ingen blöding och har ej tårar nära. Men vid vissa sidor i denna märkvärdiga bok ha de mot min vilja sipprat ur ögat. Vare det erkändt! Så skola ock många andra fara.

I sin dagbok minns Ludvig Nordström hur han vid denna tid besöker Olof Högberg, och lyssnar till författaren då han läser högt ur sitt epos.

Timme gick efter timme. Den åldrade mannen […] växte ut till ett nordpolsnattens andeväsen, diktens alla skuggor och fantasifigurer fyllde osynligt det iskalla rummet, världen försvann, tiden försvann, vi försvunno. Norrlands ande talade ur natten. Jag såg, jag hörde Gråe Jägarn själv.

En huvudlinje i Olof Högbergs epos som utspelas åren 1675 – 1721 är kampen mot ”den stora vreden” i Norrland, det vill säga fattigdom och missväxt och egennyttiga ”översåtars” vanstyre. Vreden representeras av intoleranta präster, odugliga ämbetsmän och härsklystna överklasskvinnor. Och Karl XII:s krig. ”Gråe Jägarn”, alla förtrycktas skyddsande, står för idén om rättvisa och sätter symboliskt igång folkets gemensamma uppror.

Den stora vreden kan kanske jämföras med andra berömda litterära flerbandsverk som till exempel På spaning efter den tid som flytt på så sätt att den är en bok som många har hört talas om och bläddrat i, men som antagligen ganska få har läst i sin helhet. På grund av sin ”episodiska komposition” och sitt delvis dialektala och ålderdomliga språk är Den stora vredens drygt 1000 sidor stundtals svårtillgänglig läsning.
Ingeborg Nordin Hennel och Claes Rosenqvist har till läsarnas gagn sammanställt ett urval avsnitt ur Den stora vreden och andra Högberg-texter i De frostiga bottenlanden (1986).

Efter debuten öppnades förlagens dörrar för Olof Högberg; man till och med bad honom om manuskript. ”Sök i eder bråte!”, (de texter han en gång skickat in, men som refuserats) lär han då ha svarat. Mellan år 1909 och 1920 publicerade författaren sju verk. Enligt Ingeborg Nordin Hennel är sviten Från Norrlands sista halvsekel vid sidan av Den stora vreden hans mest intressanta verk. De tre romaner som ingår i serien: Fribytare, Baggbölingar och Utbölingar utspelas under senare delen av 1800-talet och handlar om den då expanderande trävaruindustrin.

Efter upphöjelsen ägnade sig Olof Högberg förutom åt författande, åt Medelpads fornminnesförening och dess samlingar i Fornhemmet, som från1908 var beläget på Norra Stadsberget i Sundsvall. Året innan hade Högberg valts till föreningens intendent, en tjänst som han uppehöll till 1911. Detta år flyttade han till Finnkyrka, ett eget hus i Njurunda. Systern Kajsa fungerade som Olof Högbergs hushållerska fram till hans död vid 77 års ålder 1932.
Olof Högberg, ”norrlandslitteraturens portalfigur vid sidan av Pelle Molin”, och inspiratör åt till exempel Martin Koch, Ludvig Nordström och Sara Lidman, är begravd på Njurunda kyrkogård.

Sina sista år ägnade Olof Högberg mycket tid åt det han kallade ”Påfundet”, en avhandling i matematik som han hade påbörjat redan under åren i Uppsala på 1880-talet. Ambitionen var som Nordin Hennel formulerar det ”ingenting mindre än att fixera gravitationslagen i en matematisk formel samt att i förlängningen av det ge den holländske astronomen Willem de Sitter eldunderstöd i dennes granskning av Einsteins relativitetsteori.” Inget förlag ville ge ut ”Påfundet”; Högberg lät själv bekosta tryckningen efter att först ha översatt skriften till franska. Den trycktes i Paris 1930.

Olof Högberg belönades under sin livstid på olika sätt: han blev hedersledamot i Norrlands nation i Uppsala 1912, fick motta ”De nios pris” 1921 och dubbades till Riddare av Nordstjärneorden 1928.
1955 instiftade Norrlandsförbundet en Olof Högbergplakett som varje år delas ut till den som gjort förtjänstfulla insatser för Norrland. Den har ingenting med Olof Högbergs författarskap att göra, men håller hans namn vid liv.

År 1977 bildades ett Olof Högberg-sällskap:  http://www.nilsjohantjarnlund.se/sidor/olof-hogberg-sallskapet.aspx

Sällskapet finns även som en grupp på Facebook:
https://www.facebook.com/groups/9998179993/