Gråmulen elektricitet – Bodil Halvarssons måleri i retrospektiv
2025-10-30 13:17
Bodil Halvarssons måleri och grafik i retrospektiv utställning på Härke Konstcentrum
En antropomorf ostbit, ställd på högkant, synar skuggan som inte stämmer överens med dess form. Direkt vid entrén till Bodil Halvarssons retrospektiva utställning på Härke Konstcentrum möts jag av en av mina personliga favoriter: en oljemålning från 1997, utförd i Halvarssons distinkt minimalistiska stil. Figuren står där i sitt landskap med stort patos – inte ensam eller obekväm, utan självklar och betydelsefull.
Bodil Halvarsson, uppväxt på Frösön, utbildade sig på konstakademin i Oslo och återvände till Jämtland på 90-talet. Sedan dess har hon varit en betydande del av det jämtländska konstlivet – som konstnär, som gallerist på Galleri S, genom sina sociokulturella konstprojekt och genom sina installationer. Hennes ateljé har, tills alldeles nyligen, varit belägen just här på Härke Konstcentrum och många av verken i utställningen har skapats i huset. Härkekollegorna Ewa Carlsson och Annika Persson har ansvarat för hängningen, en process av noggrant reducerande och arrangerande. Urvalet har begränsats till kolteckningar, målningar och grafik och grupperats med tanke på helheten, små rum har byggts upp, vertikalt som horisontellt och verken talar med varandra, utan att konkurrera om utrymmet. Carlsson och Persson känner uppenbart Bodil och hennes konst, och de har lyckats göra den rättvisa. Och visst finns det också ett konstnärligt släktskap dem emellan: Perssons keramikdjur – ömsom sturska, ömsom ömsinta – och Carlssons kulturtanter mot kolorerade bakgrunder i liknande färgställningar.
De visuella elementen är få: sällsamma krumelurer, ensamma eller i relation till en linje, mot en färgad bakgrund i mellantonala valörer. Nyanser av grönjord, sienna, ljust citrongul och persikorosa. Eftersom färgupplevelser är relativa får det färgen aprikos att se neonorange ut. De målningar som fascinerar mig mest håller samma valör i olika färger; i svartvitt skulle delar av bilden smälta ihop eller helt försvinna. Effekten när dessa fält möts är ett vibrerande på näthinnan, som om ögat har svårt att förstå vad det ser och hjärnan tvingas jobba på högvarv. Den som stått framför en av Mark Rothkos målningar vet vad jag talar om. Jag får genast lust att gå hem och läsa Betty Edwards bok om färgteori.
Halvarssons formspråk är så förenklat att det nästan slår över i abstraktion. Jag drar paralleller både till hällristningar och det samtida simplifierade kommunikationsspråket emojis; det går att uppfatta vad allt är, eller i alla fall vad man tror det är. Titlarna ger oftast inga ledtrådar till konstnärens intentioner, vilket lämnar betraktaren fri att tolka på sitt eget sätt. "Utan titel" (nr 23) är tveklöst celldelning, andra ser lika självklart en hög piller.
Subtilitet är en konst som få behärskar fullt ut, men Bodil Halvarsson gör det med bravur. Det här är, ska sägas, en utställning helt i min smak. Mitt humör ligger i linje med bildernas stämning, till och med min klädsel för dagen färgmatchar rummet. Det gör mig nästan misstänkt partisk. Men just därför ställs också frågan på sin spets: vad är det jag gillar så mycket, och varför? Jag har inget tvärsäkert svar på frågan förutom detta: min gråzonslängtan är stark. Det enda jag vet är att jag inget vet. Jag har klaustrofobiska känslor kring det väldefinierade och oomtvistade. Där andra vill skruva upp kontrasten trivs jag i det nedtonade. Polarisering är ett modeord – folk i allmänhet är tvärsäkra på allt och vill ha "färgglad konst där man ser vad det föreställer" – men jag längtar hela tiden efter att utforska det ovissa och den frihetskänsla det ger mig. I bekanta former som kan ta den skepnad och betydelse jag tilldelar dem finns det ingen kod att knäcka, allt flyter. Färgskalan bär samma ambivalens: en obestämd blandning av grådassigt och bjärt – det är skönt att få landa mjukt i Verona grönjord för att nästa stund få en chock av en sur persika. Intrycket är elektriskt, som innan ett åskväder. Den allmänna diskursen är minst sagt gapig och det är lätt att tro att den som skriker högst alltid är den som hörs mest. Men när volymen sänks anstränger jag mig för att höra. Det är inte stiltje, det är en storm i annalkande.
Text och foto: Jenny Persson
Volym 2025-10-30
Jenny Persson, född 1976 i Östersund, är en yrkesverksam konstnär med en utbildning i fri konst från Middlesex University i London, där hon även genomförde en utbytestermin på FAMU, högskolan för fotografi i Prag. Hon arbetar som frilansande konstnär, konstkonsult och fotograf, och är deltidsanställd som konstpedagog. Se vidare på Jenny Perssons webbsida och Instagram