Trasslets systematik – en postum utställning i gråtoner
2026-03-31 14:20
Solidaritet, Örnsköldsvik
Det finns något stillsamt motsträvigt i att Christer Carlstedts verk nu visas på Solidaritet – en partilokal i Örnsköldsvik där olika konstutställningar fått ta plats under de senaste åren. Det är inte en neutral plats där verken skyddas av institutionell självklarhet. Snarare uppstår en friktion mellan det ideologiska rummet och Carlstedts lågmälda, inåtvända bildvärld.
Utställningen är postum: ett fyrtiotal verk, utan titlar och utan årtal. Urvalet är gjort av närstående, och det märks. Det är inte en linjär konstnärlig utveckling som presenteras, utan något mer cirkulärt, nästan organiskt – som om verken vuxit fram ur samma rot snarare än följt en tydlig progression. Frånvaron av kronologi påverkar också rörelsen genom rummet. Jag börjar vandra lika snårigt och oförutsägbart som de nervtrådar eller rotsystem som återkommer i bilderna. Det ena leder till det andra, ett motiv tycks haka i ett annat, tvärs över rummet, som om verken stod i tyst förbindelse med varandra.
Bilderna rör sig inom ett begränsat tonregister. Gråskalan dominerar, ibland nästan asketiskt. I de tunna linjerna, i de förskjutna gråtonerna, i svärtans djup och papperets ljus, uppstår en sensibilitet som är både exakt och skör. Blicken rör sig bland sprickor i sten, fibrer i tyg, gångar grävda i trä.
Flera av de grafiska bladen och teckningarna arbetar i denna mikroskopiska närhet. Ytor öppnar sig som landskap. Det som först framstår som abstrakta myller av linjer börjar likna geologiska formationer, eller organiska strukturer i upplösning. Här finns en tydlig dragning mot det som bryts ner, löses upp, omformas. Förfall, men inte som slutpunkt, snarare som en pågående process, en förvandling.
Hans arbetsprocess tycks ha varit avgörande. Ett görande där tekniken inte bara är ett medel utan en aktiv medspelare. Christer Carlstedt rör sig mellan torrnålsgravyr, etsning, mezzotint, ofta i egna variationer, liksom i teckning där blyertsen löses upp till dimlika förskjutningar. Det finns en tydlig tilltro till hantverket, till materialens egen intelligens – ett arbetssätt där processen tillåts föda nästa steg.
Denna hållning återkommer i de objekt som utgörs av små, platta lådor, eller konstskåp, med olika innehåll. De står uppslagna som om de vore bokpärmar, och rymmer världar av trådar, pinnar, organiska fragment. De liknar ett språk, men inte ett som låter sig översättas. Snarare ett privat system av tecken – ett myller som ibland ter sig kaotiskt, ibland nästan som om det vore ett systematiskt arkiv.
En serie grafiska blad – sex stycken – framträder som särskilt koncentrerade. De liknar utsnitt av kartor, eller som närstudier av en stens yta och vissheten om att en hel värld ryms där, i dess sprickor och skiftningar. Det lilla som spegel av det stora.
Att verken saknar titlar och dateringar förstärker känslan av ett konstnärskap utan behov av att förklaring. Det finns antydningar om dolda symboler, om ett underliggande orosmoment, men inget som pekas ut. Verken bevarar sin integritet – de bär värdigt och lågmält sina hemligheter, utan att kompromissa eller smickra.
Text och foto: Victoria Engholm
Volym 2026-03-31
Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.