Kropp och karghet – om rörelse och motstånd på Kramfors konsthall
2026-02-27 13:22
Janeric Olhzon och Kerstin Axell-Ohlzon
Jag fastnar i hästarnas kroppar. I ögonblicket då huvudet kastas bakåt, när energin ännu inte tagit form men redan är på väg att explodera. Kerstin Axell-Ohlzons teckningar fångar den där bråkdelen av en sekund – och jag vet hur rörelsen fortsätter.
På Kramfors konsthall fyller Kerstin Axell-Ohlzon och Janeric Olhzon rummet med teckningar, målningar och litografier. Väggarna är täta av bilder – sexton verk av henne, trettio av honom – i olika format och tekniker. Det är generöst, nästan överväldigande. Jag måste sakta ner, låta blicken arbeta.
De verkar ur samma geografi. I Nordingrå, där berg reser sig ur vatten och vädret ständigt skriver om horisonten, delar de vardag och utsikt. Kanske är det där deras respektive bildvärldar har sin gemensamma resonansbotten, även om deras motivvärld skiljer sig åt.
Kerstin Axell-Ohlzons kroppar – ofta hästar – är skickligt tecknade och anatomiskt precisa men aldrig stela. Linjen är nervig, ibland nästan våldsam, men alltid förankrad i en kroppslig kunskap. I den stora litografin ”Hjorden”, med den tätt sammanpressade gruppen av framsprängande tjurar, är djuren både individuella och upplösta i varandra. Vi ser dem uppifrån; deras kraftiga ryggar vrider sig nästan ut ur pappret. Det finns en existentiell laddning i dessa djurkroppar. De är inte motiv – de är kraft.
Janeric Olhzon rör sig i ett annat element. Hans landskap, i olja och akvarell, framträder som tillstånd snarare än platser. I de större oljemålningarna ”Bergvägg 1” och ”Bergvägg 2” tycks färgen själv erodera ytan. Vitt rinner över svart och grått, bildar istappar, sår, fåror. Det är både is och vatten, både fruset och i upplösning. Naturen är inte fond utan motstånd. Landskapet bär ett psykologiskt tryck, en nästan sårig materialitet.
I ”Snövind” är färgskalan stramt reducerad till svart, vitt, grått. Horisonten är vindpinad och i fjärran anar jag mörka fåglar – kanske kråkor – som kastas mot himlen. Det är kargt, nästan mytiskt. En natur som inte vill bli betraktad, bara uthärdad.
Ändå möts konstnärskapen. Trots skilda motiv förenas de i ett expressivt anslag: den materiella tyngden, de nedtonade jordfärgerna, den oförställda gesten. Det är frestande att läsa detta som ett resultat av ett långt gemensamt liv, där blick och temperament slipats i dialog med varandra. Efter 55 år tillsammans tycks vissa rörelser delas – inte i motiv, men i puls.
I raden av mindre målningar där Olhzons ”Blomman” hänger intill Axell-Ohlzons ”Ryttargrupp” uppstår ett tydligt släktskap. Penseldragen är grova, snabba. Färgerna jordiga, brända. Blomman ses ur ett grodperspektiv, som om vi låg på rygg i gräset och lät stråna resa sig runt omkring oss. Ryttarna kommer emot oss i soldiset, hästarna sprängfyllda av leklust. Det lilla och det monumentala delar samma energi.
Kanske är det där utställningens nerv finns – i energin. I färgens vilja att rinna, i linjens strävan att spränga papprets gräns, i kroppens och vädrets kraft. Axell-Ohlzon undersöker rörelsen inifrån – musklernas och senornas logik. Olhzon söker den utanför oss – i ljuset, i dimbanken, i själva luften. Tillsammans bildar de ett samtal mellan kropp och landskap, mellan det som rör sig genom världen och det världen består av.
Det är en utställning som kräver tid. Inte för att den är svår, utan för att den rör sig långsamt genom kroppen. Blicken måste vänja sig vid mörkret i bergväggen, vid den hastiga linjen i hästens nacke. Det finns inget idylliskt här, inget dekorativt. Naturen är inte bakgrund utan närvaro. Och energi.
Text och foto: Victoria Engholm
Volym 2026-02-27
Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.