Med ett öra mot marken – den hemliga musiken
2026-01-29 09:30
Helena Wikström på Galleri Lokomotiv
Installationen ”Är vi en orkester?” av Helena Wikström är inte en utställning man möter stående. Den kräver en kropp som böjer sig, sänker sig, placerar sig nära golvet. Ganska snart befinner jag mig därför på marknivå, i ansiktshöjd med den märkliga, förtrollande “djungel” av kochenillav som breder ut sig över rummet.
Kochenillaven är i sitt naturliga tillstånd lätt att förbise: pyttesmå gröna stänglar med röda fruktkroppar, diskreta inslag i skogens bottenskikt. Hos Helena Wikström har denna skala förskjutits. Laven har vuxit till flera decimeter höga papier-maché-skulpturer, samlade i asymmetriska grupper som tillsammans bildar ett landskap snarare än en samling objekt.
I varje grupp finns en inbyggd högtalare. Ur lavarnas inre strömmar ljud i form av flugors surr, fåglars kvackande, trumpettoner och metalliska klanger. Naturliga och konstruerade ljud blandas, ibland till täta kluster, ibland till ensamma stämmor. Emellanåt hörs röster som långsamt läser fragment ur en dikt. Illusionen av att det är kochenillaven själv som talar är stark. När jag sluter ögonen uppstår en förskjutning, trots vinter och kyla utanför formas här inne något som liknar en solvarm glänta.
Det handlar inte om realism, utan om ett lyssnande riktat bortom det mänskliga. Snarare än skogsljud i traditionell mening är det ljud under skogen som aktiveras – de små, långsamma, ofta ohörbara processerna. Wikström tränar betraktaren i att rikta uppmärksamheten mot det som vanligtvis är ohörbart, och titelns fråga ”Är vi en orkester?” besvaras ödmjukt när skogen här framträder som ett kollektiv av röster, där ingen ensam stämma dominerar. Samtidigt öppnar titeln för en bredare reflektion kring skala och makt. Vad händer när det som betraktas som litet får breda ut sig, medan människan bokstavligen krymper? Begrepp som stort och litet framstår inte längre som absoluta, utan som relationella.
I denna omkastning finns en tydlig ekokritisk dimension. I en tid präglad av ekologiska kriser, där mänskliga intressen systematiskt ges företräde, blir perspektivförskjutningen politisk. Wikström ifrågasätter hierarkier mellan arter och uttryck, mellan det som räknas och det som sorteras bort som brus. Att lyssna blir här en etisk handling, ett erkännande av att människan är en röst bland andra, snarare än orkesterns dirigent.
Mitt bland kochenillgrupperna står en stor rund form, brun som jord, med en struktur som för tankarna till en röksvamp eller en sten. Den hummar lågmält och tar plats som en bastrumma – orkesterns djupa botten, vars få insatser känns mer än hörs. I mig uppstår bilden av hur ljudet bildas när röksvampen pustar ut och sprider sina sporer i en långsam, nästan sensuell rörelse, som om även detta objekt tilldelas en egen agens.
Ett historiskt eko till denna förskjutning återfinns i utställningstexten, där det påminns om att Carl von Linné endast beskrev ett åttiotal lavar i Species plantarum. Idag känner vi till omkring 2 100 lavarter i Sverige. Det förbisedda har långsamt blivit synligt – och hörbart.
Helena Wikströms konst rör sig ofta i dessa marginalzoner, nära marken och under ytan. Med ”Är vi en orkester?” skapar hon en lågmäld men exakt iscensättning av samexistens, där perceptionen skruvas ner i tempo och upp i känslighet.
Utställningen kräver tid och kroppslig närvaro. Den belönar den som saktar ner med en förtätad erfarenhet av samvaro – mellan arter, mellan ljud, mellan det synliga och det förbisedda.
Text och foto: Victoria Engholm
Volym 2026-01-29
Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.