Samlingsutställning: De pratar om oss. Men vad är det egentligen som sägs?
2025-12-19 09:30
Galleri Syster, Luleå
På Galleri Syster tar utställningen sin utgångspunkt i den nordliga situationen – en plats som allt oftare betraktas utifrån, laddad med förväntningar om skog, malm, råvaror och arbete, och om en framtid byggd på fossilfritt stål, vätgasproduktion och batterifabriker. Utställningen är en del av Galleri Systers tvååriga tematiska projekt ”Dom pratar om oss” (2024–2025), som undersöker hur den nordliga platsen formas, tolkas och representeras. För den som lever här är detta inget nytt, men blicken utifrån har intensifierats och blivit mer påträngande. Utställningen framstår inte som ett svar på denna blick, utan snarare som ett tillstånd: ett försök att befinna sig mitt i den, utan att vända bort eller formulera ett entydigt motstånd.
Det som möter besökaren är inte en samling färdiga, tydligt avgränsade verk, utan snarare en glimt av konstnärer och deras praktiker. En genomskärning av material, gester och förhållningssätt. Det känns mer som en inblick i pågående arbeten än som en presentation av avslutade projekt. Plats, material och arv tillåts styra snarare än en enhetlig estetik eller tydlig kuratoriell linje. Resultatet är visuellt spretigt, men sammanhållet genom historia, erfarenhet och gemensamma villkor.
Kroppsarbete verkar spela roll. Kanske är det särskilt laddat här uppe, där arbete ofta är tätt sammanflätat med landskap, försörjning och identitet. Samtidigt är uttrycken ofta kraftigt förenklade. Utställningen försöker inte försköna sig. Här finns inga genomarbetade hantverk, inga sirliga broderier som vill visa på skicklighet. I stället möter vi aluminium som till synes slumpmässigt formats till tarmliknande slingor, collografi av och föreställande mjölkkartonger, ulltyg infärgat av sly med trasiga löv kvarlämnade. Verken är reducerade, avskalade till ett minimum, som om de medvetet undviker att bli för tydliga. Förenklingen blir både en styrka och en osäkerhet: har vi verkat i samma berättelse för länge? Eller är detta ett sätt att säga att ingen annan har med detta att göra – att autonomin ligger i att vägra förklara och helt enkelt göra som man vill?
En central del av utställningen är en tjugo minuter lång film av Josefine Östlund, där sex personer genomför en performance på ett kalhygge utanför Umeå. Platsen har även fungerat som upplag för skrotmaterial och därmed lämnat efter sig moderna fornlämningar. Personerna är tysta och målmedvetna i sina rörelser: de drar runt på metall, sliter upp rötter, försöker arrangera spill, skrot och trä till något som närmar sig det skulpturala. Men inget når fram till ett färdigt tillstånd. Allt stannar vid fragment, hur mycket de än kämpar. Det ser både frustrerande och frigjort ut. Det är oklart om de motarbetas av platsens förutsättningar, materialets motstånd, eller om detta är själva poängen. Placerat framför videoverket, står två objekt som skulle kunna härröra från händelsen vid skrotupplaget. De representerar bevisen på ett försök snarare än ett resultat: döda rötter infogade i någon form av balkhållare.
Utställningen har inget mål att hållas ihop visuellt. Verken är utspridda på golv och väggar som kläder och föremål i ett hem, som saker man fått av andra och man inte riktigt vet var man ska placera men ändå tycker om och vill visa. Det skapar känslan av ett parallellt universum där allt är förenklat, som en norrländsk berättelse som dragits så många gånger att bara konturerna finns kvar. Som viskleken när den berättats hundratals gånger: något går förlorat, något annat uppstår. Är detta den nya historien, eller en förvrängning som i sig blir en ny verklighet?
Det är inte en utställning som försöker imponera eller förklara. Snarare stannar den kvar i frågan: vad gör vi med det som lämnats åt oss? Som material, som historia, som förutsättning. Spelar vi handen vi tilldelats, bluffar vi, satsar allt – eller drar vi ett kort till och hoppas på något annat?
Text och foto: Julia Åker
Volym 2025-12-19
Julia Åker f.1982 Luleå. Skribent och konstnär.