Konstsupporten: Övertramp, men i all välmening

Hej! Jag är konstnär och trans och möter mycket okunskap när jag ska visa min konst. Både från besökare och de som kurerar. Vid många utställningar jag haft förväntas det av mig att hålla visningar, aktivera utställningar på olika sätt och prata med besökare. Oavsett om det jag jobbar med har med trans att göra eller inte så kommer det alltid frågor som är lite för personliga. Besökare är lättare att sätta gränser mot men när det är ens uppdragsgivare blir det svårare. Hur tycker du att jag ska göra?

/Alex

---

Hej Alex,

Ja, hur fri är egentligen konsten och konstnären?

Konsthallar kan drivas av offentliga aktörer, som styrs av sina riktlinjer. Ideella konstarenor söker stöd från kommuner, regioner och stat, som i sin tur följer egna prioriteringar. Så står du där, som en möjlighet för en arrangör att bocka av alla rutor. Men konstnären är sin egen. Konsten måste stå fri. Den ska inte kidnappas av andra krafter för egna syften, vare sig vi anser att syftet är gott eller illasinnat. Som konstnär kan du förstås välja att ge konsten politiska syften, men det är ditt val.

Det finns en risk att du börjar betraktas som ett varumärke när själva konsten inte längre står i centrum. Vill arrangören visa konsten eller varumärket? Vill de möta ett konstnärskap eller få en representant för en viss grupp? Det är en viktig skillnad. Ibland verkar det som om institutionen är mer intresserad av vad konstnären representerar än av vad konstnären faktiskt gör. Och vissa väljer, som en konsekvens av detta, att överge skapandet av kärnfull konst och i stället börja arbeta på myten om konstnären. Gör inte det.

Det finns ytterligare en dimension i din fråga. Du skriver att du möter okunskap kring att vara trans och att det kommer frågor som är för personliga. Där tycker jag att det är viktigt att vara stenhård: din identitet är inte allmän egendom. Att du är trans innebär inte att du automatiskt är tillgänglig som uppslagsbok, representant, pedagog eller samtalspartner i transfrågor. Det är en sak att vilja förstå ett konstverk. Det är en annan att vilja förstå konstnären.

Besökare är lättare att sätta gränser mot, skriver du, men när det är uppdragsgivaren blir det svårare. Det förstår jag. Då handlar det om arbetsvillkor, inte bara om personlig integritet. Den som betalar dig har makt över dig. Att säga nej kan i praktiken innebära att du riskerar framtida uppdrag. Därför ska ingen ge konstnärer det ganska käcka rådet att bara ”sätta gränser”. Det är inte alltid så enkelt. Men du kan börja med att själv bestämma var gränsen går.

Att hålla fast vid sin självständighet behöver inte betyda att alltid säga nej. Det går att göra något mer konstnärligt av själva förväntningen.

Inom konstnärsyrket bör alla måsten ifrågasättas. Blir du ombedd att delta på ett sätt som inte känns rätt, testa att tänka tvärtom. Inte bara säga nej, utan vända på själva premissen. Om någon ber dig prata om dina rättigheter som konstnär – vad händer om du i stället pratar om risken med att ha rättigheter som konstnär? Om du förväntas berätta om din identitet – vad händer om du i stället undersöker varför de vill veta? Det är skillnad på att underordna sig en förväntning och att göra den till material.

Att göra tvärtom kan vara ett sätt att ta tillbaka initiativet. Du gör det som efterfrågas, men på dina villkor. Förväntningen blir material för konsten i stället för en instruktion för hur du ska uppträda. Kanske blir budskapet exakt detsamma, men framfört på ett sätt som känns befriande. Eller så uppstår något helt annat, och det är ofta där det intressanta börjar. 

Ibland är svaret faktiskt bara nej. Du behöver inte göra en visning. Du behöver inte svara på privata frågor. Du behöver inte berätta om din kropp. Du behöver inte vara representant för alla transpersoner. Och du behöver framför allt inte göra arrangörens arbete åt dem genom att förklara sådant som de själva borde ha tänkt igenom. Du går redan mot strömmen. Fortsätt så, även om det är en ganska onaturlig hållning för grupplevande varelser. Men du, om någon, vet att du klarar det.

Det kan tyckas fint att du ska prata om din konst, om politik och erfarenheter. Men det är genom att fortsätta göra motstånd som du bäst når fram. Låt konsten tala. Om din kropp och din röst ska tala, gör det inom ramen för din konst. Eller medverka som inbjuden pedagog, med pedagogarvode snarare än konstnärsarvode. I ett yrke där allt hela tiden suddas ut – skillnaden mellan åsikt och budskap, person och varumärke, yrkesliv och privatliv – blir det viktigt att tydliggöra för dig själv och andra i vilken egenskap du medverkar.

Jag föreställer mig att du vill nå ut på olika sätt, och samma tillvägagångssätt fungerar sällan för att nå fram till alla. Vill du nå politiker och tjänstepersoner för att bilda och skapa ett mer kärleksfullt klimat krävs en annan metod än om du vill göra en utsatt person sällskap i ensamheten. Vill du förändra en institution behöver du kanske tala deras språk. Vill du förändra en människa behöver du tala ett helt annat.

I sina memoarer skriver David Wojnarowicz om hur konsten kan få människor att känna sig mindre alienerade. I hans verk finns en råhet och sårbarhet som kan nå fram till den som känner sig isolerad eller utanför. Hans vilja att erkänna misslyckanden och sorg, åtrå, ilska och smärta blev i sig ett sätt att bryta ensamheten. Det finns något viktigt i det. Konst behöver inte alltid förklara, övertyga eller utbilda. Den kan även säga: ”Det du känner finns i mig. Du är inte ensam.” Det är en av konstens mest radikala handlingar.

Att gå en medelväg försvagar ofta. Det känner alla konstnärer till som försöker prestera som konstnär, som försörjare, som familjemedlem, som vän och som samhällsmedborgare. Till slut upplever du att du brister i allt. Det är bättre att ibland välja bort något helt än att försöka vara halvbra på allting.

Samtidigt är konstnärer människor som arbetar och förhåller sig till livets tillfälligheter och krav. Det finns alltid en konflikt mellan att stå emot och att anpassa sig. Konsten kan aldrig helt frigöra sig från det övriga samhället. Den påverkas av sociala, ekonomiska och politiska villkor. Konstnären behöver pengar, lokaler, utställningar, publik och ibland institutioner som möjliggör arbetet. Men just därför måste konstnären kämpa för konstens frihet. Det betyder inte att du ska säga nej. Det betyder att du ska veta när du säger ja – och varför.

Nästa gång en curator eller arrangör ber dig hålla en visning, delta i ett samtal eller svara på frågor om din transidentitet kan du därför börja med att fråga dig själv: Är detta något jag vill göra, eller något de vill att jag ska representera? Det är inte samma sak. Om svaret är det senare tycker jag att du ska vara försiktig. Risken är att du långsamt börjar arbeta för någon annans berättelse om vem du är, i stället för med det du faktiskt vill säga.

Konstnärlig frihet handlar inte om att slippa alla krav. Den handlar om att själv välja vilka krav du accepterar.

Stay strong,

Ida