Konst med polygonen som gemensam nämnare
2026-03-06 15:08
Freddie Ross och Magnus Gunnarsson
Vad har Sierpinski, tretal, fraktal, apex och Schrödinger gemensamt? För den som inte listat ut det är svaret: triangeln. Det är också triangeln som förenar Freddie Ross och Magnus Gunnarsson som ställer ut tillsammans på Galleri Renée i Östersund.
Freddie Ross är, förutom konstnär, också författare. Ett nytt namn i konstsammanhang är däremot Magnus Gunnarsson. Till vardags jobbar han med snickeri. Med utgångspunkt i Magnus Gunnarssons trätrianglar, bestämde de sig för att tillsammans undersöka triangelns konstnärliga möjligheter. Resultatet är utställningen ”Apex”, vars titel är latin och betyder spets eller pil.
Magnus Gunnarssons konstnärliga inslag är konstruerad efter Sierpinskis triangel, en geometrisk figur som bygger på självlikformighet, vilket innebär att formen kan rymma ett oändligt antal upprepningar av sig själv. Fraktaler grundar sig på samma princip. Även om triangeln är en geometrisk form som kan förklaras matematiskt, går det inte att blunda för trekantens och tretalets starka symbolik. Vi återfinner den såklart i kristendomen, där treenigheten utgör ett fundament. Tretalet återkommer också i sagornas och myternas värld.
Magnus Gunnarsson nämner att triangeln, med sina spetsar, skapar riktning. Kanske var det därför De Stijl hade så svårt för den. Konströrelsen från 1900-talets början, med Piet Mondrian som frontman, strävade efter universell harmoni och menade att diagonalen var alltför laddad. Harmonin fann de i strikta horisontaler och vertikaler.
Magnus Gunnarssons trätrianglar fungerar bäst när de får sväva fritt över en stor väggyta. I galleriet finns också trianglar som monterats mot en mörkmålad disk. Där blir effekten mer dekorativ än konstnärlig.
Freddie Ross, som främst jobbar med collage, har till denna utställning kombinerat collage med måleri. Min tolkning är att motiven berör mänsklighetens början, utveckling och undergång. Allt gestaltas med en distanserad blick, långt ifrån dagens fixering vid det självupplevda.
Ett återkommande element är förstås triangeln, som med sin definitiva och hårda form tar plats i bilderna. I flera av dem är triangeln målad med en svart färg som i stort sett saknar ljusreflektion. Ytan blir stum och helt tyst. Det gäller även för de vita trianglarna. Denna stumhet förvandlar dem till en komponent, som förstärker det dystopiska intrycket.
Bäst fungerar måleriet i ”The Astronaut”, som känns självklar i sin gestaltning, medan andra verk är mer prövande i sin stil. Freddie Ross berättade att måleriet är helt nytt för honom, och sett i det ljuset, finns en tydlig utvecklingspotential. Collagetekniken däremot utförs med säkert handlag.
En viktig parentes i sammanhanget är Freddie Ross video, som enbart visades under vernissagen. Bildsekvenser projicerades inom en triangulär form, bara i sig intresseväckande. Tillsammans med ett suggestivt ljud blev resultatet sevärt i all sin anspråkslöshet.
Det jag kan sakna i ”Apex” är något som griper tag på djupet. Utställningen lockar mig till att kolla upp geometriska begrepp, gamla fysiksnubbar och hur svart en färg kan vara. Det kan vara gott nog, men jag saknar ändå en djupare upplevelse som stannar kvar.
Om Magnus Gunnarssons trianglar fick breda ut sig i större skala skulle deras oändliga upprepning framträda ännu tydligare. Jag kan också se hur hans trätrianglar skulle kunna förvandlas till intrikata tredimensionella skulpturer. Kan hända skulle även Freddie Ross verk vinna på att gå upp i storlek för att förstärka det ödesmättade, som många av hans motiv ger uttryck för. Men det jag framför allt skulle vilja se mer av är hans videokonst.
Text och foto: Maria Ahlström
Volym 2026-03-06
Maria Ahlström är kulturvetare och konstnär, utbildad vid Umeå Universitet och Konstfack. Sedan hösten 2023 är hon verksamhetsledare på Härke Konstcentrum, Frösön. På övrig tid ägnar hon sig åt skrivande, framför allt lyrik. Senaste examen är en BFA i litterär gestaltning vid Linnéuniversitetet. Se vidare på Maria Ahlströms webbsida, Krumbukt.