Mellan kallstart och eftertanke: fotografier från Norrlands inland
2026-03-27 13:39
Henrik Ljusberg på Apotekshuset, Sollefteå
Jag sätter på mig hörlurarna och bänkar mig framför videon ”Kallstart”. Den för mig till ett snöigt mörker vid en gata. Någonstans i Norrland. En Volvo 245 är inbäddad i ett snötäcke. En textrad anger utomhustemperaturen – 6°. En man tar sig in till förarsätet. Motorn går igång. Kraftiga utsläpp från ett skakigt avgasrör bekräftar starten. Bilen sätts i rörelse. Därefter upprepas proceduren tolv gånger vid olika vägkanter, alltid i minusgrader. Som lägst är det –23° när Volvon startar.
Som besökare på Apotekshuset hade jag inte väntat mig att få mitt eget förhållande till en Volvo 245 synliggjort på detta sätt. Hur många gånger har jag själv gått igenom den procedur som videon skildrar? Det skulle ta tid att räkna ut. Samma lättnad infinner sig ändå alltid när motorn går igång. Men igenkännandet har en mörk baksida. De skadliga utsläppen är avsevärt mycket högre vid en kallstart än när motorn är förvärmd. Den insikten gör sig påmind när igenkännandets glädje har lagt sig.
Identifikation och igenkänning, oftast utan bismak, är sinnesstämningar, som uppstår i mötet med Henrik Ljusbergs fotografier. Hans utgångspunkt är Östersund. Utställningen kan liknas vid en road-movie genom de närliggande landskapen. Människors sätt att ordna och strukturera sin fysiska närmiljö är återkommande motiv. Det får mig att tänka på den estetiska målsättningen i politiken för ”gestaltad livsmiljö”, som antogs av riksdagen 2018.
Ljusbergs bilder visar att människor ständigt och överallt är i full färd med att gestalta sina livsmiljöer. Men man gör som man vill och som man finner bäst. Det sker vare sig någon ordnar krukväxter i ett fönster eller dumpar tomma oljefat framför en trädridå, som egentligen döljer ett större kalhygge. Här finns både översnöad och framtinad modernitet: Telias telefonkiosk i en snödriva och raden av bilar på en parkeringsplats utanför ett hyreshus i Åsele. Men Ljusberg håller såväl idyllen som misären på avstånd. Den mörka bilden av Coops upplysta fasad på Frösön kunde tolkas som ett ideal enligt de estetiska riktlinjerna för ”gestaltad livsmiljö”. Bilden utstrålar ändå mest vemod.
I Ljusbergs fotografier framträder människor i glesbygden främst genom de miljöer de skapat. Men några individer finns på bild. ”Stickan” bemannar sista raststugan utefter S:t Olavsleden nära gränsen mot Norge. En serie svartvita bilder kommer från ett fotoalbum som tillhört hans morfars mor, född 1893. Någon har fotograferat henne poserande i blommiga klänningar framför besökares Volvo-bilar. Ljusberg själv arbetar gärna med utgångna filmrullar i en analog kamera. Det förklarar den säregna, något urblekta färgskalan i många av bilderna.
Att dela sina upplevelser med andra ger upphov till angenäma och sannolikt nyttiga känslor av välbefinnande. Den möjligheten återkommer gång på gång när jag rör mig bland de tretton utställda bilderna i Sollefteå. Norra Sveriges inland har blivit ett eftertraktat område som bakgrund eller spelplats för TV-serier och filmatiseringar av läsvärda romaner. Det görs mer eller mindre träffsäkert. Trots rekognosering tycks filmskapare ibland ha problem. Det händer att vyer i Norrbotten får ersätta bilder från Jämtland eller att miljöer i Ångermanland får föreställa Västerbotten. Det är därför en lättnad att se vad Henrik Ljusberg faktiskt varseblivit och förmedlar i bild. Han tycks vara fri från både förebilder och klichéer och vet var han varit för att finna motiv.
Glååm/Gloom är utställningens titel. Glååm är det jämtländska ordet för att stirra och glo. Det engelska ordet gloom kan stå för både dunkel, förstämning och melankoli. Men bakom orden ligger också en uppmaning till att ”glo”. Att se och värdesätta det vi har omkring oss. Genom sitt uppmärksamma bildarbete motverkar Ljusberg varje tendens till hemmablindhet.
Som klen kompensation för den klimatskuld jag själv skapat genom mina kallstarter vill jag tillägga att den regionala busstrafiken i norrlandslänen erbjuder rika tillfällen att ”glo”. Ut genom fönstren. Om man inte hinner fotografera hinner man i varje fall se. Det finns många sträckor man svårligen tröttnar på och där man knappast riskerar att bli hemmablind.
Text: Margareta Klingberg
Foto: Henrik Ljusberg
Volym 2026-03-27
Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.