Art and Truth-Telling – Sanningar genom konsten
2025-12-23 11:04
Bildmuseet, Umeå
En jojk ljuder i Bildmuseets utställningsrum. ”Kan vi försonas/Can We Reconcile?” är både titeln och frågan som ställs av den pan-samiska gruppen Avant Jojk. Jojken ingår i ett soundtrack till en videoinstallation i tre delar. Vi ser renskötande samer mitt i kalvmärkningen. De visar stor skicklighet i att kasta lasso. Bilderna är hämtade från den samiska filmen ”Skierri - vavivaiskoivujen maa/ Dvärgbjörkarnas land” producerad i Finland 1982. Filmens originalljud blandas i en remix med samtida jojk. På väggen intill hänger renskötaren Niklas Blindhs akrylmålning ”Du tog hälften av mig” med en realistiskt avbildad ren, som till hälften är skadad och uppäten intill benstommen.
I den motsatta delen av utställningsrummet möter vi andra bilder av samiskt liv. Medvetna eller omedvetna om sin möjligen skogssamiska bakgrund rör sig invånare i dagens Arvidsjaur på trottoarerna mellan livsmedelsaffärer och specialbutiker för jakt och fiske. Mats Jonsson har tecknat dem. Mellan dessa väsensskilda framställningar av samiskt liv och leverne presenteras verk av konstnärer och slöjdare, som utan att referera till renskötsel ändå är säkra på sin samiska identitet. Bara en av dessa nämner sin tillhörighet till en sameby.
Utställningen ”Art and Truth-Telling” har vida ramar och likställer måleri, teckning och design med installationer, glaskonst och slöjd. De konstnärer, som bjudits in att producera nya verk har alla anknytning till det sydsamiska språkområdet. Från maj 2026 visas utställningen på Gaaltije Saemien Museume, det sydsamiska kulturcentret i Östersund, där presentationen sker på sydsamiska. I Umeå är katalogens 15 textsidor översatta till umesamiska, som idag talas av färre än hundra personer. Ett imponerande arbete av Sophia Rehnfjell.
Från flera håll i utställningen möts man av välkomnande signaler. Julia Rensberg har rest stommen till en traditionell bågstångskåta för att återskapa den känsla av trygghet och gemenskap, som kan infinna sig i en samisk torvkåta. Stommens krokvuxna björkstammar är prydda med vävda textila fragment och i den mörka innerbarken syns karvade små porträttlika figurer. I verket med titeln ”Dubpene gaskene/Där borta i mellanrummet” ser man den enkla hemliknande konstruktionen mot en vävd fond i skogsgrönt ylle. Som bakgrund till arbetet finns erfarenheter av påtvingade förflyttningar i konstnärens familj.
Den samiska kåtans form återkommer i Birgitta Ricklunds verk ”Välkommen”, där bågen bär upp en serie snidade reliefer. Här blandar hon vardagliga motiv och symboliska figurer med fragment ur den samiska mönstervärlden. Denna skatt exponeras fullt ut i Doris och Sven-Åke Risfjells samling av slöjdade föremål, varav en del är deras egna verk. Bland de många ändamålsenliga tingen fäster jag mig särskilt vid en mjölkpall, som är gjord av trä från en ackja. Pallen talar om hybriditet. Ett föremål, som använts i ett sammanhang har blivit till något annat i övergången från en tillvaro med renar till ett mer bofast liv där man också sköter kor.
Invid samlingen av autentisk slöjd är det en sällsam upplevelse att möta Elme Ämtings installation ”Sjeltie 1725/Åsele 1725”. 26 trummor i trä och renskinn med vidhängande amuletter i metall är en påminnelse om den kulturella kränkning, som riktades mot samer i Åsele lappmark i januari 1725. Då konfiskerades 26 trummor i samband med en biskopsvisitation i kyrkbyn. Ämting har tillägnat sig hantverket och återskapat 26 kultföremål. De har de ursprungligen ceremoniella instrumentens aura och attraktionskraft där de presenteras centralt i utställningsrummet. Men istället för målade mytologiska tecken och symboler har Ämting laddat skinnens ytor med text- och bildfragment, som kan tolkas som nedtecknade vittnesmål och historiska kommentarer till händelsen. Med en legering av arkivarbete, insikt, egna erfarenheter och materiell hantering är verket en vackert genomförd motståndshandling.
I katalogtexten till Lisa Nybergs verk ”Knyta an, entwine, gårredidh” introduceras ordet bosättarkolonialism. Det är ett internationellt gångbart begrepp, som låter mindre trivsamt än det svenska ordet nybyggare. Det kan beteckna vad som pågått i Västerbottens inland men beskriver också vad som idag sker på den av Israel ockuperade Västbanken. Nyberg har kartlagt inflyttningen till sin mors hemby Mårtensliden i Vilhelmina kommun. Med vackra bläckteckningar, namn och årtal beskrivs migrationen till trakten över lång tid. I en installation kombinerar hon diskreta teckningar med en färgstark samling av vävda ranor. Detta hantverk, som ursprungligen upprätthölls av norska sjösamer, har fått spridning över Nordkalotten och blev populär hemslöjd i norra Sverige under 1970- och 80-talen. Ränderna i vävarna kan tolkas som skiftningar i ett landskap samtidigt som de inger känslan av hemtrevnad. I ett verk om migration och tillhörighet blir denna dubbelhet meningsbärande. Nyberg berör frågan om försoning genom att ge ansikte åt en inkräktande part i sáebmi, som varken är stat, kyrka eller annan överhet.
”Art and Truth-Telling” visas samtidigt som den statliga utredningen ”Sanningskommissionen för det samiska folket” pågår. Utredningstiden har förlängts till 1 oktober 2026. Som central institution för konst ger Bildmuseet diskursivt utrymme i ett privilegierat rum åt en rad konstnärer. Den inlaga man därmed sänder till den arbetande kommissionen kan knappast avfärdas.
Utställningens inledande fråga ”Kan vi försonas” måste besvaras olika beroende på vem som ställer den. I Blindhs målning och videoinstallationens bilder av rennäringen med tillhörande ljudspår dominerar ett fjällsamiskt perspektiv. Andra upphovsmän är konstnärer, som inte ingår i det svenska renskötarsamhället. Men de talar ändå om samisk tillhörighet och identitet. Deras verk vittnar både om kulturella tillgångar och om förlust. Detta uttrycks särskilt tydligt hos Elme Ämting och Mats Jonsson. I en animerad sekvens ger Jonsson en direktrapport från Arvidsjaur och ett av kommissionens dialogmöten. Men varför är den placerad i trapphuset utanför utställningen? Ändå är det väntetid till sittplatser och hörlurar när jag är där.
Att ta del av ”Art and Truth-Telling” innebär att vistas i ett vackert rum där mycket sägs utan att uttalas direkt. Ordet sanning ingår i utställningens titel liksom i benämningen på kommissionen. I katalogen uttrycks en mer försiktig förhoppning om att konsten ska kunna vidga språket för sanning och processerna för sanningssägande. Jag anar att gestaltningen i rummet till stor del är ett samarbete mellan kuratorerna och arkitekten Johanna Minde. De har skapat ett rum, som öppnar för samtal där det känns tillåtet att utbyta ord med andra besökare. För egen del välkomnade jag SVT:s nyproducerade dokumentär från Vetenskapens värld, ”Striden om Sápmi” när den dök upp i tablån. Både den och utställningen tål att ses flera gånger om.
Text och bild: Margareta Klingberg
Volym 2025-12-23
Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.