Liljevalchs Vårsalongen 2026 – med blicken mot norr
2026-03-04 11:36
Angår det konstnärer i Norrland att Liljevalchs vårsalong finns? Frågan kan naturligtvis formuleras omvänt. Har det någon betydelse för Liljevalchs vårsalong att norrländska konstnärer finns? Att söka efter kulturella eller etniska markörer i salongen kan vara onödigt och begränsande. Vårsalongen är framför allt ett tillfälle att se var dagens bildskapare väljer att lägga sin tid och sin talang. Just här kan man få veta vilka av tidens motiv och ämnen, som ansetts angelägna. Ty det som visas i en jurybedömd salong har passerat genom minst två filter. De utvalda konstnärerna har bestämt vad i hela världen de vill arbeta med. Och hur. En jury bestående av fyra personer har sållat fram vad de anser vara värt att visa i konsthallens salar. Bland 3394 ansökningar är 255 konstnärer utvalda att visa sammanlagt 348 verk.
Jag ger mig in och spanar. I en sal exponeras en delvis ny bildvärld. Jag överraskas av den stora mängden omsorgsfullt utförda målningar där snabbmat, mobiltelefoner och bildskärmar är centrala element. Kritiskt eller ironiskt? Oväntat många har gjort sig mödan att avbilda den vardagselektronik och skräpkultur vi omger oss med.
På podier presenteras modellbyggen och grupper av tredimensionella figurer, ofta roliga och anekdotiska. Där står också mycket keramik, glas och pråligt porslin, som med få undantag saknar nyttoaspekter men väcker publikens beundran. Inte mindre än tre konstnärer arbetar med föreställande textila bilder i flossa och ryateknik. En efterliknar en köksspis, en annan avbildar kattungar i överdimensionerat format. En tredje har, via Malmfältens konstskola och kurser i broderi och torrnålsgrafik, skapat en rya med porträtt av en figur i filmen Gökboet. Salongen rymmer fler exempel på sådan tålmodig målmedvetenhet. Exempelvis en rosafärgad organisk form gjord av 406 badmintonbollar. Det märkligaste verket är, i mina ögon, en skalenlig modell av oceanångaren Belgravia (1880–1896). Den är minutiöst byggd av återvunnet material, därefter dränkt i en havsvik och har efter tre år hämtats upp som vrak – och som konstverk.
De senaste decenniets pågående krig i världen märks i salongen. Ibland som porträtt av drabbade eller inblandade. Eller som inslag i större landskapsbilder. Föreställande landskapsmåleri är en betydande genre i salongen. Här syns idealiserade scenerier eller fantasier som simulerar realism. För vissa konstnärer tycks det räcka med en lös anknytning till landskap för att frigöra ett måleri, som förmår höja sig över realiteterna. Så uppfattar jag exempelvis Ann Larsson Dahlins verk ”Snow is in the air”. Man anar berg och oväder, men det är akvarellens materialitet och möjligheter, som utlöst den eruptiva bilden.
Invid Larsson Dahlins bild visas Karl Wennergrens målning ”Gårdstånga”. Det är en ort i Eslövs kommun. Hängningen framhäver en provocerande skillnad mellan de två. Bilden från Skåne visar ett idylliskt och tuktat jordbrukslandskap. Larsson Dahlins akvarell påminner om ett okontrollerat väderfenomen. Det är en kontrast, som återkommer i salongens urval av landskapsbilder. Skildringar av vitsippsbackar, violer och pastorala promenadstråk är målade söderut. De få oroväckande och kritiska naturbilderna kommer, med några undantag, norrifrån.
David Västerbos dystopiska målning ”Uppehåll” avspeglar ren uppgivenhet. Vem är den ensamme mannen på ett kalhygge med sin termos? Till minne av höstens ödesdigra stormar i Västernorrland har Mats Bergmark målat ”Vädervarning”, som förevigar en havererad banvall med järnvägsräls. Han jobbar själv i Räddningstjänsten och har erfarenheter från naturolyckor. Anna Jansson Isbergs målning ”Svart händelse” påminner om reaktorhaveriet i Tjernobyl för 40 år sedan. Hennes hemort Gävle drabbades särskilt hårt av det radioaktiva nedfallet under den påföljande Valborgshelgen. Tove Gulliksson visar nio laxar formade i transparent sopsäcksplast. Deras synliga maginnehåll består av plastavfall. Med de felnärda fiskarna ställer hon frågan: ”Hur mår de vilda laxarna?”
Vårsalongen kan avläsas som ett mått på graden av integration i Sverige. Hur väl förmår Sverige ta vara på talanger oberoende av deras ursprung, klass, ålder, etnicitet och genus? Och hur lång tid tar det för så kallade nyanlända att utveckla och tillkännage ett konstnärskap i Sverige? Tre av juryns medlemmar tycks utvalda för att ansvara för all önskvärd inkludering. Abir Boukhari har verkat som curator i hemlandet Syrien. Paul Adamah har erfarenhet från kulturliv i Moçambique. Carola Grahn är en sydsamisk konstnär med uppväxt i Jokkmokk.
Utställningskatalogen ger delvis svar på frågorna. En enda deltagare är utbildad i Ukraina, på konstskolor i Kiev och Chernivtsi. Två har inlett sina karriärer i Ryssland, i Moskva respektive Machatjkala i Dagestan. Andra har påbörjat konststudierna i Bagdad, Khartoum, Dubai och Mashar/Iran. En har hunnit med ett år på Academy of Art i Ramhalla i Palestina före studier vid svenska konsthögskolor. En person som studerat psykologi i Kroatien framträder nu som konceptkonstnär i Sverige. Dimitra Konstantinidi började sina studier i Grekland, gick ut Konstfack 2023 och anknyter till grekiskt textilhantverk med tre broderade bilder. Cristian Quinteros Soto, född i Sverige av chilenska föräldrar i exil, har med fem års studier på Kungliga Konsthögskolan i ryggen bearbetat sin chilenska familjehistoria. I Vårsalongen syns detta i det storslagna fotobaserade verket ”¡Ahora y Siempre!”
I en presentation av juryn sägs Carola Grahn ha bidragit till att Vårsalongen i år utvidgat sitt upptagningsområde till att också omfatta Sápmi i Nordnorge och norra Finland. Johanna Darehed från Tjautjas i Gällivare och Juoni S. Laiti från Inari i norra Finland presenteras med flera verk vardera. Laiti omsätter sin traditionella handaskicklighet i nydanande objekt i björk och renhorn. Yvonne Larsson från Gällivare reflekterar över sin identitet i en textil triptyk med utgångspunkt i den samiska kolten. Hilde Skancke Pedersen från Kautokeino reser optimistiskt två naturvuxna trästegar lindade med textila band. Elina Nygård anammar den nyaste tekniken i Sápmi i en grafisk bild av en cirkulerande renhjord som om den vore sedd av en drönare. Ebba Juliana Engardts gråskaliga serie "Rengärde" är gjord med familjens fotografier från Tornedalen som förlagor. Med fyra målningar anknyter hon till ett liv med renar, som för henne gått förlorat.
En egenhet med Vårsalongen är att de konstnärer, som vunnit inträde presenteras på ett likvärdigt sätt, utan synbar rangordning. De flesta med en enda bild. Med åtminstone två bilder ökar chansen att ett enskilt konstnärskap ska kunna väcka intresse. Utöver de konstnärer som redan nämnts undrar jag bara var övriga aktiva konstnärer i norra Sverige tagit vägen. Deras frånvaro är iögonenfallande. På konsthallar och gallerier norrut, liksom i tidningen Volym, ger de intryck av hög kvalité och aktivitet och är väl synliga. Men inte på Vårsalongen 2026. Frågan är värd att diskuteras och besvaras. De som nu deltar tillför betydande erfarenheter och kritiska perspektiv.
Till allt annat kan också sägas att Vårsalongen är en livlig marknadsplats. När jag återvände en dryg vecka efter vernissagen var alla tvådimensionella bilder av deltagarna från Sápmi märkta med röda lappar. Detsamma gällde då även Mats Bergmarks verk ”Vädervarning”.
Text: Margareta Klingberg
Foto: Margareta Klingberg/Liljevalchs konsthall
Volym 2026-03-04
Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.