Gunilla Åsberg – vävda berättelser om liv och användbarhet
2025-11-13 15:42
Röbäck glas & lera
Det är med nyfikenhet jag kliver ut ur bilen och går in genom dom blå dörrarna till Röbäck glas & lera. Jag har tidigare aldrig varit där och vill se vad som gömmer sig i den omtalade byggnaden ute bland åkrarna i Röbäck. Platsen har något mytomspunnet över sig: en anrik kulturinstitution, svåråtkomlig och med långa köer till ateljéplatserna. Jag har snällt nog fått komma dit utanför öppettiderna för att besöka Gunilla Åsbergs utställning “Vävda” som visas fram till 29 november.
Jag blir insläppt och får en liten rundtur av utställningen, med emfas på liten då gallerirummet inte är speciellt stort. Nästan direkt möts man av verket “Varm jord kall jord” som hänger från det höga taket. Det är gjort i papper som skurits till ett skört mönster, vilket påminner om hur det ser ut när man har samlat ihop en massa små kvistar till en liten hög. Verket är rött, med en guldig cirkel i mitten. Det känns delikat och samtidigt stort och går som ett tema genom hela utställningen.
När man sedan kommer in till resten av utställningslokalen, som sitter ihop med hantverksbutiken, möter man verket “Vävda”: ett svart, plastigt nät som hänger tvärs igenom utrymmet, med små kokonger av halm fästa i maskorna. Nätet känns tungt. Kokongerna är som insekter man vill stänga ute, eller snäckor som trasslat in sig. Gunilla skriver i sin text till utställningen att formerna har vävts in och fastnat, och liknar det vid ett fiskenät. Efter att ha läst om utställningen på glas & leras Facebooksida hade jag förväntat mig att naturmaterialen skulle vara mer närvarande, att det skulle lukta mer halm. När jag sedan läser materialbeskrivningen och ser att det är ett fågelskyddsnät förstår jag valet. Verket känns spännande och jag vill komma nära för att se alla detaljer på dom olika hängande formerna. Upplever installationen som något jag vill bo i eller bli buren av. Kanske är det den materiella närvaron i verket som framkallar det.
Eftersom själva galleriet utgörs av ett hörn i ett stort rum där glasugnar, arbetsytor och shoppen samsas, blir ljudet av maskinerna och ventilationen som ett slags evigt ljudverk. Det är svårt att tänka bort, men när jag sluter ögonen låter det nästan som att stå i ett fält en väldigt varm sommardag. Kanske passande, då utställningen kretsar kring en projektresa till Tanzania, där Gunilla fördjupade sig i några av dom djur- och växtarter som anses vara oanvändbara. I utställningstexten kan man läsa om vävfåglarna: “små och anspråkslösa väver de sina kokong-liknande bon, strå för strå hängandes längst ut på akacia-trädets grenar.” I den meningen bor en beskrivning om hur det kan kännas att vara konstnär, tänker jag, och undrar om Gunilla håller med.
På väggarna hänger verken “Varpen” och “Jordväv”, två pappersutsnitt färgade med kaffe som påminner om “Varm jord kall jord” som möter besökaren i ingången. Dessa tre verk fungerar lite som en kuliss till den centrala installationen “Vävda”, som också är min favorit. Jag tycker att det är lite svårt att röra mig runt i utställningen och kan inte låta bli att fundera på hur det skulle se ut om den hade placerats i det större rummet rakt innanför ytterdörren, där det just nu ekar tomt. Om man hade kunnat gå runt verken, backa, komma nära, hade man också fått en starkare kroppslig upplevelse. Jag tror att det hade gynnat Gunillas installation. Pappersutsnitten hade också kunnat få ta större plats. Nu försvinner dom lite, kommer inte riktigt till sin rätt och är svåra att studera utan att resten av installationen kommer emellan. Kanske är det meningen att dom ska upplevas som en bakgrund, men jag tycker att dom förtjänar sin egna plats.
Jag ser också, på något sätt, en koppling mellan dom oandvändbara fåglarna och den lilla shoppen bredvid, fylld med bruksföremål, silversmide och annat kanske icke livsnödvändigt konsthantverk. Hur många koppar behöver en person? Samtidigt blir man så sugen på att köpa något, det är ju så gott att dricka sitt morgonkaffe ur en handgjord kopp. Människor slutar aldrig väva sina små bon, man har ett ständigt behov av att fixa något, laga och göra fint. Det kanske är onödigt, men man gör det ändå. Hela tiden.
Text och foto: Lisa Bister
Volym 2025-11-13
Lisa Bister, född 1999 i Vansbro, Dalarna, är en verksam konstnär baserad i Umeå. Hon har en kandidatexamen i fri konst från Umeå konsthögskola vid Umeå universitet. Lisa arbetar främst med måleri och utöver sitt eget konstnärskap är hon medgrundare och kassör i Vals Kulturförening, ett konstnärsdrivet galleri och ateljéförening i Umeå.