Grävandet som aktivitet och metafor i konsten
2026-01-23 13:49
Amanda Karlsson på Örnsköldsviks museum och konsthall
Jag möts av gestalter i varierande storlek, alla utförande någon form av aktivitet eller rörelse. Naturen är också där. Träden, gräset och jorden. I olja har Amanda Karlsson målat på träpannåer, utskurna och formade så att de upplevs både 2- och 3-dimensionella. 2022 mottog Karlsson Bror Marklunds-stipendiet som varje år utdelas av Kultur- och fritidsnämnden till skulptörer.
Skalan på individerna skapar en perspektivförskjutning, storlekar som lurar ögat att missbedöma avstånden. Verken är omsorgsfullt placerade i konsthallen, ljussatta så att skuggorna tilldelas en aktiv roll i installationen. På golvet ligger en jordhög under ”Longing for soil”, ovanför hänger en gestalt i två kedjor från taket. Svävande ses personen ändå förankrad där hen står på tå med fingertopparna lutande mot den osynliga marken. De barfota tårna, fotsulorna och fingrarna är svärtade av jord. Klädd i jeans och skjorta lutar figuren framåt, benen korsade, knäna lätt böjda och händerna riktade mot det som ändå upplevs som mark.
Under vernissagen berättar Amanda Karlsson om grävandets njutning. Ett hål går att göra hur stort som helst, bara man fortsätter att gräva. Akten med spaden i jorden rymmer paralleller till det inre arbetet: att gräva i det själsliga, i känslor, i familjehistorien. Att gräva i var man kommer ifrån och vad alla ens egenheter är sprunget ur. Hon menar att det borde vara mer accepterat att vara en dålig människa – som vi alla är ibland. För det är inte enkelt att hela tiden vara den bästa av människor. Att uppvakta, att omhänderta eller att finnas där för andra. Det finns många sätt att misslyckas – och kanske måste det få vara okej.
Två barnsben sticker fram ur en hunddräkt. ”Dog Yard I” visar en förklädnad, kanske till en byracka. En hund som inte rättar sig efter en husse eller matte. Dräkten, som avbildats med penseln, har Karlsson sytt för ändamålet. Det är så hon arbetar. Samlar på fötter, huvuden, kroppar, träd, poser – för att sedan likt ett kollage foga samman dem till en ny fiktiv bild i oljefärg. En mindre hundklädd person ligger på alla fyra bredvid. ”Dog yard II” har intagit inte bara utklädnaden, utan även positionen av en hund.
Träd som återkommer är ympade pilträd, vardagliga inslag i Göteborgs stadsrum. Fula, enligt konstnären. Pilträden är formskurna och avbildas tillsammans med en person. ”Hindra våren” föreställer en man som sitter vid trädets fot och gnager av knopparna på pilens skott, som för att hindra tidens gång. Andra verk visar djupa skogar som länkar till den egna identiteten. Uppvuxen i Värmland, som Amanda Karlsson är, hur ska man kunna separera sig från de omgivande träden? Jag relaterar. Smålandsskogar är också djupa.
”Andedräkt” föreställer en person med svart kjol och långärmad tröja. På tröjan ses trädstammar och mellan dem kikar vargar fram. Likt scenografi är personen omgiven av en vikt pannå med skog i bakgrunden. Från andra sidan ses samma skog på scenografins bakstycke såväl som hela personens rygg. Skogen och kroppen är samma.
I ”Skyddsfilt” har en person dragit upp knäna inuti en t-shirt, som i en trygg påse. T-shirten har tryck med vargar som ylar mot fullmånen. Figuren ligger på marken med armar indragna så att enbart händer och hjässa sticker ut. Ansiktet kikar in mot knäna under tyget. Pannån är placerad horisontellt på ett lågt podium och betraktas uppifrån. Utsatt, men i sitt eget skydd. Varg-t-shirts har blivit som en klassmarkör. De säljs ofta på marknader och minnet av att själv vilja äga en så fin t-shirt finns där. Men under en tid blev det o-coolt. Nästan utskrattat. Konstnären berättar att hon avundades sin släktings t-shirt med vargtryck. De var, menade hon, de vackraste som fanns.
I utställningen möts inga blickar. Huvuden är nedböjda eller bortvända. Karaktärerna tittar på sig själva. På den egna kroppen. Men alla är de aktiva, upptagna med någonting. I ”Arv” visar en person som med högt utsträckta armar håller ett tungt tygstycke bakom sig. Tyget är ornamenterat som en matta, inramad av franska liljor och annan dekor. Baksidan visar en glömd familjehistoria i form av en vapensköld utan berättande symboler. Att bära ett arv kan vara tungt om man behöver stå till svars för andras handlingar.
”Man bara gräver” är lekfull och allvarlig, tung men lättsam. Verken är relaterbara och fantasieggande. De berättar om det svåra och det lätta i att få vara människa. Om att kunna gräva sig en grop – hur stor som helst.
Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren
Volym 2026-01-23
Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.