Personer vid dagverksamheten Örngruppen tillsammans med undersköterskan Anki Johansson
Anki Johansson är en av dem som tar emot personer som drabbats av demens i relativt tidig ålder. Varje vardag erbjuds åtta personer plats i Örngruppen.

”Det är dags att bryta stigmat kring demens som drabbar yngre”

2022-05-09 09:00

Varje år insjuknar 20 000–25 000 personer i Sverige i demens, men för alla är det inte lätt att prata om. Allra svårast kan det vara när sjukdomen drabbar den som är mitt i livet.

- Det värsta var när de tog körkortet av mig. Jag har villa och en stuga 30 mil bort som jag inte vet hur jag ska göra med nu, säger en man i 65-årsåldern.

Han är en av dom som brukar mötas på Örngruppens dagverksamhet, där patienter från den geriatriska vården kan ha möjlighet att få en plats sedan de fått en demensdiagnos. 

- Vi har en särskild grupp med yngre deltagare. De som drabbas av demens i 60-årsåldern eller tidigare har i regel helt andra behov än de som är äldre när de blir sjuka, säger Anki Johansson, en av två särskild utbildade demensundersköterskor som arbetar med gruppen.

Kan medföra många avslut

Det finns många vardagliga aspekter som kan vara särskilt svåra att hantera för den som är ung och aktiv när sjukdomen kommer.

- Det är stor skillnad att bli av med körkortet när man är 60 än när du är 80. Du kanske har ett jobb som du inte längre kan sköta. Ibland leder sjukdomen till skilsmässor och ofta till slutet på många fritidsaktiviteter, som till exempel jakt, säger Eva Ödmark, som är den andra demensundersköterskan i gruppen.

Trodde hon var utbränd

En kvinna i 65-årsåldern berättar om hur det var när hon själv upptäckte de första sjukdomstecknen, vilket var medan hon fortfarande arbetade på ett kontor.

- Jag märkte att jag inte kunde hålla reda på siffror. När jag tittade på klockan kunde jag plötsligt inte förstå hur mycket den var. Men när jag sökte vård var läkarna säkra på att jag var utbränd och det trodde jag nog själv också, säger hon.

Sedan började hon tappa orden när hon skulle tala. Hon valde att sluta arbeta på eget initiativ och för omkring ett år sedan fick hon demensdiagnosen.

- Jag bestämde mig på en gång för att berätta för alla vad jag råkat ut för. Det är ju dumt att stå där och hacka utan att få fram orden utan att någon förstår varför, säger hon.

Det sociala livet viktigt

Men demenssjukdomen påverkar ändå lusten till sociala aktiviteter, säger kvinnan.

- Jag gör inte så mycket som jag brukade. Jag blir sämre när det blir mycket surr omkring mig och ingenting känns riktigt lika roligt längre.

Anki Johansson känner igen resonemanget från många andra personer med demens hon har träffat.

- Det är lätt att dra sig undan. Många är rädda för att göra bort sig. Ibland är det även vännerna som drar sig undan, för att de inte vet hur de ska hantera situationen. Men det är dags att bryta stigmat nu. Ett socialt liv behövs för att man ska må bra längre, säger Anki Johansson.

Utflykter med minibuss

I Örngruppen får deltagarna själva vara med och bestämma vad de vill göra.

- Vi vill inte ha en för stor grupp, utan har plats för endast åtta deltagare per dag. Det är för att alla ska få möjlighet att höras och synas, säger Eva Ödmark.

Dagverksamheten förfogar över en liten buss som går bra att använda för utflykter. Det kan också bli shopping, promenader eller det som passar för dagen.

- Ibland lyssnar vi på musik eller bara pratar och fikar, säger Eva Ödmark.

Samarbete mellan region och kommun

Dagverksamheten tillhör Örnsköldsviks kommuns äldreomsorg och personer som erbjuds en plats har i regel fått en demensdiagnos i specialistvården.

För att förenkla för patienter och anhöriga, samt förkorta beslutsvägarna mellan regionen och kommunen, har ett samverkansprojekt utvecklats det senaste året.

Det har resulterat i demensteamet, som vi tidigare berättat om på rvn.se.

 


Tillbaka till toppen