"Aningar"

”Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. […] Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas.”
Ingmar Bergman, Persona

Om Hugin och Munin personifierade Odens tankar och minne, kanske den vakande korpen på den brännskadade lilla tegelmuren, som bemöter besökaren på Kramfors konsthall, viskar om konstnärens ”Aningar”. Elme Ämtings utställning består av två- och tredimensionella verk, med en variation av tekniker, i en effektfull scenografi. Likt en teaterscen, möts masker, gestalter och objekt, kåserande skulpturer, lyfta av ramsvarta och kalkvita podier. En gjordnära färgskala återspeglar symbiosen mellan natur och människa. Verkslistan, delvis på sydsamiska, knyter samman med konstnärens arv. Vid elden kommer berättelserna.

Verket ”Elme”, en vit skalenlig mask som ser ut att vara gjord av gips, ger ett omedelbart och starkt intryck. Jag söker blicken under de tunga ögonlocken, som envist stirrar mot marken medan ansiktsuttrycket förändras i takt med min rörelse, på de slutna läpparna gissas nu ett leende. Skulpturen, presenterad i balans på hakan, i en lutande ställning på en obehandlad naturfärgad träbit, blottar synliga spår av handens bearbetning. Det ålderdomliga namnet Elme, som betyder land/mark, bärs av både verket och dess skapare. Fingeravtryckens expressiva knåda kolliderar med sockelns råa massproducerade betongkloss i en tilltalande, poetisk och modern tolkning av den antika persona¹.

I en vrå, hängandes längs en vägg, lockar verket ”Lilla fnas”. Det är en mindre mask med ett barns ansiktsuttryck och en framträdande näsa. Jag närmar mig, rundar väggen och slås av känslan att näsan blivit längre. En fascinerande effekt som leder tankarna till den ökände toskanska sagohjälten, en lurig och äventyrlig trädocka, vars näsa, vid varje lögn, förlängs. ”Det var en gång… - En kung! kommer mina små läsare genast att utbrista. Nej barn, ni har fel. Det var en gång en träbit.”… så börjar Le avventure de Pinocchio. Storia di un burattino av Carlo Collodi.

Elme Ämting skriver om sitt försök att finna sig en tro. En tro som liknar den vi mist, en tro som hon vill hålla kär. Vid elden är hon som närmast att hitta något. Jag läser den första sidan ur hennes ”Elddagbok”: ”brände 2 gubbar & en provbit. biten blev ganska bra men inte gubbarna. ojämn temperatur tänker jag. glasyren kryper. offrade inget åt elden”. De flesta skulpturerna som visas är brända i ugnen som byggts upp i konsthallen och därmed fått namnet ”Altare”. Genom altarets etymologiska släktskap med det latinska ordet ’adolere’, som står för akten att bränna, sluts uppbyggnaderna samman genom elden. Mitt inne bland sotbitna tegelbitar och förkolnade betongklumpar har Elme Ämting placerat en mask med vidöppna ögon och halvöppen mun, som ett stelnat ögonblick i en pust.

I ugnens undervåning, ligger en vit glaserad hand av keramik. Elme Ämting skriver att elden har hjälpt henne att börja ana något. Runt om installationen har hon placerat verken: ”Min sköld”, en lutande spackelspade stöttad av en björkklabbe och ”Besvärjelse”, ett knivblad instucket i en bit näver, direkt i konsthallens vägg. Elme Ämting kanske hänvisar till det kollektivt omedvetna som vi människor, enligt Jung, delar: strukturelement som förs vidare med arv, bland myter, sagor och drömmar, konst, religion och barnlekar och dess arketyper, som exempelvis upptäckaren, den oskyldige eller skaparen, universella och allestädes närvarande, som förser människor med modeller och beteendemönster.

”Måste det vara så här? Är det verkligen viktigt att man inte ljuger? Att man talar sanning och att man har äkta tonfall? Kan man leva över huvud taget utan att prata hit och dit, ljuga och svänga sig och komma med undanflykter? Är det inte bättre att man ger sig själv lov att vara slö och slapp, lögnaktig? Man kanske till och med blir lite bättre om man låter sig själva vara som man är?”
Ingmar Bergman, Persona

Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2024-03-26

Länk till denna artikel

¹ Det latinska ordet persona användes ursprungligen för att beteckna masken som bars av romerska teaterskådespelare för att ange vem de representerade (exempelvis persona tragica, persona comica). I den moderna psykologin har den schweiziske psykiatern Carl Gustav Jung beskrivit begreppet som ”en sorts mask som är konstruerad dels för att göra ett intryck på andra, och dels för att dölja individens sanna natur”.
Carl Gustav Jung, Two Essays on Analytical Psychology

---

Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida.