Björn Krestesen: En arkeologi av bilder
2025-09-18 12:42
Apotekshuset, Sollefteå
Björn Krestesen, som delar sin tid mellan Stockholm och Ådalen, firar femtio år som yrkesverksam konstnär. I samband med det visar han sina verk på Apotekshuset i Sollefteå, en utställning som känns både monumental och intim.
Det första jag får syn på när jag kommer in är den större målningen ”Nattvarden”. Visserligen finns paralleller i komposition och perspektiv till da Vincis målning, men det som framför allt slår mig är de intensiva samtalen runt bordet. Fast här är det inte människor som talar, utan olika, mer eller mindre obestämbara objekt. Bordet, så överlastat att det nästan välter, tycks besitta en magnetism som suger in allt runtomkring. Till och med stolarna i målningen verkar vilja klättra upp, som om de inte kan motstå dragningskraften. Färgerna – djupa blå, brända orange och jordiga toner – pulserar ut i rummet och återkommer i de mindre målningarna, som detaljstudier av bordets överlastade yta.
Här blir det tydligt vad Björn Krestesens måleri handlar om – inte motiv i traditionell mening, utan rörelse. En pendling mellan sönderfall och uppbyggnad. Allt bryts ner, fogas samman, uppstår i nya former. Materialen själva leker, prövar olika sätt att hålla ihop med rep, pinnar, stroppar, fanér, färgskikt. Och samtidigt finns musiken där – i rytmerna, i de återkommande formerna. Ibland hör jag japanska toner, ibland stråkar som bygger en symfoni. Det går inte att värja sig emot de toner som växer fram i de kreativa byggen som utgör många av hans motiv.
Inspirationen från resor, särskilt till Japan och Asien, är påtaglig. Det blåmålade porslinet, kimonos, bambupinnar och hängande blomsterarrangemang som små svävande trädgårdar. Allt bär spår av en dialog med andra traditioner och bildvärldar. Men det blir aldrig en fråga om exotism eller dekorativt lån. Snarare ett respektfullt samtal – en vilja att pröva hur formerna kan förändras och fortsätta tala i nya konstellationer.
I serien ”I glömda rum” spelar en kimonoliknande mantel huvudrollen i en lekfull förvandling. Den gömmer sig i mönster, träder fram, försvinner, tvekar. Som om den ännu inte bestämt sig för om den vill synas eller fortsätta kamouflera sig.
Björn Krestesen talar om sig själv som en bildarkeolog, och det är lätt att förstå varför. Ju längre jag vistas i rummen, desto starkare blir känslan av att gräva i minnesfragment, skrapa i lager av tid tills något bekant uppenbarar sig. Och det smittar av sig. Som betraktare blir jag också en slags arkeolog, som samlar fragmenten till egna berättelser.
Som för att ytterligare understryka det arkeologiska grävandet är målningarna kompletterade med tredimensionella verk. De påminner om lämningar och är nogsamt förvarade under glaskupor och i montrar, som fynd i ett museum. Det är små fötter, fågelklor, tänder, en hopkrympt groda, en porslinsskärva, fragmentariska vittnesmål om liv.
När Björn Krestesen beskriver sitt arbete talar han om att leta efter ”revan i mörkret”, den som släpper in ljuset. Det skulle kunna vara en förklaring till varför fragmenten inte känns som ruiner, utan som möjligheter. Jag lämnar utställningen med känslan av att ha deltagit i en pågående ritual, där variationer av samma teman vill beskriva inte bara det som varit, utan något som fortfarande lever och formas.
Text och foto: Victoria Engholm
Volym 2025-09-18
Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.