Konstsupporten: Politikens ansvar för kulturens villkor

Hej! Den här gången gör jag saker annorlunda och lånar en fråga som ställdes till politiker under en kulturpolitisk valdebatt.

/Ida

Den 18 mars arrangeras en kulturpolitisk valdebatt på Konstakademien i Stockholm. Samtalet är lågmält, nästan försiktigt. Men mitt i denna stillsamhet formuleras en fråga som vägrar släppa taget:

Vad kan vi som arbetar inom kultur göra för att underlätta för er att arbeta med kulturfrågor inom era egna partier?

Det är en märklig fråga. Inte för att den är svår att förstå, utan för att den blottlägger något mer grundläggande: en brist, en frånvaro, ett glapp mellan det som sägs vara viktigt och det som faktiskt ges utrymme.

Under debatten är det bara en politiker som får frågan riktad till sig. Inför den här texten har jag därför ställt samma fråga till samtliga riksdagspartier. De citerade svaren är insamlade i efterhand.

Conny Brännberg (KD) svarar tydligt under debatten: bjud in oss. Hör av er. Han förklarar att han, som kulturpolitiker, alltid kommer att vara i opposition inom det egna partiet och att vi som kulturskapare kan vara med och göra kultur till en fråga som efterfrågas. Ju fler som hör av sig, desto viktigare blir frågan. Det är väljarna som avgör vad som räknas:

”Bjud gärna in politiker som är engagerade inom kulturnämnder att besöka era verksamheter och få inblickar i ’vardagslivet’. Inför valrörelsen anordna debatter där de olika politiska partierna får presentera sin syn på kulturpolitiken. Skicka info till politiker i angelägna frågor som berör kulturfältet.”

En liknande betoning återkommer i svaren från andra partier, även där kulturfrågorna beskrivs ha en starkare ställning internt. Malin Danielsson (L) lyfter vikten av att fortsätta synliggöra kulturens betydelse och samla aktörer:

”Kulturfrågorna har redan hög status och prioritet inom Liberalerna men det skadar aldrig att visa på goda exempel. Då kulturområdet är brett med många aktörer så är det också mycket uppskattat när olika aktörer gör gemensam sak.”

Vi inom kulturen måste med andra ord göra oss mer synliga. I likhet med flera andra svar betonas vikten av synlighet, dialog och att tydliggöra kulturens betydelse. Men det finns också formuleringar som rör sig i en något annan riktning. Björn Wiechel (S) lyfter fram kulturpolitikens mer grundläggande syfte:

"Man kan alltid påminna om varför vi alls har kulturpolitik. Att det syftar till att förverkliga medborgarnas yttrandefrihet och demokrati, att ge människor möjlighet att uttrycka sig, beskriva världen som de ser på den, och kunna ta del av andras syn och skapande. Vilket kräver en utjämning av den politiska spelplanen, så att det inte bara är vissa med mer makt som är med. Sen tror jag att kulturen kan kliva fram och visa hur den bidrar till att lösa stora samhällsproblem och gör världen bättre."

Här formuleras kulturpolitiken inte främst som något som behöver efterfrågas eller legitimera sig genom mätbarhet, utan som en demokratisk förutsättning. På samma gång rymmer resonemanget en dubbelhet: dels betoningen på kulturens egen roll för yttrandefrihet och deltagande, dels idén om att dess betydelse också kan synliggöras genom dess bidrag till att möta bredare samhällsutmaningar.

Samtidigt formuleras i flera svar en annan tanke: att kulturen i grunden står fri från politiken. Kristina Axén Olin (M) beskriver kultur som något större än bidrag och beslut, något som i huvudsak existerar oberoende av politiska strukturer. Det som återstår för politiken blir det begränsade: infrastrukturen, tillgängligheten. Det som kan förhandlas i budget:

”Kultur är en otroligt viktig del i samhället. Kultur är det bokstavslösa språket, som förenar oss och skänker så mycket glädje och kan förmedla budskap. I princip alla människor har kultur i sin vardag, även om vi använder olika kulturuttryck. För oss moderater är en prioritering att barn och unga ska möta olika kulturuttryck och förhoppningsvis hitta den form som passar dem bra. 
Den ofta polariserade och politiserade kulturdebatten blir kontraproduktiv, tycker jag. Att jämställa kultur med de verksamheter som får statliga och kommunala bidrag, är att förringa kulturen. Kultur är så otroligt mycket större och majoriteten av den kultur som finns i samhället, har inte med partipolitik eller bidrag att göra. Därför skulle jag önska att branschen inte bidrog till att polarisera och politisera en så viktig del i samhället, utan stod upp för kulturens värde för oss alla.”

Men om kulturen förstås som något som i huvudsak ligger utanför politiken, vad blir då politikens ansvar? Och vad lämnas därmed åt sidan?

Andra svar förskjuter perspektivet åt ett annat håll. Anna-Lena Hedberg (SD) lyfter kulturens betydelse genom dess effekter: för integration, hälsa, utbildning och lokal utveckling. Kulturens värde blir här det som kan påvisas, mätas och kopplas till andra samhällsmål:

”Genom att tydliggöra kulturens konkreta samhällsvärden – för integration, utbildning, hälsa och lokal utveckling – blir det lättare att lyfta kulturfrågorna internt. Visa gärna på mätbara effekter och goda exempel från verksamheter runt om i landet. Det är också värdefullt med en öppen dialog där vi får ta del av både utmaningar och lösningar. När kulturens betydelse kopplas till bredare samhällsmål stärks dess ställning i den politiska prioriteringen.”

Det går inte att förneka att mätbarheten gör kulturen begriplig i politiken, men den riskerar också att förändra vad kultur tillåts vara. När kulturens värde formuleras genom det som kan räknas, förskjuts också gränsen för vad som framstår som relevant.

Denna betoning på mätbarhet återkommer även i Centerpartiets svar, där kulturens betydelse kopplas till behovet av att kunna visa på konkret genomslag, inte minst genom opinionsbildning:

”Att lyfta kulturens vikt i samhällets olika delar. Vad innebär det för individen och för samhället i stort? Man bör också kunna visa det i siffror genom att branschen beställer egna opinionsundersökningar […] Genom att konkret visa på kulturens betydelse för människor och samhälle, att det är i allas intresse.”

Här förskjuts ansvaret delvis till kulturfältet självt: inte bara att formulera sitt värde, utan att också mäta, kvantifiera och belägga det. Kulturens legitimitet blir något som aktivt måste produceras.

Även hos Miljöpartiet betonas kopplingen till andra politikområden. Men här formuleras relationen annorlunda. Kultur framträder inte främst som ett medel för att uppnå andra mål, utan som en del av de sammanhang där dessa mål överhuvudtaget blir möjliga:

”Generellt har kulturfrågor hög prioritet inom Miljöpartiet och många av våra politiker har intresse och engagemang för ämnet. För att skapa ett bredare intresse inom partier kan det finnas ett syfte i att aktörer från kulturfältet riktar sig mot talespersoner i fler politikområden än bara kultur. Kulturarvsfrågor och medie-och informationskunnighet är exempel på kulturfrågor som även har en viktig roll i beredskapsarbetet. Kulturella och kreativa näringar är också centrala för näringsutveckling och svensk export samt stärker vår konkurrenskraft.”

Skillnaden ligger därmed mindre i vilka områden som nämns, och mer i hur kulturens roll förstås. I det ena fallet blir kulturen något som legitimeras genom sina effekter. I det andra framträder den som en del av den struktur som bär samhället, inte bara som ett verktyg, utan som en förutsättning.

Men även i denna bredare förståelse uppstår en spänning. När kulturens värde synliggörs genom dess funktioner i andra politikområden, rör sig resonemanget nära samma logik som det försöker överskrida. Frågan blir då var gränsen går mellan att synliggöra kulturens betydelse och att göra den beroende av andra syften. Det är en balans som inte är enkel att upprätthålla.

Svaren rör sig mellan dessa positioner: kultur som något bortom politiken, något som måste efterfrågas, något som legitimeras genom nytta, och något som bär samhället i stort. Och kanske är det just i dessa förskjutningar som frågan blir som mest intressant.

Men det sades också något annat, nästan i förbifarten: kulturfrågorna blir aldrig valfrågor. Något skaver. För hur kan något som genomsyrar varje människas liv – som formar hur vi förstår världen, varandra och oss själva – ändå vara frånvarande i det politiska samtalet?

Sverker Sörlin skriver i ”Kulturens värde” att kultur är ”allt mänskligt”, både det som förenar oss och det som gör oss unika. Men i den politiska praktiken reduceras den ofta till en av de minsta posterna i budgeten.

Kanske handlar det om språk. Kanske har vi varit för dåliga på att tala om kulturens betydelse på ett sätt som gör den politiskt begriplig. Eller så handlar det om något djupare: att kulturens värde inte låter sig översättas till de mått som dominerar politiken: tillväxt, effektivitet, mätbar nytta. Men då måste vi också våga säga: problemet ligger inte i kulturen, utan i måtten.

Något sker när kulturpolitiken förväntas legitimera sig genom andra politikområden. Den blir ett medel snarare än ett värde i sig. Och i den rörelsen riskerar vi att tappa det som är kulturens egentliga kraft: dess förmåga att öppna, förskjuta, ifrågasätta.

Konst levererar inga entydiga sanningar. Den rör sig i gränslandet mellan tanke och erfarenhet. Den erbjuder inte svar, utan förhållningssätt. I en tid präglad av osäkerhet, där både kunskap och demokratiska värden utmanas, är detta inte en svaghet. Det är en nödvändighet.

Sörlin skriver att vi, utan kulturen, löper större risk att demokratin försvagas. Det är ett påstående som förtjänar att tas på största allvar. För demokratin är inte bara ett system. Den är en praktik. Ett sätt att vara i världen. Och utan de rum där vi kan pröva tankar, känna motstånd och erfara komplexitet, vad återstår då?

I flera av svaren återkommer också en betoning på dialog och kunskapsutbyte. Vasiliki Tsouplaki (V) lyfter vikten av att kulturpolitiken är förankrad i erfarenheter från fältet, och välkomnar inspel från kultursektorn:

”Som representant från Vänsterpartiet har jag inte problem med att få gehör för kulturfrågor internt. Det är alltid välkommet att vi som kulturpolitiker får underlag och synpunkter från de som är verksamma inom kultursektorn. Det kan handla om alltifrån rapporter och debattartiklar från intresseorganisationer till berättelser från enskilda kulturarbetare.”

Här framträder en annan aspekt av politikens ansvar: att vara mottaglig, påläst och i dialog. Samtidigt förändrar det inte den grundläggande struktur som återkommer i svaren. Öppenheten finns, men den sker inom ramar där kulturens plats fortfarande formas i relation till andra prioriteringar.

Det handlar alltså inte bara om stängda dörrar, utan också om villkoren för de öppningar som faktiskt finns. Frågan är då inte bara hur kulturen ska ta plats i politiken, utan varför den, trots denna öppenhet, så sällan formar de avgörande prioriteringarna.

I en tid där demokratier försvagas, språk förskjuts och föreställningsförmågan krymper, är kultur inte en sidofråga. Den är en förutsättning. Och kanske är det där vi måste börja. Inte i frågan om hur kulturen kan bli mer relevant för politiken, utan i insikten om att politiken redan är beroende av kulturen. Mot den bakgrunden har jag vänt på perspektivet och ställt följande fråga till samtliga riksdagspartier:

Vad kan ni som politiska företrädare göra för att säkerställa att kulturen ges reell betydelse i politiska prioriteringar och beslut?

Svaren återges nedan i sin helhet.

Kristina Axén Olin M:
”Kulturen är till största del inte något som behöver politiska beslut eller skattefinansiering.
Den del som behöver det och den infrastruktur som möjliggör att fler nås av kultur, är något som vi i politiken förhandlar om inför varje budget.
Det går inte att säkerställa något annat än myndighetsutövning, utan alla förslag och önskemål måste ses som en helhet.
Självklart så driver vi som arbetar med kultur och förstår det värde som kultur bidrar med till samhället, att området ska få de bästa förutsättningarna.”

Conny Brännberg KD:
”Vår uppgift är att driva frågorna och framhålla kulturens viktiga betydelse inom alla politikområden. Kulturpolitiken får inte bli ”ett eget stuprör” utan måste finnas med i hela samhällsbygget. Ibland kallar vi detta för aspektpolitik. Som kulturpolitiker är det också vårt ansvar att arbeta internt inom partierna med dessa frågor.”

Malin Danielsson L:
”För oss kulturpolitiker gäller det att förklara vikten av kultur och bildning när olika budgetprioriteringar står mot varandra. För oss Liberaler handlar det i grunden om människors frihet och yttrandefrihet vilket gör det mer naturligt för oss att prioritera satsningar på kultur.”

Anna-Lena Hedberg SD:
”Vi behöver aktivt lyfta kulturens roll i fler politikområden och säkerställa att den inte behandlas som ett särintresse. Det handlar om att integrera kultur i exempelvis utbildning, folkhälsa, beredskap och regional utveckling. Som politiker har vi också ett ansvar att prioritera långsiktighet och skapa stabila förutsättningar för kulturlivet i hela landet. Genom att föra en nära dialog med aktörer inom kultursektorn kan vi fatta mer välgrundade beslut.”

Riksdagskansli MP:
”I stor utsträckning handlar det om att se och värna kulturens mångfacetterade roll i vårt samhälle. I en tid av desinformation, polarisering, klimathot och säkerhetspolitiska hot blir kulturens och bildningens roll ännu mer central. Ett samhälle där människor kan tolka sin samtid, förstå sin historia och delta i det offentliga samtalet är också ett samhälle med motståndskraft. Kulturens ekosystem måste ses som en demokratisk infrastruktur.”

Valredaktionen C:
”Vi kan återkommande lyfta kulturens egenvärde för människor och samhället för att på så sätt öka medvetenheten i politiska sammanhang. Konkret behöver vi också lyfta mervärden som hälsa och samhällsutveckling, det kan bidra till att ge stöd vid politiska prioriteringar. Vi behöver också driva opinion offentligt om centrala frågor som kulturens frihet. Lyfta kulturen som den mjuka maktens betydelse i frågan om beredskap och för ett samhälle som håller ihop och skapar gemenskap.” 

Björn Wiechel S:
"Visa på hur kulturen är en del människors praktiska vardag och välfärd. Att den handlar om levande lokalsamhällen och att människor ska kunna förstå och påverka sitt sammanhang. Det är mycket konkret och nära."

Vasiliki Tsouplaki V:
”För oss som jobbar med kulturpolitiken handlar det om att vara pålästa och kunniga så vi kan lägga fram relevanta förslag, både när det gäller innehåll i reformer och när det handlar om budgetfrågor.”

När svaren läggs bredvid varandra framträder en återkommande rörelse. Kulturens betydelse bekräftas: den är samhällsbärande, en demokratisk infrastruktur, något som angår fler politikområden än sitt eget. Samtidigt dras en gräns för vad denna betydelse faktiskt leder till.

Detta erkännande är inte ett avfärdande, men heller inte ett fullt åtagande. Snarare framträder det som villkorat: kulturens betydelse bekräftas, men måste samtidigt ständigt förklaras, vägas mot andra intressen och motiveras i termer av något annat – frihet, hälsa, beredskap, tillväxt. Som om dess värde är erkänt, men inte tillräckligt i sig. Frågan blir då inte bara vad politiken kan göra för kulturen, utan vad det innebär att kalla något nödvändigt – utan att låta det få konsekvenser i det som faktiskt räknas.

Ett värde som ständigt måste förklaras, översättas och försvaras – även av dem som säger sig vilja värna det – riskerar också att förskjutas. När kulturens plats i politiken beskrivs som beroende av dess koppling till andra mål, blir den inte en utgångspunkt, utan ett argument.

Vi får önska oss alla lycka till inför det stundande valet,

Ida

Not. I valdebatten medverkade: Kristina Axén Olin M, Mats Berglund MP, Anna-Lena Hedberg SD, Catarina Deremar C, Vasiliki Tsouplaki V, Conny Brännberg KD, Björn Wiechel S. 
Moderatorer: Lena From, ständig sekreterare Konstakademien, och Magdalena Malm, generalsekreterare Bildkonst Sverige.
Debatten är ett samarbete mellan Bildkonst Sverige och Konstakademien.