Att boxa fram en bild – om kraft, sårbarhet och konstnärlig process

Det första som slår mig i mötet med Frank McCarthys verk är den stökiga energin. Den är fysisk, ofiltrerad och nästan obekväm i sin närvaro. Färgen har inte lagts på duken – den har attackerats, slagits, pressats fram. Det är ett måleri som bär spår av kroppar i rörelse, av puls och motstånd och metoden för tankarna till den performativa ”action painting” som hade sin storhetstid under 1960-talet. I museets jubileumsprogram för Bengt Lindström, som i år skulle ha fyllt hundra, framstår McCarthys parallellutställning inte som ett sidospår, utan som både en spegling av Lindströms vildsinta måleri och ett samtida eko av något djupt bekant – en tro på uttryckets nödvändighet, på måleriet som handling snarare än yta.

Curatorn Linnéa Therese Dimitriou beskriver kopplingen som självklar. När hon arbetade med Lindströmutställningen kom hon att tänka på McCarthy som ett nutida uttryck för det som ibland, med både lockelse och problematik, kallas en slags machokonst. Hos Lindström manifesterar den sig i det expressiva, färgmättade måleriet, i de groteska maskerna och de monumentala gesterna. Hos McCarthy tar den istället formen av ett koncept där boxning, en starkt maskulint kodad praktik, bokstavligen blir måleriets verktyg.

Paint Punch är den metod McCarthy utvecklat och arbetat med i olika sammanhang, framför allt på Irland där han länge samarbetat med unga pojkar från resandefolket, en minoritet han själv tillhör. Metoden är lika enkel som radikal – istället för penslar används boxningshandskar. Färg slås, dunkas och pressas mot stora dukar i en stafettliknande process där deltagarna avlöser varandra. När Paint Punch under hösten genomfördes i Härnösand deltog elever från högstadiet, och de målningar som nu visas bär tydliga spår av tonårstidens intensitet – hävdelsebehov, osäkerhet, lekfullhet och längtan i ett intrikat virrvarr.

De stora målningarna är initialt helt abstrakta, närmast explosiva i sina färgmöten. Men processen stannar inte där. I det sista lagret, enligt McCarthys instruktioner, har deltagarna tillfört mer igenkännbara motiv som blommor, fiskar, bilar, träd, handavtryck. Symboler som känns hämtade ur ett gemensamt bildförråd, men som här framträder som försiktiga försök att formulera ett jag. Flera av dukarna har dessutom monterats samman till skulpturala, geometriska formationer mitt i rummet, vilket förstärker känslan av att detta inte är enskilda verk, utan delar av ett större skeende.

Det är också här som utställningen tydligt rör sig bortom traditionellt objektbaserat konstbetraktande. McCarthy kompletterar målningarna med videodokumentation av själva aktionen samt med cyanotypier – fotografier tagna under arbetets gång och framkallade med en gammal, nyckfull teknik som ger bilderna en djupblå, drömlik karaktär. Cyanotypierna fungerar inte som neutral dokumentation, utan som poetiska kommentarer till processen. De understryker det som tycks vara Paint Punchs egentliga kärna: att skapa ett rum där kraft, frustration och sårbarhet får ta plats utan att omedelbart värderas eller censureras.

Här suddas gränsen ut mellan konstprojekt och något som närmar sig ett terapeutiskt rum. McCarthy har själv beskrivit hur metoden växte fram ur en vilja att nå unga män som annars inte känt sig hemma i konstvärlden, och att erbjuda dem ett annat sätt att se på sig själva och sina möjligheter. Samtidigt är det just presentationen – sammanhanget, historien, den tydliga konstnärliga ramen – som gör Paint Punch till en konstupplevelse snarare än ett socialt projekt bland andra. Verken kan inte riktigt stå för sig själva utan de kräver sin kontext. Och det är också poängen.

I detta avseende speglar McCarthys praktik på ett intressant sätt Bengt Lindströms konstnärskap. Även Lindström kan läsas som en konstnär i ständig rörelse, där varje verk är ett led i ett livslångt sökande snarare än en slutpunkt. I museets urval framträder detta tydligt i utvecklingen, prövandet, viljan att aldrig stanna upp. Att ställa Paint Punch i dialog med Lindström blir därför inte bara en fråga om expressivitet eller fysisk gest, utan om konst som process – som något som alltid är större än sitt slutliga uttryck.

Utställningen på Västernorrlands museum visar med ovanlig tydlighet att konsten inte nödvändigtvis är det som hänger på väggen eller står på golvet. Den finns lika mycket i det som föregått: i kropparna som deltagit, i relationerna som uppstått. Det är en påminnelse om att måleriet, hur hårt och färgstarkt det än slår mot duken, i grunden är ett sätt att göra något möjligt – att ge form åt det som annars riskerar att förbli oartikulerat.

Text och foto: Victoria Engholm 

Volym 2026-01-09 

Länk till denna artikel

---

Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.