En textil i svartvitt är uppspänd mellan två trästammar upptill och nertill. Motivet visar ett vidsträckt landskap med en person som går till höger i bild. Allt i en grov pixelrastrering. I mitten av textilen sträcker sig ett avlångt vertikalt hål där den vita väggen syns.
Tilda Johansson, ”En spricka i tid och rum”.

Lyrisk hemkomst i ull och trä

2025-12-05 14:24

Tilda Johansson på Gaaltije Saemien Museume

Kropp. Minne. Plats. Identitet. Där har vi orden som präglat den samtida konsten så pass mycket att de nästan blivit slitna. Lägg därtill rötter, arv, exploatering, övergrepp – ja, då har vi också ringat in den samiska konstens tema, så som den sett ut när den hamnat i rampljuset. Tilda Johanssons arbete rör sig visserligen inom detta fält, men hon gräver inte i det såriga. I stället används minnena som en sorts tidsresa tillbaka till familjens hemtrakter. För denna tidsresa har hon funnit sitt eget ord hämtat från latinet: topophilia, som kan översättas med ”platskärlek”.

Tilda Johansson är uppvuxen i Undersåker i västra Jämtland. Skidåkning präglade hennes uppväxt. När hon lämnade den idrotten, lämnade hon också sin hembygd. I stället fann hon konsten och i våras tog hon kandidatexamen vid Konstfack. Installationen ”I skydd av de vida vidderna”, som visas på Gaaltije ingick i examensarbetet. Utöver den ställs ytterligare fem konstverk ut bestående av stickad ull och träarbeten.

”I skydd av de vida vidderna” påminner om ett slags vindskydd. Det skyddande finns också i själva stickningen, om man tänker på att stickade plagg skyddar kroppen mot kyla och fukt. Men det funktionella kommer förstås i andra hand då det är motiven som fångar uppmärksamheten.

Till vänster en tredelad textil, varje del är uppspänd på långa ribbor som även de är täckta av ett stickat mönster. Tillsammans bildar de ett stort tredelat kollage, där varje del har flera motiv från naturen och fjälllandskap. Hela verket ser ut att luta mot väggen bakom och framför, på golvet ligger en björkstam. På bilden till höger syns en detalj av verket, två personer med en stuga långt bakom.
Tilda Johansson, ”I skydd av de vida vidderna”. Detaljbild till höger.

Fotografierna som ligger till grund för motiven har Tilda Johansson fått från sin morfar. Genom att sammanfoga olika bilder uppstår ett slags kollage. Motiven är rasterprickiga, vilket säkert skapats i något avancerat stickprogram. Den visuella effekten är särskilt stark i ”I skydd av de vida vidderna”, i synnerhet om man ser verket på avstånd. Man blir förbluffad över hur de små, små maskorna på håll ger ett fotografiskt intryck. Samtidigt framträder landskapen och människorna på ett drömlikt sätt. Det är stickad poesi.

Över ytorna glider en ensam skidåkare, två människor står framför ett tält, renar betar i en fjällsluttning. I den stora installationen skymtar ansikten. Det är ett fruset ögonblick, skilt från oss med nästan ett sekel. En tid möter en annan tid.

Konstnären jobbar också arkitektoniskt. Björkstammar, läderremmar, stenar och trä ramar in och skapar en tredimensionalitet. Naturmaterialen är hämtade från fjällen i Åredalen och Klimpfjäll. Gamla ledkryss och grånade träplankor har återbrukats.

Arrangemangen skapar en nostalgisk känsla, särskilt verken ”Stugan bar en gång våra somrar” och ”Vårvinter”. I den förstnämnda hänger en rostig nyckel på träplankorna som textilen är monterad på. ”Vårvinter” inramas av två ålderdomliga stavar. Tilda Johansson väjer inte för det nostalgiska. Nyckeln ställer jag mig lite tvekande till. Det är tillräckligt nog med husmotivet och titeln. Stavarna däremot, tillför en autentisk känsla till bilden med skidåkaren.

Tilda Johansson vågar också göra något oväntat. I ”En spricka i tid och rum”, till formen en traditionell bonad uppspänd mellan två träpinnar, gapar ett hål i mitten. Är det en spricka som splittrar eller öppnar upp inför något nytt?

Att se Topophilia är som att bläddra i ett gammalt fotoalbum med okända ansikten och fjällandskap. Vilka var de? Hur såg deras liv ut på den här platsen? Bilderna liksom rinner ut och börjar leva sina egna liv och berätta sig själva. Som nedfrysta ägg som befruktats långt senare.

Det lågmält och varsamt gestaltat. Alla konstnärer behöver inte rota i oläkta sår. Ibland är det ett värde i att vila från dem. De sex konstverken bildar en välbalanserad helhet, tack vare lämpligt antal verk.

Topophilia ger eko från en svunnen tid. Den är formad av kärleken till ett landskap och de människor som en gång levde där. Det är också en plats som konstnären återvänt till och kanske är det så att hon också blir kvar där.


Text och foto: Maria Ahlström

Volym 2025-12-05

Länk till denna artikel


Maria Ahlström är kulturvetare och konstnär, utbildad vid Umeå Universitet och Konstfack. Sedan hösten 2023 är hon verksamhetsledare på Härke Konstcentrum, Frösön. På övrig tid ägnar hon sig åt skrivande, framför allt lyrik. Senaste examen är en BFA i litterär gestaltning vid Linnéuniversitetet. Se vidare på Maria Ahlströms webbsida, Krumbukt.

 


Tillbaka till toppen