Valdemar Lindholm

• När skogen dör. (1901)
• Finnbyggare. (1908)
• Fjället, skogen och myren. (1908)
• Solsönernas saga. (1909)
• Farfarsgården. (1910)
• Det nya gamla landet. (1910)
• Nils Örn – prins av Lappland. (1910)
• Bortom storskogen. (1912)
• Lapska folksagor och äventyr berättade för barn. (1913)
• Klockorna – en kärlekssaga. (1918)
• Sagor från Lappland. (1918
• Ur Borgsjö sockens krönika. En bok om födelsebygden. (1921)

• Jules Ingelow och Iwar Nilsson, Svenska folkförfattare. 1929.
• Anna Lundberg, Valdemar Lindholm (1880–1947). Folklorist eller vildmarksromantiker – om populärlitteratur under 1900-talets första hälft. C-uppsats, Litt.vet., Umeå, 1992.
• Sverker Sörlin, Norrländxsk uppslagsbok, [Lindholm, Valdemar]
• Per Nilsson-Tannér, ”Hemlösa i nuet – Valdemar Lindholm”, Norrländsk tidskrift 1968:1.

Det är som hade det kommit trolltyg över folket häruppe nu.
Glädjen är slut. Fiolen hänger dammig och osträngad på väggen; – det är dött och tyst på logen, där förr dansen gick om sommarkvällarna. Ungdomen är gammal vid tjugo år. Saga och sång ha tystnat vid brasan om vinteraftnarna och aldrig mer se getarpojkarna vitror och underjordiska väsen i skogen och bergen.

Nu talar man blott om pengar och förtjänster. Man svär åt sågverksbolagen och söker glädjen i spritbuteljen.
Men glädjen är borta.

Ibland talar man nog om skogen också. Om skogen, huggen, stympad, dödad. Och om pengarna, som skogen ger.
Men den levande storskogen, där far och farfar och hans far före honom levde och dogo i kamp med en karg natur, – där de hörde trollsånger från bergen och sjöarna och sågo viterdrottningen bleka sitt silver i midsommarnattens mattljusa dager – den bry de sig ej om. Den håller på att dö för dem.

Glädjen är död. Livet är borta. Människorna bli arbetsmaskiner i sågverksbolagens händer.

Och snart skall också skogen vara borta. Ve då, ve och åter ve över skogsskövlarne, över skogens mördare!
(Ur När skogen dör", 1901)

Nu fanns det af Sirkastammen en man, som hette Patto-Poidne, det är 'Den nyttige gubben'. Så kallades han därför, att han var i mångt och mycket kunnig och plägade ge sin stams män goda råd. Själv var han väl ej nåjd, men ägde dock trumma och ganska mycken nåjdekunskap, såsom ock i denna sagan nogsamt visar sig.

Patto-Poidne hade sitt viste bredvid en stor myr. På andra sidan om den stora myren fanns ett högt berg. Och i berget boddes en af dessa onda vandringsmän och hans namn var Stalo, ty så kallad han sig själf och sina glänsande hårda vapen.

Patto-Poidne märkte ofta de tunga djupa, stora fotspåren efter Stalo, men när denne aldrig lät se sig och ej heller ofredade Patto-Poidne lefde de båda på hvar sin sida om myren i frid och ro. Patto-Poidne offrade till sina gudar och Stalo offrade till sina och aldrig möttes deras väg.”
(Ur Solsönernas saga, ”Sagan om Stalo”, 1909)

Det var en gång en man av solsönernas släkte som hette Patto Podnie. Han var både klok och modig och hade han bara velat, kunde han ha blivit hövding för sin stam. Man han föredrog att bo för sig själv i skogen långt från andra människor.
– Den som inga grannar har, har heller ingen att kivas med, tyckte Patto Podnie. Och den som inte har någon att kivas med kan leva sitt liv i lugn och ro.

Patto Podnie levde också länge i ro och frid. Han hade sin dotter hos sig men någon annan människa hittades aldrig vägen till hans kåta.
Patto Podnie hade slagit sig ner vid en stor myr. På andra sidan myren fanns ett stort berg, som kallades Högberget och där bodde en jätte. Från början visste Patto Podnie ingenting om den här jätten. Han hades visserligen sett stora fotspår i myren några gånger, men jätten själv hade han aldrig sett. De levde i lugn och ro på var sin sida om myren utan att ofreda varandra.
(Ur "Sagor från Lappland", 1984) [bearbetade av Harriette Söderblom], ”Patto Podnie och Vaimo”)

Valdemar Lindholm föddes i Borgsjö i Medelpad år 1880. Vid arton års ålder tog han studenten; han flyttade därefter runt och arbetade på olika tidningsredaktioner: i Umeå, Södertälje, Landskrona, Vännäs, Östersund, Helsingborg, Härnösand, och Sundsvall, där han arbetade som redaktionssekreterare på Sundsvalls-Posten 1905-1906.

Då Lindholm fyllde sextio år kom denna tidning ihåg honom med en notis, där inte bara Lundholms påfallande lätthet att skriva kommenterades, utan också hans personlighet: ”Sextio år har icke förmått binda honom i borgerlighetens tvångströja och hans hänsynslöshet gentemot allt vad ordnade förhållanden heter är påtaglig.
[…] Hans själ är nomadens, den där icke vet av någon hugnad”.

Valdemar Lindholm debuterade år 1901 med novellsamlingen När skogen dör. Debutboken är enligt Sverker Sörlin ett typexempel på den indignationslitteratur som kring förra ondgjorde sig över ”bolagsväldet” i Norrland. Skogsskövlingen är alltså novellernas ämne.

Valdemar Lindholm var en produktiv brödskrivare; han publicerade en ”ofantlig mängd” artiklar, noveller och revy- och sångtexter under eget namn eller pseudonym. Han arbetade också som översättare. Lindholm bytte signatur lika ofta som skjorta, sades det. Lucas M Flower, Kristian Ahlenius, Sven Högerman, Tommy Allen, Mathias är några av hans alter egon. Ännu oftare bytte han förlag. Hans böcker kom ut på 14 skilda förlag. Under de nästan femtio år han var aktiv som författare gav han ut 38 romaner. Och han lästes. Bortom storskogen (1912), som lär ha varit den första så kallade 10-öres-boken gavs ut i alla fall ut i 300.000 exemplar.

Sin fars son

Fadern var Per August Lindholm, lärare, publicist, författare av skön- och facklitteratur, och sagosamlare. Lappen vid Manjaur och hans dotter (1884) – en roman som P A Lindholm gav ut under signaturen ”Mathias Bjugg” – anses inleda den moderna ”lappromantiken” i svensk litteratur.
Valdemar gick i sin fars fotspår i de flesta avseenden. Han ärvde inte bara faderns rastlöshet; de ständiga miljöombytena och flyttandet från ort till ort. Han skrev ödemarksskildringar i faderns anda. Sonen var så starkt påverkad av fadern, att man ibland har svårt att skilja dem åt. Valdemar har också direkt överfört ett par av faderns noveller och avsnitt ur sin fars berättelser till sina egna böcker.

Det är naturen själv som är huvudperson i Lindholms böcker. Människorna är mallar eller docklika stereotyper. Valdemar Lindholm förmedlade berättelser som han fick av sjöarna och furorna. Lindholm hade en stark tro på Norrland; natur och odlingsmöjligheter. I förordet till andra upplagan av När skogen dör (1906) skriver Lindholm:

”Fem för Norrland betydelsefulla år ha snart gått till ända sedan denna lilla bok, vars första upplaga snart slutsåldes, framträdde såsom ett rop från det Norrland, som då var i nöd och som är det än.
Många och stora tyckas de reformer, som sedan dess åstadkommits, men ännu alltid suckar Norrland under bolagsväldets förbannelse och skall så göra, intill dess människorna låtit sig inse, att det är jordbruket och de egna hemmen, som äro Norrlands framtid.”

Valdemar Lindholm skrev även en bok om sin födelsebygd. Ur Borgsjö sockens krönika. En bok om födelsebygden antogs enligt beslut av skolrådet i Borgsjö socken, den 13 mars 1921, ”såsom lärobok i hembygdskunskap vid Borgsjö sockens samtliga folk- och småskolor.”

Författare om författare

Per Nilsson-Tannér återkommer i en artikel om Lindholm hela tiden till Lindholms ständiga oro, till hans jakt på försörjning. Han var ”påpassligt anpassningsbar till sådant som var aktuellt för dagen, Hans skrivhunger var omättbar … han skrev av bara farten och saknade självkritik”. Nilsson-Tannér, konstaterar uppgivet att Valdemar Lindholm ”kunde ha blivit något att minnas, om han bara lugnat ner sig någon gång.”

Sago- och sägensamlaren

”Sagan, traditionen, är ofta just historien själv, i det talade ordets form. I saknad af bokstavens band har sagan lämnat fritt rum för berättarens fantasi att utsmycka tilldragelser, som äro historiska. Och därför är 'sagans mörker' ej annat än 'historiens ljus, brutet genom olika personliga uppfattningars skimrande prismor, upplöst i sina enkla beståndsdelar och därför kanske i första ögonblicket för det ovana ögat förvillande. […]

Den 'röda tråd' som sammanhåller de många olika berättelser, som jag nu går att förtälja, är […] 'Sagan om Beijves solskatt'. Och det är underbart, hur denna Solsönernas vackra saga går igen genom tiderna. Hoppet om den goda tidens återkomst, när en gång solgudens gömda skatt återfinnes, har varit den stjärna, som lyst samefolket genom motgångars och bekymmers natt.”

Så skriver Valdemar Lindholm i företalet till Solsönernas saga, ”Sveriges Tusen och en natt” vackert illustrerad av Ossian Elgström, och ett ”praktverk”. Boken kom ut 1909.

Förutom på prästen Anders Fjellners, Lars Levi Laestadius och andras uppgifter bygger Lindholm på egna uppteckningar. Sagan om ”Nischergurgje” fick han till exempel höra av en ”lapp” under de norrländska hembygdskurserna i Härnösand 1907.

Efter Solsönernas saga fick Lindholm ett författarunderstöd från Svenska Akademien.

De samlingar som sedan följde –Lapska folksagor och äventyr (1913) och Sagor från Lappland berättade för barn (1918) – har språkligt bearbetats av Harriette Söderblom, och getts ut 1984 med titeln Sagor från Lappland, berättade för barn.

Ett annat uttryck för Lindholms engagemang för samerna är den skrift han med stöd av samerörelsen gav ut 1920: Det är vår vilja / Dat läh mijen situd! – om samernas rätt till land och vatten, och till sin kultur, inom ”storsamhället”.