En grafiker med ömsint blick för detaljerna
2026-03-19 13:19
Ulla-Carin Winter, Apotekshuset i Sollefteå
Ulla-Carin Winter har den där speciella förmågan att plocka ut det som särskiljer sig i omgivningen. Sådant vi alla registrerar men skyndar förbi, för att sedan glömma. Hon lyfter fram det udda och gör grafik av det. Då plötsligt fastnar bilderna på näthinnan.
Gravyrerna, med sina sparsmakade akvarellinslagen i det annars svarta och gråa, ger en lätt suddig och obestämd känsla av att något oväntat och hotfullt är på väg att inträffa.
En blågul kossa står i snöslasket i vägrenen strax norr om Älandsbro vid E4:an. Den har stått där länge. Jag har sett den varje gång jag kört förbi. Antagligen är det en rest från en reklamkampanj för Norrmejerierna.
En korvmoj omringad av smältvatten får betraktaren att nästan känna kylan i kroppen och kanske längta efter en halv specialare.
Det gula glaset till ytterdörren i Molles övergivna hus glöder som guld i kvällsmörkret. Varför? Vad har hänt där?
Thores manufaktur i Prästmon, vart tog alla de rejäla skorna och kläderna från 1950-talet vägen? Ligger de fortfarande där inne och väntar på de rätta köparna?
Fantasin drar igång. Bilderna ger starka berättelser och en lätt David Lynchsk Twin Peaks-känsla infinner sig.
Vandrar man utefter Ångermanälvens stränder kan man hitta många intressanta rester från timmerflottningens och sågverkens glansdagar. Ulla-Carin Winter har plockat på sig porslinsskärvor – fragment av koppar och fat med sirliga blomsterdekorationer i blått, grått och rosa – och gjort en serie torrnålsgravyrer av dem.
På vernissagen inleder hon med att läsa vad konstnären Janne Björkman skrev om skärvor i boken “Norra Orienten, en konstnärlig försöksstation”, som kom ut härom året:
“På stränderna i Ådalen finner jag skärvorna. Porslin, fajans och flintgods från Kina och Europa. En del har kommit som barlast med segelfartyg annat är sönderslaget på plats och dumpat i älven. I tider av nationellt navelskådande är skärvorna en påminnelse om globala nätverk, om handel och migration.
Gröt serverad på en engelsk tallrik med kinesiskt blomstermönster. Skärvorna är delar av ett sprängt paradis. Med slingrande träd, blommor, fåglar och landskap.”
Konstnärskollektivet Norra Orienten håller sedan några år till vid det nedlagda sågverksområdet i Marieberg, där det arkitektoniskt mycket pampiga plåtmagasinet ännu står kvar. Även det en rest från en storhetstid då industrins byggnader fick strävbågar, som Notre Damekyrkan, och en höjd och öppning mot älven som kan imponera på den kräsnaste husbyggare.
Marken runt byggnaden har länge varit starkt kontaminerad, men är nu åtgärdad. Somrarnas husvagnsfolk har återvänt, liksom Norra Orientens sommarevent. Även av denna stiliga byggnad har Ulla-Carin Winter avbildat i en uttrycksfull torrnålsgravyr.
På var sin sida om fönstret i Apotekshusets utställningslokal står de meterhöga trärelieferna “Petterssonpojken” och “Lundbladspojken”. De står där med platta kepsar på huvudet och båtshakar slängda över axeln. Två magra, seniga grabbar, kanske tolv år gamla, som redan hunnit jobba hårt i timmerflottningen, likt två vuxna män.
Det dokumentära perspektivet är viktigt. Det påminner oss om hur livet i sågverkssamhällena en gång såg ut, i en tid då hårt barnarbete var tillåtet även i Sverige. Fortfarande finns flera nu levande, som kan berätta om hur det var. Genom Ulla-Carin Winters ömsinta blick blir det lättare att ta in detaljerna: de tuffa kepsarna över ängsliga pojkögon, den bortglömda blågula kon, den trasiga korvmojen, de slitna husen och porslinsskärvorna från fjärran länder.
Text: Karin Lundqvist
Foto: Solveig Hellström
Volym 2026-03-19
Karin Lundqvist, Härnösand, tidigare bibliotekskonsulent för Region Västernorrland, fil. kand. i engelska, nordiska språk, litteratur-och konsthistoria, har skrivit litteraturrecensioner och krönikor för dagspressen, facktidningen Biblioteksbladet, kulturtidskriften Provins och om konst för Volym.